ungefär sådär

 

Fina Elin har skrivit igen, och jag känner verkligen igen mig i den här kommentaren:

Jag minns sjukdomen. Men den värsta perioden var inte när jag var blind i den, bara strävade efter mer och ner. Nej. Det värsta var att vakna upp, inse att man var sjuk och om och om igen känna att man var fast. Fast! Det är ett hemskt ord. Fast i helvetet. När andra verkade kunna ta sig ur det. Det stressade mig, även om jag tillsist hittade lite bra bloggar att läsa om tjejer som verkligen kämpade och kom någonstans. Närmade sig friskheten vecka för vecka, dag för dag. Och där satt jag framför datorn och läste om dessa vardagsunder och såg supermänniskor framför mig. Superwomens. Minst. För jag själv var alldeles för svag för att stå emot, för att ta mig framåt och inte bara bakåt. Eller ta ett steg fram och sedan två steg bakåt. Frustrationen tärde på mig mentalt, lika mycket som svälten fysiskt skulle jag säga. Fast.

 

Elin. Man är INTE mesig, dum, lat och värdelös för att man är sjuk i en ätstörning. Snarare tvärtom, du har förvandlat dig till något omänskligt; en människa som inte följer sin kropps mest basala behov. Jag menar verkligen inte detta som en trigger för någon, men alla vet att tar kräver en jäkla vilja för att ta sig in i en sjukdom. Sedan tänker jag inte använda ordet självdisciplin. Inte längre. För någonstans förlorar man kontrollen i ätstörningen. Det är då hopplösheten infinner sig. Kontrollen över sitt liv. Sin lycka. 

 

Jag dansade framåt och bakåt väldigt länge. Mest bakåt. När jag ser tillbaka har jag haft en jävla tur, helt enkelt. Jag har haft en mamma som alltid har funnits där för mig. Jag är helt övertygad om att jag inte hade levt idag om inte jag hade haft min mamma. Hur hon har orkat vette gudarna, men det har hon. Alltid. Och då fick även jag göra det. Även om jag tillfälligt gav upp, lite då och då. Även om jag skrattade åt henne när hon påstod sig veta att jag skulle bli frisk. Helt frisk. Ibland var jag riktigt arg på henne, för att hon tvingade mig att ifrågasätta min situation och längta efter ett friskt liv. Ja, dumma mamma som spräckte min ätstörningsbubbla. Beskrev min ensamma lilla värld som något hemskt. Fick mig att börja undra. Tänka. 

 

När jag var riktigt sjukt läste jag faktiskt en blogg om en f.d. sjuk jag minns väldigt bra, den hette Acarolinas. Någon som också har läst den? I alla fall, jag kommer aldrig glömma den. Hon gav mig hopp, samtidigt som jag kände en enorm vägg mellan oss; hon var så stark, så tapper. Social. Lycklig. Kämpade. Och jag svalt. Eller hetsade. 

 

Jag är ingen supermänniska. 

Men jag tycker om mig själv i alla fall. 

Och jag är jävligt stolt över allt jag har klarat av det senaste halvåret. 

 

MEN det tog tid. Inte när jag började behandlingen och så. Men att ta beslutet om att faktiskt köra på det här. Peppa mig själv. Det velade jag med i säkert ett år innan. Snacka om startstrecka! Fascinerat sitter jag här nu, med fina sambo i soffan. Visst, jag kan få panik i svaga ögonblick över hur snabbt allt har gått. Men samtidigt... Vaddå snabbt?

 

Det SKA gå snabbt nu. Jag vill inte sitta här om ett år och ha gått upp ett halvt kilo, oja mig över det och gå på möten en gång i veckan. Ha smör på mackan ena dagen men skita i det resten av veckan. Det går inte, då dör jag mentalt. Det här var min sista chans jag gav mig själv. Om jag trillar helt tillbaka efter det här vet jag verkligen inte om jag kommer orka ta mig upp igen. Min största skräck är det, att bli riktigt sjuk igen. Då ger jag nog upp. Samtidigt håller den rädslan mig på rätt spår. För jag älskar att leva!

 

Och jag känner mig hedrad över att få långa "förvirrade" kommentarer från din Elin. Jag vet hur mycket det betydde för mig att få skriva av mig och få svar, känna att det finns människor som förstår och stöttar.