Att inte vara bitter
Nu ska jag snart slänga mig i soffan med mami och lillebror (som inte är så liten längre? Huh vad gammal jag börjar bli...).
Men innan dess måste jag bara skriva av några av alla tankar som virvlat (virvlar!) i huvudet på mig...
Jag tänker inte vara bitter. Jag tänker inte vara ledsen för att jag var sjuk så länge i en ätstörning. Nej, jag tänker faktiskt bara släppa det. Idag. Helst för alltid. För det tynger mig ibland, känslan av att jag missade nästan fyra år av mitt liv, att det försvann runt omkring mig när jag bara mådde skit. Och hade en ätstörning som såg till att jag mådde mer skit för varje dag som gick, eftersom hopplösheten växte med tiden. Bitterheten. Uppgivenheten. Det är väldigt farliga känslor att gå omkring och kånka på.
Jag tänker skriva en tacksamhetslista. Eller, påbörja en i alla fall.
Jag är tacksam för att jag:
- Uppskattar allt fint med livet, stort som väldigt väldigt smått (typ att solen går upp varje dag, haha)
- Har lärt mig tycka om väldigt mycket mer mat än innan jag blev sjuk
- Har skapat och bygger på en inre trygghet som ingenting egentligen kan rucka
- Har blivit i stort sett immun mot allt vad bantning heter
- Har en väldigt fin kropp, egentligen!
- Har enormt underbara vänner och en otrolig familj
- Har världens finaste pojkvän och kan älska honom med växande energi
- Kan skratta i stort sett hela dagarna, vissa dagar :)
- Inte blir ledsen över "småsaker" på samma sätt
- Vet att en god natts sömn kan förändra hela mitt känslomässiga förhållningssätt till situationer
- Har en välfungerande hjärna och minne
- Är duktig på kost och kan använda all den kunskapen för att må bra!
- Accepterar mina fysiska och psykiska gränser mycket bättre och anpassar mig efter dem
- Har en större tolerans och förståelse för människor som mår dåligt
- Kan sätta gränser mot människor jag inte mår bra av
- Är en vimsig drömmare
- Är lycklig för varje dag jag får vara såhär fri och glad som jag är nu. Även helt "vanliga" vardagar är underbara. Faktiskt.
- Kan sova ordentligt
Märker ni? Listan kan faktiskt göras så mycket längre men det viktiga jag vill förmedla är att man inte ska ångra och ha ångest över "allt man missat". För man lever väldigt länge som svensk idag. Jag är däremot ännu mer tacksam för att jag "bara" är 21 år och fortfarande kan göra allt jag vill göra. Plus lite till jag kanske blir sugen på sen. Det jag också vet är att ingenting av allt det där man "missar" hade varit roligt att tvinga iväg sig på medan man fortfarande var väldigt sjuk. Tvärtom. Bara extra jobbigt. Man reser inte ifrån en ätstörning. Man festar inte bort en sjukdom. Man kan inte fika med kompisar normalt när man bara räknar i huvudet. Man kan inte skratta med hela magen när den värker av hunger. Man kan inte vara yr av kärlek fullt ut när man knappt orkar gå upp ur sängen.
Att bli frisk ger mig en biljett, nej ett åkband, till allt dethär. Och lite till. Som jag kan utnyttja hur mycket jag vill. Eller inte. Upp till mig! För en gångs skull är allt bara upp till mig, utan någon hänsyn till ätstörda tvångstankar.
Och det här är viktigt. Att vara tacksam för att man har klarat av något så enormt traumatiskt som en ätstörning. Jag försöker vara stolt istället. Alla bitar har inte fallit på plats än. Men det finns bitar och det finns tomma hål dit de kan trilla ner när den tiden är inne. Och pusslet börjar ta form, motivet kika fram.
Idag är jag väldigt lycklig över att äta mammas hemmalagade mat, utan att känna en enda nerv spännas av oro för vad som är i/hur den tillagas etc. Bara sitta och känna hur lyxigt det är att få god mat serverad.
Urgoda oxfärsbiffar med soltorkad tomar i, rotfrukter, smörstekt lök och ångkokt broccoli/sparris.
Och *trumvirvel* brunsås!
Och jag KAN vara världens mest bortskämda 21-åring i Sverige...
För mamma hade visst en liten fredagssurprice!
