ungefär sådär

Okey!

 

Lunchen ja... Nu är jag hemma efter en dag med lunch, lite shopping (ajabaja!) och fika med fina bästis. 

Och det känns faktiskt...Inte bra, men okey! 

Det sticker lite i kroppen. Det är svårt att slappna av. Tankarna söker sig lite bakåt och vill tänka efter vad och hur mycket jag faktiskt stoppade i mig. Uppskatta ungefär. 

Men det är, även det, okey. 

 

För det här har varit en av de största ångestmoln jag har haft; den där äta-ute-lunchen. Och jag gjorde det. Inte bara åt ute, jag åt på en buffé. Varför inte övervinna en rädsla till liksom? 

 

Lite skakig i knäna. Men jag vet också någonstans att det går. Jag vet hur mycket som är ungefär en lagom portion till mig. Och jag kunde fokusera på nuet medan vi åt och skratta under samtalet. Det går!

 

Lite tröstshopping som kanske inte plånboken var helt med på. Men om jag någonsin har en bra anledning att "belöna" mig själv lite, att fira mig själv så är det just sådana här dagar! Inte någon bestämd födelsedag. Inte efter att ha klarat en tenta eller what ever. Nej, dagar när jag tar ännu ett stort steg mot friskheten! Det ska jag alltid fira. Det är inget att snåla på, inte när det är ens framtida liv som gäller! Mitt liv är värt mycket mer än de 2par jeans, en blus och en jacka jag köpte... (hehe, okey, det blev rätt mycket). Jag firar min frihet. Och det känns bra. Jag behövde inga ballonger idag, jag behövde några nya jeans (strlk 27!) så jag kan kasta de där som börjar kännas lite trånga. Jag firar att jag är snäll mot mig själv för första gången på alldeles för länge!

 

Skolan har inte gått framåt, men det är faktiskt inte så jäkla viktigt. Som fina Em (addictedtorunnning) skrev, man behöver inte plugga hela tiden. Och jag vet hur bra det gick med skolan när jag fortfarande var väldigt sjuk och levde med den där mördande ångesten i stort sett hela tiden... Det är viktigt att minnas sådant, dagar som nu, när jag har ett litet uns dåligt samvete över studierna. Om jag inte hade fixat dagar som denna hade jag garanterat fått gå på dagvård istället. Alltså studieuppehåll. Det är lite av ett under att jag har klarat skolan hittills. Och det kommer nog bara kännas lättare och lättare, all skillnad finns faktiskt hos mig och inte i studierna i sig. Mitt huvud tänker klarare. Min hjärna kan koncentrera sig igen. Jag kan sitta still och ta till mig undervisningen. 

 

Fikan då? Bästis föreslog fikapaus. En sjuk Emma hade tagit en svart kaffe. Nojat över lunchen. Jag tänkte på det och gjorde tvärtom; kaka med soyamjölkskaffe!

 

"Men all ångest då?", viskade en liten röst.

"Skit samma, vi tar det när det kommer", tänkte jag tillbaka. 

 

Nu sitter jag som sagt hemma och är lite stissig (kanske lite sockerchock också?) samtidigt som jag är helt slut. Men det är helt okey. För snart kommer sambo hem, redo att kramas på och sedan hinner jag sitta med skolan lite och fokusera på annat. Och prova mina nya kläder..!

Det går! 

Det går att hanka sig framåt och möta rädslor. 

Man blir lite rädd. 

Man blir jäkligt trött efteråt. 

Ångesten kommer i lite små vågor och försöker ta över. 

Men det går. 

Och jag vet att det kommer vara lättare nästa gång. 

Tack vare idag.