ungefär sådär

Vilken intensiv skoldag det har varit hittills. Just nu har jag ett break från skatterättsfrågor och äter lunch hemma. Det är så skönt med lite lugn och ro efter långa timmar i skolan!

 

Känner ni igen er om jag säger "ätstörningsradar"?

Det har verkligen jag, i alla fall. 

 

Så fort någon äter lite/konstigt, berättar om sjuk träning eller ja. Allt det där. Det lilla. 

 

Det finns en tjej i min skola som har gått ner minst tio kilo. Hon har inlett en modellkarriär och allt det där, men jag kunde inte slita blicken från henne idag. Bröstben som stack ut, smala armar och ben. Hurm. Inte sjukt mager, men fan inte långt ifrån. Från att ha varit en normalviktig tjej. Det gör ont. 

 

Samtidigt försöker jag tänka att det inte behöver betyda något i HENNES fall. Hon kanske klarar av att hålla en lagom nivå och endast motiverat med just hennes extrajobb. Dock har jag så svårt att se att det kan vara värt det för en "frisk" människa... Vad tror ni?

 

Igår blev en mysig kväll, det var faktiskt en underbar dag i helhet. Jag har inte skrattat så mycket under en dag på hur många år som helst. Det bara bubblade över lycka hela tiden, allt kändes bara så otroligt nytt och kul. En onsdag?

 

Idag ska vi hem till min bästis, jag och sambo, på lite fin parmiddag. Vuxenpoängen trillar in? Det ska bli riktigt kul och mysigt, det är första gången jag äter tillsammans med kompisar och delar samma mat, så att säga. Bra utmaning i trygg miljö. Det kommer gå fint!

 

Jag tror jag vill börja kalla mig för en matglad människa. Haha, det ordet har varit så laddat innan, det hade varit en direkt dödlig förolämpning att säga till mig innan. Men seriöst, jag är nog det ändå. Det är kul att laga mat, det kan vara förbaskat gott, det är socialt, det är variationsrikt (om man har orken, dvs...). 

 

Ja. Jag gillar mat. Puh. Det är faktiskt lite tufft att skriva. 

Jag skriver det igen:

 

JAG gillar mat.

 

JAG är en MATGLAD människa!

 

Det är nog viktigt för mig att verkligen formulera, då anorexin för mig var motsatsen. Det finns ingen matglädje i den sjukdomen. Bara ångest. Tårar. Hat. Ånger. Rädsla. Oro. Helvete!

 

Det är inte kul att laga mat när man har anorexi. Att steka upp lite wokgrönsaker i vatten. Kanske unna sig en skvätt soya. Suga på isbergssallad. Äta äggvitor med örtsalt. Revidera goda recept till oigenkänlighet tills de blir torra och äckliga. Hurm. 

 

Det är en fröjd att öppna mitt och sambos kylskåp nu. När jag bodde ensam som sjuk fanns i bästa fall lite grönsaker. Och alltid light-läsk. Lite knäckebröd i skafferiet. Punkt. 

 

Senare vågade jag inte heller ha mycket mat hemma, så det fortsatte eka i kylen/skafferiet. För att undvika hetsätningar (som inträffade i alla fall, tro mig). Rädslan för maten packades in i den tomma kylen istället. Eller, för att slippa all den ångest och rädsla mat så länge har inneburit för mig såg jag till att inte ha någon mat hemma. Alltså ingen oro eller rädsla heller. Inte anorektisk sådan i alla fall. "Bara" tillfällig panik över hur jag levde och över min hälsa. Men det kunde man snabbt trycka undan. Bara jag var smal och slapp mat. Suck. 

 

Jag var alltid så rädd över att förlora kontrollen. Men nu vet jag att jag inte behöver ha stenkoll bara för att äta lagom. Det sköter sig självt det där, med hunger och sug. Och jag har återfunnit min normala uppskattning av en normalportion. Det är en lycka att kunna lägga upp mat, direkt från grytor till flera personer, och känna mig trygg med att det är ungefär lagom. Men det krävdes träning. Och mod!

 

Fredag idag alltså. Plugga lite till och sedan lägga sig i soffan en stund och slappa..!

 

Jag har fortfarande inte tränat denna veckan, fast jag har fått okey:at ett pass i veckan. Idag funderade jag lite på det, jag tror jag faktiskt är lite rädd ändå. För att falla tillbaka. Hårt. Träningsberoende är inte att leka med...

 

Men, eftersom jag är en sådan matglad människa ska jag passa på att äta upp min lunch nu, innan den blir kall. Hoppas ni alla har en fin fredag!!!