ungefär sådär

Puh! 

Trettio sidor skatterätt och en hel del chokladpraliner senare; Klar för idag! Hallelujah!

Jag får så jäkla bra frågor just nu här på bloggen, ofta går jag och klurar lite på dem under dagen. Imorse fick jag denna från fina Tictactoe (ja, jag ska lära mig hur man länkar....snart.) :

Oj oj oj! Det har krävts mycket tankar kring detta idag, och det är jättesvåra frågor att besvara känslomässigt. Rent krasst (och vad fan hjälper det ibland?) är det ju lättare. Men jag ska försöka med en blandning!

 

Min relation till sötsaker idag. Hurm. *Tuggar på en gräddnougat* Äh. Skämt åsido! Det är faktiskt lugnt. Nu. Men det tog vad som känns som en smärre evighet att nå hit. Till trygghet och tillit. I mig själv. För mig själv. 

 

Jag var länge en "smygare". Och det tog en jäkla tid att erkänna, både inför mig själv och sedan sex månader innan jag erkände det även för sambo. Det här med att kräkas. För mig var det kört med en enda smula utöver mitt stränga, stränga schema. Eller, kört. Jag planerade alltid mina hetsätningar. Minutiöst. Omsorgsfullt. Ett helvete!!!

 

Idag vet jag inte vad och hur mycket jag har ätit. När jag någon gång har försökt tänka efter märker jag att jag glömmer bort en del. Jag kan glömma bort en chokladbit på förmiddagen. En macka. Lite frukt. Ibland vad jag åt till lunch. Det är det bästa som har hänt mig, det dåliga mat-minnet. 

 

Men jag har enda tills nyss inte kunnat ha stora mängder hemma. Igår när jag fick min Paradisask var det först tveksamt och sedan glatt jag kände att det var lugnt. Jag kommer inte vräka i mig hela på en dag. Jag kan numera känna att "mm, det var gott men nu är sötbegäret lite mättat. För den här gången".

 

När man har fuckat (förlåt, men det är det mest rättvisande ordet) sin kropp och sitt förhållande till mat och speciellt sötsaker är det svårt att hitta tillbaka. Men, som du skrev, det är faktiskt planering som gäller. Eller, så var det för mig. Köpa EN liten sak och försöka vara nöjd. Det kändes omöjligt först. Det kliade i hela kroppen. Det var ju ändå kört, då kunde jag lika gärna köra hela min "procedur".

 

Sambo hjälpte faktiskt mycket, han lade undan hemköpt godis och gav mig "portioner" när jag frågade efter det. Förnedrande? JA! Värt det? JA!

Det finns "ungefärliga måttstockar" på hur mycket och vad som anses vara på ett ungefär normalt. Och inte diet-normalt. Utan för en frisk människa. Inte en överviktig människa, en frisk fin människa helt enkelt. Men jag köper inte riktigt det. Det kan vara tryggt att ha i bakhuvudet, 100g choklad en kväll är inte onormalt då och då. Det var en chock för mig i början. HUNDRA GRAM?! Jag som fick ångest över EN RUTA?!

 

Jag äter något sött varje dag. Hehe. Faktiskt! Choklad, helst. Fikar helst varje dag OCKSÅ, gärna en bulle till eftermiddagsmellis eller så. Det håller mig igång och det får mig att må bra. Det har inte fått min vikt att "rusa iväg", bara mig ;) För, för en gångs skull, har jag energi!

 

Jag hoppas som vanligt att svaret ger dig någonting, jag ska fundera vidare lite till faktiskt. Jag har även funderat på att bryta lite mot mitt eget löfte och lägga upp en dags mat för mig, allt liksom. Det är jäkligt mycket mer än jag ätit de senaste 4 åren och det är NAJS! Det är gott. Det är fritt. Och jag älskar det. 

 

Det finns liksom ingen rädsla kvar för att jag ska bli besatt och börja skriva listor igen, räkna massa töntiga kalorier och vara rädd för kommentarer. För detta funkar för mig. Det får jag bevisat dagligen. 

 

OBS! Socker är fortfarande svinjobbigt att dosera själv, jag vågar inte ha det på min gröt eller så. Dock när jag bakar är det okey, kanske för att jag itne orkar baka så ofta... Helt perfekt förhållande tar nog tid, det finns som sagt saker jag kämpar vidare med, trots alla framsteg!!!