ungefär sådär

Fullbokade veckor.

 

Jag brukade hata det. Kände hur orken försvann bara jag sneglade i almanackan och såg de inplanerade sakerna. Saker jag borde se fram emot. Fina vänner, älskade mamma, träning, skola. Suck. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Började redan fundera ut ursäkter för att ställa in. Någonstans gjorde det ont i hjärtat, ensamheten åt upp mig. Jag vet att jag skrev i ett inlägg igår att ensamheten inte är tragisk. Men jag tror jag ändrar mig lite, man glömmer så lätt:

 

Den ensamheten var fylld av smärta.

Jag står på mig med att man inte är tragiskt för att man är ensam.

Men man kan känna sig tragisk. Isolerad. Borta. 

 

Efter två samtal och några sms är nästa vecka rätt fullbokad. Skolan tar en stor del, sedan ska jag fika med en kompis imorgon, ner till Malmö och träffa bästis (och äta lunch ute, bakpotatis here I come!), kör på onsdag kväll och kanske träffa storebror på torsdag. Puh. Och sedan vill jag ha mycket tid till sambo. Som vanligt :)

 

Det gör mig inte så stressad nu. Mer en trygg visshet om att det kommer bli en rolig vecka, med mycket kärlek och skratt. Jag tror att det beror otroligt mycket på dagsformen, det vill säga humöret för dagen. Och genom att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag har också mitt humör stabiliserats. Jag är, för det mesta, nöjd och glad. Det känns lite ovant att skriva. I hela mitt liv har jag varit en berg-och-dalbana humörmässigt. Himmel eller helvete. Inte så mycket där i mellan. Typ inget. 

 

Här kan jag verkigen se att mat är medicin. När ledsamheten kommer, när allt börjar kännas lite jobbigt och tungt vet jag att det hjälper med lite mat. Eller kanske några chokladbitar.

 

Jag vet att inte alla problem löses genom att äta. Det finns alltid, tyvärr, ledsamheter man måste gå igenom. Det gäller ALLA människor. Friska som sjuka. Men du har en stabilare grund att stå på när livet svajar om du i alla fall kan ta hand om dig själv och känner dig trygg i det. 

 

Du står stabilare. Och du har orken, jag har SÅ mycket mer ork nu än för bara några månader sedan. Det är fantastiskt. Och det är värt det. Varje sekund. Alla dagar. 

 

När jag ser på schemat inför veckan ser jag ett liv jag vill leva. Som jag äntligen kan leva och njuta av. 

Det gör mig verkligen, verkligen lycklig.