En lördagsmorgon
I morse smög jag och sambo upp och bakade.
Scones!
Det pirrade lite i mig. Det var ju mitt förslag igår, att vi skulle göra detta. Men jag var nära att backa. Jobbigt bara att byta brödsort igår, men fan då. Jag har varit sugen på scones i säkert två år.
Så. Recept upp. Allt fram. Klicka ihop, smeta ut, nagga, in i ugnen. Snart spred sig den där underbara lukten i köket.
Och tadah!:
Grahamsscones, med lite havregryn i. Jag tänkte nog lägga upp receptet sen, det här var verkligen ljuvligt!
Pålägg då? Argh.. Det är ju godast med smör, ost och marmelad på scones, tycker jag. Egentligen. Hurm. Ost? Marmelad, som inte är light? Hurm.
En fortfarande lite yrvaken sambo log uppmuntrande mot mig från matbordet. Så vafan. Smör, ost och fikonmarmelad på en uppsnittad, nybakad scones. Sådär nybakad så det ångar lite när man "öppnar" den. Ljuvligt! Jag fick inte ens ångest av att smöret smälte (jobbigt tidigare, då jag alltid tyckte att det kändes som att man tog mer än vanligt).
Nöjt mumsandes, sedan havregrynsgröt, lite proviva och kaffe.
"Ska vi göra det här nästa lördag också?" frågade jag sambo.
Och han bara log och gav mig en lång kram.
Det finns ingenting i anorexins land som någonsin har gjort mig såhär lycklig!
Ingenting jag behöver sakna.
Inte en morgon som denna!