ungefär sådär

Yepp!

 

Så är det. Sedan vet jag äntligen att vikten inte är ett fast faktum, den hoppar lite som den vill från dag till dag, vecka till vecka. Det ÄR inget man kan styra över, hektovis. Det gjorde mig förtvivlad som riktigt sjuk, att svälta en hel dag och sedan stå absolut still i vikt? 

 

Nu är det rätt skönt, på så sätt kan jag ta viktuppgångarna lite med en klackspark. Samtidigt ska jag vara ärlig; det gnager lite. Sedan tänker jag återigen på fikor, goda middagar, dadlar och choklad (!!!). Och inser att det är värt det. Äntligen äter jag nästan helt som jag vill och har lust; äntligen känns det helt värt obehaget av att ha gått upp i vikt. Det gjorde mig livrädd i början, när jag fortfarande var otroligt begränsad och rädd hela tiden att jag gick upp i vikt, och ibland väldigt snabbt.

 

Men det är faktiskt helt okey. Jag lever nästan (dock ett nästan) så som jag vill leva, rent matmässigt och socialt. Visst, jag har lite saker jag måste kämpa mer med, och vissa självklara saker för friska människor känns fortfarande jobbiga. Dessutom dyker det upp mindre friska tankar ibland. Men det får nog läka ut. Jag vet att saker gör det. Kanske är det det som åsyftas när man tjatar om att det tar tid att bli frisk. Jag är så trött på de orden!

 

En riktigt bra sak är att jag äntligen får träna. En gång i veckan. Hurm. Men det är nog bra med den begränsningen, jag är rädd för att det lätt drar iväg annars. Och jag är SÅ STOLT över att jag inte har smygtränat, utan har väntat och sedan idag tagit upp frågan på mötet! Så mycket tid och energi som behandlare lägger ner på mig hade det känts som ett svek och jag hade nog blivit jäkligt orolig för mig själv om  jag hade börjat smussla. Allt smusslande för mig har med ätstörningar att göra. I övrigt är jag en väldigt ärlig människa. (Tänk vad den där satans sjukdomen kan göra med en!)

 

Jaha ja. Veckans utmaning. 

Äta lunch ute. 

 

Suck. Lunch är fortfarande en måltid som jag har rätt mycket rutin på. Men vafan. Jag kan äta ute på kvällarna och se fram emot det till och med, då kan jag väl nosa upp något fint käk för en lunch?

 

Jag funderar på att mjukstarta med sushi, som jag vet att jag tycker om och blir mätt på. 

 

Samtidigt fick jag för mig att jag vill prova en bakpotatis med kyckling och curry-röra. Det har jag inte ätit på 4 år. Bakpotatis har aldrig varit en sådan där rätt jag verkligen har längtat efter när jag började bli friskare, men Graffiti ligger nära min skola. En varm potatis med en god röra. Ett obehag kittlar i kroppen vid tanken, samtidigt som jag försöker intala mig att det nog är riktigt gott. 

 

Det är lite lustigt det där, jag kan fika relativt avslappnat när jag har lust. 

Men en farlig bakpotatis..!

 

Känner ni också så?

 

Varför är riktig mat ibland mer skrämmande än ett wienerbröd? Som kalorifreak (eller f.d.) vet jag att energimässigt borde det kanske vara tvärtom... Inte för att man SKA räkna, men rent logiskt angående rädslan?

 

Ja ja. Vi får se hur det går. Tanken är sådd och gror. 

 

Nu ska jag laga ihop en smarrig lunch och sedan fika (hehe) med min bästis som kommer upp till Lund! 

 

Hoppas ni har en fin måndag alla :)