Att vara anonym
Åh, hej alla fina!
Jag har funderat mycket på det här. Att vara "anonym". Det är egentligen ingenting jag vill vara.
Som jag skrev i föregående inlägg vill jag vara stolt över mig själv och att ha en ätstörning är verkligen ingenting att skämmas över. Jag har äntligen börjat känna det. Det är något som påverkar mig, en del av mig. Minnet av min ätstörning kommer finnas i mitt friska liv också, med allt vad det kan innebära.
I min lilla utopi finns det ingen skam över sjukdomar. Och jag vill egentligen ge er ett ansikte, en person, bakom alla tankar och diverse som jag skriver om här. Jag beundrar alla de människor som faktiskt visar sig, som vågar det.
Det är INTE av skam jag inte lägger upp bilder av mig själv här (med ansikte).
Men det är nog ett skydd för mig ändå. Det hade känts konstigt att träffa ovetandes klasskompisar, som sedan kan läsa mina tankar och problem. Det hade nog täppt till det där friska andhålet jag har, i framförallt just skolan. Där vet inte alla (eller, inte uttryckligen i alla fall). Där får jag vara bara Emma. Inte Emma som har en ätstörning. Inte Emma som hade anorexia.
Men för varje gång jag sätter mig här och skriver nu känns det behovet lite mindre. Jag vet inte, kanske beror det på att jag känner mig så mycket friskare. Och det är ingen fin läsare här som har ifrågasatt mitt val, det är ju trots allt inget ovanligt val på bloggar. Men det är ett val jag har gjort. Som jag funderar över.
För ärlighet är något väldigt viktigt för mig. Kanske ännu viktigare för mig, eftersom en ätstörning innebär så mycket lögner och ensamhet. Jag vill alltid vara ärlig. Mot mig själv. Och även mot de personer som läser här.
En dag, om inte så länge känns det som idag, kommer jag att bryta anonymiteten.
Jag tänker, som sagt, vara stolt över mig själv. Inte gömma mig. Inte skämmas.
Kanske är det därför detta känns så viktigt.
Jag är trött på att dölja, trött på att skämmas, trött på allt oförstånd.
Jag vet att människor tycker om mig för den jag är, tack gode gud ;)
Och det kommer de fortsätta att göra, trots allt jag har gått igenom.
Jag vill inspirera er som kämpar. Jag vill peppa mig själv. Och en stor del av det är kroppsligt, jag vill så småningom vara en god förebild för alla tjejer/kvinnor kroppsligt. För det har jag aldrig varit som vuxen.
Jag vill vara den där tjejen som tröstar sig med en kanelbulle.
Rycker på axlarna och tar sista biten/sleven om det blir över, bara för att det var gott.
Inte överäta, verkligen inte.
Men bara slappna av angående mat.
"En kaka är alltid okey" stilen.
Glad när det bjuds.
Helt enkelt; äta för min egen skull. Alltid!
Och förmedla budskapet att det är fantastiskt att äta normalt och ha en normalviktig kropp.
Både fantastiskt och väldigt härligt!