ungefär sådär

 

DÅ: Det brukade få mig att rysa lite. Sitta still, långa många minuter. Pressen att äta godis, kanske äte ute före eller efter. Press, press. Jag glömde nästan att se på filmen i sig. Satt istället och såg på människorna där i salongen, glada människor som obekymrat mumsade från prasslande godipåsar och grävde i popcornbägarna. Drack enorma mängder läsk som troligtvis inte var light. Tuggade tuggummi, halsade en enorm lightläsk och försökte komma ihåg vad filmen handlade om samtidigt som jag spände benen för att inte sitta helt ner i stolen, så länge jag kunde. Om och om igen. Kramp. Fan. Paus. Upp igen! Inte skaka av ansträngningen så att någon märkte något. 

 

NU: Sjunka ner, mätt och nöjd bredvid sambo, gnälla om att vi inte hann köpa popcorn fast jag redan var sjukt mätt av den tidiga kvällmaten (pasta med köttfärssås, ÄLSKAR!!!!). Helt inne i filmen. Sambo frågade om jag ville ha några Mentos. "Nej tack", jag ville bara ha choklad. Eller popcorn. Alltid det godaste om jag ska äta något extra. Efter tio minuter sket jag i vilket och tänkte "jag smakar en. Även om jag inte tror att jag gillar dem". Sagt och gjort. Njae. Inte himmelskt direkt. Men sambos min när han i biomörkret pillade fram en rosa till mig, ja. Jag var tvungen att prova! Helt okey. Fasiken, jag är på bio ju! Tog några till. Sög lite på de där fruktansvärt söta "frukt"-kolorna. När en godispåse skickades runt grävde sambo fram två centerbitar till mig; total lycka! Sedan fick James Bond all min uppmärksamhet istället. 

 

 

Det går att ändra beteenden. Något enormt. Jag lovar. 

Bara för att vissa situationer har varit jättejobbiga betyder inte att det alltid kommer att vara det!