Handla mat!
Från det ena, till det andra!
Jag fick precis reda på att jag blev godkänd på min tenta i offentlig rätt, och firade detta med en liten runda in på Malmborgs. Kanske inte den billigaste butiken i Lund, men ack så trevlig (för att låta som en 80-åring?).
Och jag har bland annat fått lite frågor om matscheman, vad jag äter och så vidare. Här är i alla fall en ganska normal shopping-kasse för mig, såklart beroende på vad jag behöver ha hem (och blir sugen på i affären).
Kan ni se lite spår av kostcirkeln? I min kostcirkel har jag dock lagt till en tårtbit choklad/dadlar/fika. Jag tror att det är absolut nödvändigt för mig och min hjärna (som ju ingår i kroppen). Det snackas så mycket skit om att vi inte behöver sötsaker, "onödigt" och så vidare. Jag blir bara så trött. Såklart kan jag bara utgå från mig själv, men äter jag något lite "onödigt" (läs:nödvändigt!) varje dag har jag en så mycket bättre dag än om jag inte hade gjort det. Visst, jag hade säkert överlevt och levt bra, men inte i närheten av lika bra. Dessutom tror jag att det är extra viktigt för personer som levt så otroligt restriktivt, som ätstörda ofta gör, att bara rycka lite på axlarna och äta något man är sugen på. Jag vet faktiskt inte om det är den befriande känslan och glädjen eller chokladen i sig som bidrar till den största lycko-kicken. Men det är ju skitsamma, egentligen ;)
Det är i alla fall roligt att gå i mataffärer nu.
Okey, kanske inte när jag är skittrött eller sambo surar (han ser inte samma nöje i mat som jag).
Men att gå där, med min egen korg och smaka lite på nya varunamn och känna efter vad jag vill äta, jämföra priser, tänka ut recept och spana erbjudanden. Det är roligt!
Jag minns en lång tid då det var hemskt. När det tog timmar att handla, när jag smygkollade alla näringsinnehåll. Fast jag ofta redan visste vad allt innehöll. Räkna på mobilen, dela gram på kcal osv. Hemskt. Oftast köpte man ändå bara samma gamla vanliga tråkiga matvaror ändå. Isbergssallad, lightläsk och ja. Det som kändes okey just den perioden. Sedan fick man ångest över all tid som gått åt, gått åt till egentligen ingenting.
Hetsätningsperioderna då? Hjärtklappning. In i butiken, plocka ner de rätta sakerna. Stissighet. En hemsk känsla när man skulle betala allt, såg alla pengar man visste bara gick till ren jäkla skit. Och den där höga känslan när man gick hem med allt och hade en ensam kväll framför sig. Fast sorgen hela tiden låg och malde någonstans, lyckan var när man lyckades ignorera den helt. Inte såg sig själv utifrån. Bara var i ätstörningen. Tom.
Hemskt.
Sjukt.
Sorgligt.
Stackars, stackars alla som har levt så!
Det är ingens fel.
Men det är väldigt sorgligt att många har levt/lever så.
Jag tänker på det ibland när jag är i affären. Ser en tjej som skruvar på alla förpackningarna. Blundar lite och försöker att inte stirra. Jag hatade när människor stirrade. Fast tillslut sket jag i vilket, ett tag var jag nästan "stolt" över min sjukdom. Sådär "stolt" som man kan vara när man inte känner att man ändå kan göra något åt det. Bara leva med det och vänta på slutet. Det var nog lättare för mig att vara just lite "stolt" då. Istället för att bara ligga hemma och vilja dö för att man inte orkade mer. Inte orkade bli frisk. Men det var verkligen den totala förnekelsen.
Man är väldigt, väldigt sjuk om man är stolt över att man stympar sin egen kropp.
Man är väldigt, väldigt sjuk om man är stolt över att svälta bort sin mänsklighet.
Det är inte riktig stolthet.
Den riktiga stoltheten matmässigt har jag hittat nu; när jag kommer hem med en matkasse som denna, efter max 15 minuter inne i affären.
Nu längtar jag lite tills lunchen ;)