ungefär sådär

...är över!

 

Kroppen sade faktiskt ifrån tillsist. Nu sitter jag med en härligt molande huvudvärk och är sådär härligt (OBS ironi) yr. 

 

MEN det var en härlig dag, faktiskt. Att träffa sin bästa vän, laga lunch och dricka kaffe, introducera pepparkaksrullarna (oh she liked it!) och skratta fast det var grått och ruggigt utomhus. Träffa klasskompisarna och hårdplugga mellan 14-17. Sådana där vardaliga saker. Som är helt fantastiska för mig, nu. Jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd för en inplanerad dag (bara en aning normal-stressad). Det som har stressat mig innan har alltid varit mat-sammanhangen. Och tröttheten. Man orkar ingenting när man inte äter. That's a fact. Inte egentligen. Man kan släpa sig iväg till saker i början. Det är man ofta väldigt bra på, trots allt. Men man orkar inte njuta. Sedan leder det till en växande isolering, slutligen. Ensam med sin ätstörning. För man orkar inte. 

 

Jag vet att jag får äta när jag är hungrig. Det var okey att gå och köpa två bananer under grupparbetet; alla köpte något mindre att fylla på med. För det behöver man. Det är normalt!

 

Nu sitter jag begravd i skolböckerna. 

För nej, jag gick inte på kören idag. Det är inte kul att göra "roliga" saker när man är stressad och trött. Faktiskt. Jag kände huvudvärken komma och det kändes rätt omöjligt att slita sig från hemmets härd (läs:sambo och min paradis-ask). 

 

Innan idag fick jag nägra riktigt bra frågor av en läsare, jag tänkte besvara dem i nästa pluggpaus ;)

 

Hoppas ni har haft en mysig onsdag, med lite mindre stess och grårusk!