ungefär sådär

Det är slut med sambo. Jag orkar inte skriva något om det just nu. Men sorg går att bära och uthärda, även om det ibland känns som glasskärvor i hela mig. Vi har bra kontakt och jag ska hälsa på honom i Wien nästa vecka, där han har sin utbytestermin. 

 

Jag går fortfarande i kören, även om det är lite tråkigare efter att vi har bytt körledare. 

Jag har några nya vänner men umgås mest med M, min älskade bästa vän. Hon är här för mig, som alltid, men nu orkar jag också vara där för henne. 

 

Jag tränar tre gånger i veckan med M och C. Det är trevligt, även om jag märker att jag gärna överdoserar. Förra veckan kände jag tvånget men lät då bli träningen. Nu har jag inte tränat sedan i fredags och det känns mer än okey. Det får inte skada mig mer. 

 

Jag har startat en bokklubb och jag har engagerat mig i de feministiska frågorna igen. Det är skönt, att göra någonting man brinner för och orka brinna. Att orka vara intresserad av sin omvärld. 

 

Jag går gärna ut och dansar på helgerna. Jag försöker att dricka lagom men är gärna lite salongsfnissig en lördag. 

 

Det är en sorg jag bär med mig, min ätstörning. Vissa dagar känns den tung att bära, men jag har också människor i mitt liv som beundrar min kamp och min seger. Det värmer. Så otroligt mycket. Det är ingen som dömer mig, ingen som ser mig över axeln längre. Oroar sig. Det är så otroligt skönt! 

 

Det är jobbigt att inte kunna sticka huvudet i sanden, när jag har mina ledsna dagar. När jag känner mig ensammast i världen, när jag tvivlar på mig själv och min förmåga, när jag ifrågasätter mina viktiga val. Men jag önskar aldrig att jag var sjuk igen. Skillnaden är att nu kan jag må dåligt IBLAND. Över "riktiga" saker. Eller ingenting alls. Men aldrig på grund av vad jag äter/inte äter. Aldrig på grund av den skärande ensamhet en ätstörning innebär. Och jag inser mer och mer att allt det jag var rädd för, och inte trodde att jag kunde leva med i ett friskt liv, det är inte på långa vägar lika hemskt eller läskigt som att leva med anorexi. För man klarar av det. Till och med jag. Man går igenom det, det suger att vara nere/ledsen, men DET GÅR ÖVER! 

 

Nu ska jag sätta tänderna i min medköpta falafel och skriva vidare på en lite torr uppsats som ska in nästa torsdag. Gå på gympa med bästis senare. Prata med ex-sambo (T) ikväll. Vara ensam. Se på True Detective och läsa vidare i min roliga bok (En man som heter Ove). För jag är trött av ledsamheten. Då gillar jag att kura ihop mig lite, i min säng med det prassliga duntäcket och en kopp te. Eller gråta en skvätt och skriva lite. Det kommer gå över!

 

Allt blir bra.

 

Jag vet att det inte är något självklart för någon som är sjuk. 

Som måste hinna tänka igenom dagen sjutusen gånger, 

räkna, förbränna, gråta, stänga av. 

Vara ensam. 

Alltid ensam, oavsett hur många man försöker träffa 

för att ändå inte tappa sin mänsklighet. 

 

Men det är faktiskt såhär mina vardagar ser ut nu. 

Jag minns inte ens vad jag åt igår,

jag tänker inte på vad jag har ätit idag. 

Tänker mer på att jag är hungrig, att det är lite drygt att fixa mat ibland, 

på vad jag vill göra efteråt, 

om jag har hyfsat med mat hemma i kylen

eller om man måste (ja, MÅSTE, inte vill) gå och handla.

Handlar efter en lista, pustar i kön mot kassan. 

Vill minimera tiden i affären, 

FÖR ATT DET FINNS SÅ MYCKET ANNAT JAG VILL HINNA MED!

Inte för att maten skrämmer mig. 

Det är bara mat. 

 

Jag läser inte på innehållsförteckningar utan tar det jag ska ha. 

Jaha, ibland finns det inte mellanmjölk. 

Då tar jag väl bara den andra. 

Båda två heter ju mjölk och har samma användningsområde.

 

Det är mycket lättare att leva såhär.

Jag saknar aldrig min tid som sjuk.

Aldrig.

Även om det var jobbigt att låta kroppen blomstra,

och bli som den ville vara, 

som den ville se ut, egentligen,

så saknar jag inte tiden som sjuk. 

Ingen smalhet i världen är värd allt det smalhetsande jag ständigt levde med!

Att vara smal är inte värt någonting,

när man inte kan leva sitt liv som man vill!

Det ligger som ett lock i min hals/mitt hjärta/min mage. Under locket ligger allt det där som är framtid, ovisst, jobbigt att tänka på, minnen jag inte vill minnas. Otäcka saker som jag är rädd för. De har stängts in där. 

 

Men sådana här dagar är locket löst och vissa saker smiter upp i kanterna. Större och farligare än när jag först petade undan dem. Gamla spöken. 

 

Och då blir det svårt att andas djupt, det blir svårt att tänka på något annat än det där spöket som står framför mig, i mig, i mitt huvud. Som blockerar mina tankar och viskar om att det alltid kommer kännas sådär skrämmande som det gör precis då. Det stämmer inte!

 

För nu sitter jag, efter kör-övning, i soffan med en bit choklad och känner att det här, det kommer gå bra. Det kommer bli krokigt ibland, kanske någon u-sväng, men det kommer jag fixa.

För jag har funderat på det, att sluta skriva här. Speciellt när jag ser de stora hål som uppstår här allt oftare, de stora hålen i mig som fylls med ett riktigt 22-års:liv. Där ätstörningen satt innan. 

 

Och det är nya tider. Snart har jag mitt sista samtal med min behandlare, snart ska jag klara mig helt själv, snart är det vinter och kallt. Kommer jag känna mig ensam? Kommer jag vara ledsen ofta? Kommer jag verkligen att kunna leva som andra människor, när det bara är Emma kvar? Kommer jag sakna mening i mitt liv? Kommer det kännas jobbigt på det där sjuka sättet det alltid gjorde innan? Kommer jag ha mina fighter med ätstörda tankar, när jag står där ensam i mitt kök, ensam vid matbordet?

 

Det finns inga svar på frågorna som snurrar i huvudet. Bara en vilja. En stark vilja, att klara av det här också. Att vara helt fri, att fortsätta leva det där roliga livet jag har skapat åt mig själv nu. Gamla älskade vänner, nya bekantskaper. Nya intressen, nya mål, nytt nytt och en hel del gammalt. 

 

Men jag känner ju även distansen till sjukdomen. Jag känner inte den frustration jag gick igenom för några månader sedan, när jag bara ville skaka om och krama er alla för hårt och få allt och alla att inse att ätstörningar, det är skit. Inse att friskheten är det enda som kan göra en människa lycklig. Att det går att ha kontroll över bra saker och att man är lyckligare med mindre kontroll. Att man inte blir fet av att gå upp i vkt från undervikt till normalvikt, att man kan äta goda saker och bara njuta, att man borde göra det så att man kan göra allt annat hjärtat värker efter. Men jag är inte arg längre. Fylld av ömhet och redo att göra vad jag förmår för att vara en trygghet och ett stöd här på bloggen. Visa hur livet efteråt ser ut. De bra tiderna och de dåliga (men friska) tiderna. Vad livet kan handla om när man inte lever med en ätstörning, utan har tagit (slagit!) sig loss. 

 

 

En paus igen. Men tyvärr inte alls i livet, snarare tvärtom: allt händer på en gång! Jag flyttar (ensam) till Malmö i december, hösten invaderade och ja. Det har hänt massor. Ibland kan jag för en halv sekund tänka lite längtande tillbaka på lugnare tider, innan jag inser hur sjuk jag var då. There's no way back! Nej, nu får jag vackert hantera mina uppkomna problem på egen hand. Ingen minns en fegis, men alla minns en fighter..!

 

Har ni märkt vilket jäkla jippo det har blivit med 5:2-dieten? Klart ni har! Och visst kan man bli lite nyfiken när man ser löpsedlar som skriker ut vilka fördelar det finns att vinna etc. etc. etc. Men om man tar ner det några nivåer till det där krassa realistiska snäppet så säger den dieten mig att jag ska svälta mig några dagar i veckan för att sedan äta normalt resten. Svält. No way!

För jag tänker såhär angående alla dieter i stort sett: Jag bryr mig faktiskt inte om att jag kanske lever några år mindre om jag får leva så som jag gör nu. Det är inte värt att varje dag hålla på att konstra och mixa med min kost för att vinna abstrakta (enl. mig) saker. När någon nämner kalorier somnar min hjärna i protest. Aldrig mer. 

 

I november kommer jag sluta min behandling. Det känns faktiskt sorgligt och lite jobbigt, jag har lärt mig så otroligt mycket och hittat det självförtroende som hela tiden fanns där bakom sjukdomen. Jag är jag igen, mycket tack vare A, som fick mig att bli arg istället för stagnerat uppgivet olycklig. Jag kommer minnas och tacka henne i mitt hjärta resten av mitt liv!

 

Tenta avklarad, tenta på torsdag nästa vecka. Dagar susar förbi, jag vet aldrig riktigt vart de tar vägen. Tankar susar och brusar i huvudet hela tiden och jag tvingas om och om igen möta min rädsla: ensamhet. Även om det inte handlar om långa stunder alls, jag har skola och vänner, men vetskapen om att jag ska lämna sambolivet, lämna all den trygghet jag har haft omkring mig, gör så att det hissnar i magen. Jag vet att jag behöver göra det här. För mig själv. För att vara helt fri. För att vara mig. Jag vet det. Men det känns så jäkla svårt ibland. Att lämna. Men det är på sätt och vis skönt att känna att oavsett vad jag gör eller inte så kommer det bli såhär nu. Bollen är satt i rullning. Det finns människor i mitt liv jag litar på och älskar. Det finns de jag trivs bra med. Och så finns ju alltid jag. Underskattade älskade jag. 

 

Och för att muntra upp mig själv lite bokade jag en resa till Madrid tillsammans med en vän för att hälsa på K som är där och pluggar ett år! Nu längtar jag tills november (och hur ofta längtar man efter den hemska månaden annars?)! Längtar efter fria dagar med fint sällskap, billiga drinkar, dansanta kvällar och långsamma frukostar!

Egentligen skulle det bara vara en rolig, mysig helg. Bästismiddag på fredag som jag längtat ihjäl mig inför. Mamma-mys på lördagen. Men givetvis blir det inte alltid som man har tänkt sig. 

 

Fredagen var en dag av tårar. Eller, tillbakapressade tårar. Stressad över ev. utbyte (kom in i Prag!), vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad jag tänker, vad jag kommer göra (!!!) Allmänt slut efter tentan. Förvirrad. Slutade med att paniken växte som en klump i halsen, när jag och sambo cyklade hem från Ica. Slängde undan cykeln och försökte andas. Kändes som att luftstrupen minimerats till ett sugrörs storlek. Sambo, orolig. Gråt. Sakta gå hem. Svag, misslyckad, ledsen, knäckt. Fan. 

 

Ringde en underbar förstående bästis som inte visade med ett ord att det var drygt att jag ställde in i sista minut: tvärtom stöttade fina ord, oändligt mycket omtanke och peppande. "Det enda jag bryr mig om är att du mår bra Emma!". Älskade bästis!!! Kändes så mycket skönare att kravla ner i soffan efter det. Kvällen avslutades i sängen, med Atarax och en sambo som högläste en novell för mig <3

 

Lördag: körkonsert med mammas kör. Nerverna tänjdes ut igen, spänningar släppte och jag satt bara och såg ut över havet långa stunder av konserten. Fantastiskt! Mysmiddag på härliga Thai Corner i Helsingborg. 

 

Söndag: födelsedagshopping inför brödernas födelsedagar med mamma och lillebror (+ hans flickvän). Så himla familjärt? Så vanligt? Fast jag avskyr shoppingcenter..! 

 

Måndag: skola, skola, skola, öl med en ny vän jag verkligen tycker om. Mycket, mycket skratt! Saknar A, saknar att ha nära vänner i Lund och inte enbar i Malmö, så det här är väldigt välkommet. Vi sjunger dessutom i samma kör, den gemenskapen där har blivit mig allt mer kär och faktiskt viktigare och viktigare. När människor förenas i något vi alla tycker om känns det också som att man får se de bästa, fria sidorna hos personer. Man kommer varandra nära på ett annat sätt, på ett mer privat sätt.

 

Idag: skola, skola, sjukhus (röntga finger, de såg inget spår av glasbiten!!!) och sambomys. Trots hösttrötthet och inställd träning (igen!) känns det som den första bra dagen på länge. Jämnare. Harmoni. Tillförsikt!

 

Kanske inte så konstigt med tanke på att det är tenta imorgon, och som vanligt sviker självförtroendet mig. Det är en stor press att gå en utbildning där man har stora tentor med betyg. För allvarligt talat, jag har inga toppbetyg. Men jag klarade av att bli frisk från en ätstörning! Jag klarade av att plugga och aldrig kugga en tenta trots självsvält och hetsätningar. Hur? Jag vet inte! Och jag hade inte rekommenderat det till någon: man behöver inte den press och stress en universitetsutbildning innebär när man är så pass sjuk! 

Men mina val är mina och jag kan och kommer aldrig ångra dem:

Jag måste dock tillstå att jag är urusel på att stressa privat. Stressiga jobb= inga problem. Men hemma. Eller i mitt riktiga liv...K A O S ! Och jag mår så fruktansvärt dåligt av det! I det flesta situationer gör jag mitt bästa för att undvika det, men det kommer alltid finnas tillfällen när jag faktiskt inte kan påverka stressen så mycket. 

 

Imorgon är det tenta och jag är väldigt nervös. Samtidigt har jag pluggat duktigt (till nackdel för bloggen), varit på alla föreläsningar, gjort alla ex-tentorna och kladdat med överstrykningspenna överallt. Läst det mesta, flikat allt (inklusiva mina egna anteckningar!?!). Bölat lite. Försökt skjuta undan stressen. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om sambo som ska göra samma tråkiga tenta. Beklagat mig högljutt. Surat. 

 

Fokus ligger faktiskt på mig, stackars mig som måste må dåligt över det här!

Inte dumma mig, som är värdelös fast jag gör så gott jag kan. 

 

Att stressa är (TYVÄRR!) något jag antagligen aldrig kommer kunna slippa helt. Men jag kan välja mina tankar kring det, kring mig i svåra situationer. Jag kan tillåta mig att bli kramad på av sambo och hulka att jag "inte kommer klara den här jävla mög-tentan" men jag kan aldrig sluta tro på mig själv, som person. 

 

För det är slut på att slå på mig själv när jag har tuffa tider. 

Det var något dumt jag sysslade med ofta förr, 

men just på grund av hur dumt det är

slutar jag numera med det.

 

Så Emma, jag lovar dig: när du är stressad eller mår allmänt dåligt över någonting tänker jag ge dig en varm kram,en klapp på axeln och tänka att

 

 

 

Just nu har jag och sambo suttit inlåsta i några dagar med tentaplugg, varvat med en Stockholmsresa för att träffa underbara V och restaurangmysa med sambo igår. Nu sitter vi utmattade i soffan och ser intervjuer från bokmässan på Svt 2. Skönt avrundning efter högar av folkrätt...

 

Hann även smita iväg på ett gympapass imorse, gud vad jobbigt det var! Efter att ha varit sjuk kändes kroppen trött och såsig. Inte pepp på armhävningar och skuttande direkt. Men efteråt var det väldigt skönt, rastlösheten av allt pluggande försvann och benen var mer spagetti-artade än pirriga. 

 

Snart är det ett år sedan jag började blogga här. Jag kan inte förstå det! Förstå skillnaden mellan den jag var då och den jag är idag. Det går inte att jämföra på något sätt, för det är som att jämföra två helt olika planeter man påstår är samma. 

 

Och är det något jag inte har lärt mig hantera är det att prioritera lugn. Som i att göra ingenting, som i att göra något som man gör bara för att det är avslappnande och skönt. Ligga hemma och läsa en dag. Sitta och rita några timmar. Skriva. 

 

För när jag blev frisk kände jag verkligen att jag vill ta igen allt. Även om det inte fungerar så, men friheten gör en så exalterad. Jag tror ni kan förstå hur jag menar. Jag menar, jag kan göra vad jag vill! Precis vad jag vill! Och om det är något jag har gjort under min sjukdomsperiod så är det att ta det lugnt. För att jag var tvungen. För att jag inte orkade göra allt det där andra. Det jag i hemlighet sörjde, längst in bakom sjukdomen. 

 

Men jag kommer (förhoppningsvis) att leva väldigt länge. Det har tagit lång tid att inse, att jag kommer att leva. Leva som frisk. Leva länge, fri att göra vad jag vill.

 

Så på något sätt blir man girig. Jag vill ta igen fyra år, helst igår. Resa jorden runt, träffa spännande människor, testa nya saker, strosa vidare en lång bit på min väg här i livet. Det jag inte förstår är att det inte brådskar! Att jag kommer njuta så mycket mer av att göra saker i lagom tempo, portionera ut allt det jag vill göra under längre tid.

 

Så, efter stressiga veckor sedan skolan kom igång ligger jag i soffan med förkylning och feber. Och det är skönt, på ett sätt. Ställa in grupparbeten, inte planera in något annat istället. Och för första gången visa utåt, inför sambo, hur dåligt jag mår idag. Ligga på soffan och oja mig lite. För det är så in i helvete skönt att få en Ipren med ett kallt glas vatten, det är så jäkla underbart att känna hur någon hämtar och lägger mitt täcke över mig i soffan. Att låta någon pyssla om mig. En fin sambo. Det värmer verkligen i hjärtat. 

 

Jag måste verkligen bli bättre på att ta det lugnare. Inte hetsa framåt. Visst, göra mycket och ha mycket energi men samtidigt ha vett att dra i handbromsen när tröttheten kommer och förlamar mig. Inte kämpa emot. Ställa in något och ta det lugnt innan jag blir sjuk. 

 

Jag har varit i skolan och sedan vårdcentralen, har fått en envis sticka i pekfingret jag inte har kunnat få ut själv. Såklart mitt på höger pekfinger, är ju inte alls irriterande när man är högerhänt datorskrivande student. Argh... Men sambo var med och klappade på mig, jag intalade mig att jag inte skulle svimma och läkaren grävde på med pincetten. Hon vet inte om hon hittade den, så jag ska få en tid till handkirurgen och under väntetiden känna efter om det sitter kvar något. 

 

Annars håller jag på att bli förkyld= ingen träning, och har PMS from hell! Fast det är ändå bättre nu när jag har bytt till p-pillerna Yaz, dels har jag mindre humörsvängningar (tack gode gud, hälsar både jag och sambo), dels har jag förlorat all den vätskan jag samlade på mig av de "vanliga" p-pillerna. Ärligt talat, jag gick upp tre kilo av de andra och en månad efter att jag hade börjat på Yaz hade de försvunnit. Fast det var under en sommar med glass, kakor, vitt bröd, godis etc, kan verkligen inte säga att Norge-dieten var enligt tallriksmodellen ;)

 

Skolan tar mycket tid (enligt mig alldeles för mycket) och jag känner mig otillräcklig på så många sätt. Samtidigt har jag blivit klar med min ansökan om utbytertermin och ska lämna in den imorgon, i alla fall en sak jag kan stryka från min To-Do:lista. Men för lite tid med älskade vänner och familj plågar mig alltid. Alltid!

 

Men mitt i detta mår jag okey. Visst, i fredags satte jag mig ner och grät lite efter en lång dag, och en lång stressig vecka. Men det var faktiskt rätt skönt. För det kommer inte alltid vara såhär mycket som snurrar i huvudet. Det kommer lägga sig mer och mer, jag ska bara beta av alla saker i rätt ordning. Beslut måste tas, men jag vet också att vilket beslut jag än tar så kommer det att ge mig väldigt mycket. Det finns inga fel här, bara olika varianter. 

 

Och det är det jag älskar med mitt friska jag. Att jag klarar av allt. Förr eller senare, så är allting löst (redo för nya problem, haha). Och jag står så stadigt på frisk mark. Det finns ingen väg tillbaka, min väg går framåt. Ibland måste jag bara sitta ner i en vägkorsning och tänka lite innan jag går åt vänster eller höger. Men jag går framåt. Alltid framåt. 

 

Skolan har exploderat igång. Många timmar har fått läggas på läsande, uppgiftslösande och ja. Komma igång igen. I ett jävla tempo! Igår var depressionen ett faktum, här i höstruggiga, regniga Lund. Kursen vi läser nu gav mig inget bra förstå intryck, jag känner mig faktiskt väldigt omotiverad inför min utbildning just nu. Det går inte att ställa om huvudet lika lätt från "svårt/jobbigt/tråkigt" till "helt okey/intressant". Det känns mer som en tyngd som håller mig nere, som tvingar av mig alltför mycket tid och energi från mitt övriga liv. Och Lund. Ärligt talat, jag är så himla trött på den här staden just nu. Snuttegull, studentstad och allt det där i all ära, men just nu känns det mer som ett par urväxta byxor: skavande. 

 

Igår såg jag en lapp i skolan om utlysning på sista restplatserna inför vårterminens utbyten. Och mitt i den där deppigheten tändes ett litet ljus, en dröm som sömnigt vaknade till liv. Resa! Igen! Ja! Såg vilka platser som fanns och blev eld och lågor över Edingburgh. Det kändes som att vi klickade direkt, jag och den där staden jag inte vet så mycket om. När jag googleade bilder senare blev jag kär. Sedan såg jag att det bara finns platser för ETT ÅRS studier. Inte en termin. Så... Tveksamt. Det finns andra platser jag kan tänka mig möjligtvis... Kanske. Som gäller en termin.

 

Samtidigt. Jag har drömt så länge om att bo själv, rå om mig själv och ha ett rikt liv. Som vuxen. Det har jag aldrig haft hittills, sjukdomen tog den tiden ifrån mig och förvandlade den till ett ensamt helvete. Nu är det den nya Emma som ska bo ensam i så fall, i Malmö. Nära fina älskade vänner, på en ny kurs (någonting!) inom något intressant område, och ja. Härligt. Annorlunda och tomt eftersom sambo är iväg. Men ja. Ännu en dröm liksom. 

 

Men jag tror att jag kommer att komma fram till ett beslut rätt snart, 

som jag kommer anta är det bästa för mig och köra på det. 

Oavsett vad så vet jag att jag kommer ha en underbar vår.

För mitt liv med mitt friska jag är mestadels det, underbart. 

Även om det regnar vissa dagar, så var det faktiskt vacker sol idag.

Vacker, varm sol!

En vecka på Gotland gick väldigt snabbt. Lite för snabbt, ärligt talat! Nu är jag och sambo hemma igen, och idag har vi tvättat (minst) två ton, hämtat ut kurslitteratur, tränat, myst, lagat mat. Jag har pratat med underbara V, fina bästis och mina bröder. Puh. Regn. Lite allmän ångest över att vardagen tar vid nu. Jag vet faktiskt inte varför... Jag tycker om terminerna, att gå på föreläsningar, ha mycket fritid även om skolan tar upp rätt mycket. Träffa vänner, fika, börja fundera på julklappar, längta tills julskyltningen. Rutiner, som varierar lite men inte så mycket. Några höjdpunkter och annars lite skönt lunk. 

 

Men det kommer bli förändringar framöver, kanske är det dem som stressar mig? Nästa termin åker sambo på utbyte och idag bestämde vi oss för att flytta till min mysiga lilla etta i Malmö i december. Fast flytten glädjer mig så oerhört mycket! Malmö, igen! Inte för att jag inte tycker om Lund. Men vännerna finns i Malmö. Och allt annat, som inte finns i Lund. Jag har också bestämt mig för, av samma anledningar, att bo där i vår när jag är gräsänka! Bästis bor ca 5 min promenad bort..! Det känns bra. Det känns som den bästa tryggheten jag kan ha, att ha fina vänner omkring mig och möjligheten till att göra så många fler roliga saker. Även ensam. Jag kan se framför mig hur jag tar en dag på Moderna, eller cyklar ner till Västra hamnen för en vårpromenad. Mysiga caféer i kvarteret, ett mycket bättre uteliv på cykelavstånd... Det kommer nog bli riktigt riktigt bra! Men förändringar är alltid förändringar och de skrämmer mig nog alltid lite. Även om jag vet att det kommer att gå bra, kännas bra. Mer än bra! Det är dags nu, att leva. 

 

Jag har tänkt rätt mycket på det där med engagemang också. Innan jag var sjuk var jag politiskt aktiv, och deltog i en mängd olika projekt. Jag brann för så mycket! När sjukdomen kom togs det ifrån mig, jag orkade inte brinna för något. Och under året som har gått sedan jag började min behandling så har jag behövt lägga all tid på mig själv, för att mota bort sjukdomen. Nu när demonerna har släppt mig fri kan jag tycka att livet känns lite tomt. Att jag är lite tråkig, att jag saknar något. Jag saknar att brinna för någonting. Att göra någonting av intresse, att vara engagerad. Så jag tänker fundera ut olika saker jag kan tänka mig att göra och sedan välja ut någon favorit och prova med. Se hur det känns. Om känslan finns kvar. Om det fortfarande är jag. Vi får se!

 

Det känns i alla fall skönt att ha haft en semester! Jag har verkligen kunnat (eller varit tvungen?) att ta det lugnt, i alla fall mentalt. Vi har strosat runt i fantastiska Visby, cyklat längs havet och sett fina solnedgångar ute på bryggan. Ätit stekt strömming med potatismos på fantastiska Bakfickan (ät där om ni åker dit!!!), varit på Glassmagasinet (som har 180 olika glassmaker, gissa om jag var lycklig?!?!), färsk lax tills vi nästan var trötta på det. Mycket pussande, pratande och härlighet helt enkelt. Enkel underbar lycka!

 

Det är fortfarande fantastiskt hur mina dagar och känslor kan vända, nu när inte ätstörningen förstör allting. Jag kan vakna, som idag, och känna mig så fången i tillvaron, ensam. Sedan plingar det till i telefonen och vips är livet roligt igen. Förväntansfullt åka iväg, träffa E och spendera hela dagen med honom. Förmiddagsfika på ett undangömt café vid St Knuts, strosa runt bland fina gamla hus, köpa med falafel och käka lunch på en solig bakgård med vänner. Cykla ut till Scandiabadet, doppa sig i femtongradigt vatten utan att frysa ihjäl. Torka långsamt, äta glass och dricka starkt kaffe medan man sakta ser ut över havet. Stöta på en gammal vän jag tappade kontakten med under sjukdomen och planera in en middag med henne imorgon kväll. Hem, till en fin lägenhet där en fin sambo väntar. Mysa, gå promenad. Må bra.

 

Prata med bästis som jag ska träffa imorgon efter mitt behandlingssamtal, inse att hela dagen imorgon kommer tillbringas med vänner, och längta lite redan. 

 

Det är inte lätt att komma hem med nya erfarenheter och tankar, man inte haft innan. De har inte fått plats i mitt liv här, samtidigt är jag glad för att jag har växt så mycket som människa. Som Emma. Jag har fått en ny älskad vän, jag har varit igenom saker som tidigare hade fått mig att darra av ångest. Men det har alltid känts som att jag klarar det. Jag klarar faktiskt allt. 

 

I torsdagskväll överraskade jag en väldigt förvånad (ja, faktiskt chockad!) sambo genom att komma hem nästan en vecka tidigare. Det var bland det roligaste jag har gjort, faktiskt. Dagarna hemma har rusat iväg, med kanske lite för mycket att göra. Vänner, familj. Sambo, sambo, sambo. 

 

Så mycket tankar. Om hur jag lever, vad jag gör, vad jag inte gör. Ifrågasättanden som har gjort ont att fundera kring. Vad som saknats i mitt liv tidigare, vad det var som gjort mig olycklig nog att falla in i ätstörningen. Nästan söka mig till den. Varför behövde jag all den kontrollen när jag bara kunde ha levt som mig hela tiden? Vilka val och förändringar har jag gjort för att "trygga" min framtid från all den ångesten jag bar på så länge?

 

Det finns såklart inga självklara svar. Inte på så pass svåra frågor. Men jag känner att jag har förändrats i grunden av den här tiden. Det finns ingen väg tillbaka, även om smärtsamma förändringar kanske kommer att växa fram. För jag vill känna, jag vill se, jag vill må bra. 

 

Jag vill aldrig mer känna att jag står still. Jag vet mer om vad jag vill ha i min framtid, även om det mest liknar ett kollage med ett enormt vitt papper och några fastklistrade bilder här och där. Den ska aldrig bli helt full, den ska få växa med tiden och bli det jag mår bra av just då. Där. Där jag är då. 

 

Men jag vet mycket mer om mig själv. Jag är en varm känslomänniska, mjukis, lite för snäll ibland med ett stort hjärta. Lättirriterad, rastlös, envis som synden, glad som en lärka eller arg som ett bi. Inte lika destruktiva känslosving, inte nattsvart ångest eller strålande solsken. Lite mer mittimellan. Framförallt faller jag aldrig lika långt ner som tidigare. Aldrig. 

 

För det finns en balans i mig nu jag inte hade förr. Antagligen har jag bara blivit lite mer säker och lite mer vuxen? Släppt tonårsångesten och insett att det inte behöver kännas så, vara så. Det är inte jag, det var jag under en period. 

 

Det har hänt mycket denna sommaren.

Men det viktigaste har varit min egen utveckling, ingenting annat.

 

 

Tack för fina ord, de värmer verkligen!

Din fråga är mer än begriplig, jag känner verkligen igen mig i dina tankar kring "måste-vara-smal". Men innan jag svarar på den tänkte jag bara bryta ner dina meningar i några viktiga stycken:

 

För mig som föredetta ätstörd vet jag att de orden är stora och viktiga, att du har börjat komma på rätt väg, mot friheten. Men som friska Emma reagerar jag ändå, eftersom jag tror och hoppas att du en dag skriver till mig att du mår bra, din kropp mår bra och att ni två har allt ni behöver. Nöj dig aldrig med ok eller för det mesta. Det går att komma till super och alltid! Och du kommer också komma dit!

 

Men, över till din fråga! Jag tycker mig ana att det är en väldigt tuff period nu, jag tyckte det själv när jag var där. Det kändes lite som i valet och kvalet, jag åt bättre och märkte att kroppen ville förändras. Växa. Kompensera inte! Våga! För det är verkligen det det handlar om, att se sina tankar för vad de är: sjukdomens försök att dra tillbaka dig ner i skiten. Innan du blev sjuk kände du nog inte att ditt mål i livet skulle vara att bli smal smalare smalast? För det är inget friskt mål att ha, eller en frisk press att känna, den där smalhetshetsen. Eller hur?

 

Ens kroppsuppfattning som sjuk är rent åt helvete. Det tror jag redan att du vet. Från en dag till en annan (eller varför inte timme efter timme?) ser du olika saker när du ser dig själv i spegeln. Ibland lite mer klarsynt, ibland helt fel. Men alltid fel. Det som tog mig längst tid var att se mig som jag är på riktigt, inte lägga till här och där. Skev kroppsuppfattning är något som tar tid att bli av med, jag kämpar med det ibland nu med. Alltså: du kan INTE lita på vad du känner och ser just nu! För att orka bli frisk bestämde jag mig för att lita på andras ögon. Sambo, mamma, min behandlare etc. De fick vara mina ögon angående mig själv. Jag fick dem båda (fånigt nog, men jag tror jag behövde den sjuka tryggheten) att lova att om jag blev överviktig skulle de säga ifrån. Det har de fortfarande inte gjort och jag tror inte att de kommer behöva göra det. För nu ser jag själv istället. Du måste våga lita på vad andra som älskar dig och som du litar på ser. 

 

Om det är till någon tröst kan jag berätta att det var det sista svåra steget att ta för mig, att acceptera min kropp för hur den vill vara. Jag ryser när jag minns hur jobbigt det kändes att tömma garderoben på för små kläder, hur jag grät när jag skulle gå till en föreläsning och tjockhetskänslorna kom. Det var verkligen hemskt och jobbigt och tufft. Samtidigt är också en väldigt viktig process, som ska leda dig till att faktiskt tycka om din kropp som normalviktig! För ärligt talat, det gör jag idag. Även om jag hade skrattat åt den som påstod att jag skulle komma att göra det för ett år sedan. 

 

Se att det är sjukdomen som känner "bara jag är smal" och faktiskt inte du,

för genom att bena ut vem som känner vad kan du besegra de värsta tankarna, 

befria dig själv bit för bit från en dödlig sjukdom

och bli frisk, fri, vacker och lycklig!

 

För frisk, fri, vacker och lycklig väger faktiskt miljarder gånger tyngre

än att vara smal!

Just nu är jag faktiskt inne i en liten svacka. Inte matmässigt, nej nej nej, men mentalt. Allt är rätt tråkigt, naturen är vacker men det finns verkligen INGENTING att göra, som jag har lust med. Ni vet. Småstad. Alla turister har åkt tillbaka till Oslo och Tyskland. Restaurangen är död på dagarna, det enda som håller mig uppe är V, underbara fantastiska V! Sååå... Jag bokade en resa till A, som är i Oslo! Jag åker på tisdag nästa vecka och kommer tillbaka sent på torsdag. Sambo är underbar att ha ett telefonsamtal, men jag saknar honom så otroligt mycket just nu. Efter vår fina helg kändes det faktiskt jobbigare att vara kvar här på något sätt. Långt bort från mina älskade vänner, min familj. Mamma fyller år nu nästa vecka och jag är inte hemma och kan fira henne. Älskade fina mamma... 

 

Dagarna blir lite märkliga med mat också, jag har nog gått upp en del. Något par byxor som stramar lite och lite mjukare mage...hurm...det är okey har jag bestämt mig för! Sambo bara skrattade när jag frågade om han tyckte att jag var lika fin i alla fall, och för första gången kände jag att det inte spelade så stor roll vad han tyckte om min kropp. Jag gillar den, i alla fall. Utan den hade jag aldrig åkt iväg på den här äventyrssommaren! Aldrig! Jag hade varit fast i mitt fängelse på en "trygg" plats med "trygga" vanor och mönster som sakta kvävde mig. Fast. I mig själv. Och det är okey att äta lite skräpigt ibland, just nu blir det en hel del fiskpinnar och nybakad focaccia på jobbet, korv, pannkakor etc. Lite kladdkakor och rätt mycket glass med V. En hel del godis också från fina sambo. Äh, jag njuter. Det enda jag saknar är ett bättre immunförsvar, det verkar ha säckat ihop. Jag har haft ögoninflammation, feber, diarréer, fan och hans moster ärligt talat. Jag, som aldrig brukar vara sjuk! Vad är det med mig egentligen??? Lite orolig, faktiskt. 

 

 

Ja, sambo har varit på besök. Efter att ha räknat ned i flera veckor var han plötsligt här och den känslan. Så mäktig om än lite övernaturlig! Som jag hade längtat! Och så fint vi hade det! Jag är så kär. 

 

Och så FORT tiden gick... Imorse vinkade jag av honom vid bussen, gick hem långsamt och grät lite fast jag hade lovat mig själv att inte göra det. Det är trots allt bara tre veckor kvar här, jag tänker njuta av vänskapen med V, alla andra fina människor, naturen, och allt annat jag tycker om med Langesund-sommaren! 

 

Men just nu är jag jättetrött, det blir alltid så när jag har spänt mig inför någonting jobbigt (att sambo skulle åka...). Jobbade till fem, sedan har jag degat ihop här hemma. Lagat spagetti och köttfärssås, mest för att ha något att koncentrera mig på. Snart kommer V hem, vi ska baka kladdkaka och se på film. Eller, hon ska baka kladdkaka till mig som lite comfort-food, det är så skönt att ha en fin vän när man känner sig lite nere! Eller, nere och nere. Jag är så tacksam över att jag har min älskade sambo. Över vårt förhållande, att det är så starkt och sunt. Hur bra allting har blivit. Dessutom har vi bokat en semester på Gotland tillsammans en vecka efter att jag kommer hem (hemma i Lund sent den 20:e augusti!), så jag har mycket att längta efter! 

 

Det bor en liten ätstörd tjej här. Det har visat sig mer och mer, i beteende och pratet kring mat. En liten tonfisk-i-vatten:burk till frukost, ett paket kakor och mycket ångest till lunch... Mycket smutskastning av mina älskade kolhydrater. Det gör ont att se. Man måste stänga av lite. Och jag är ännu mer tacksam över att V är lika matglad som jag är, våra pannkaksmiddagar och rätt ofta förekommande glass-film-kvällar är små guldklimpar i min vardag här. Om det inte hade varit för dem hade jag nog gått ner rätt mycket i vikt, det är JOBBIGT att springa runt många timmar om dagen i över 30-graders värme! Kroppen ropar ofta på lite snabb energi och vi lever fortsatt i en bra symbios. Den talar om vad den behöver och jag försöker ge den det. I gengäld ser den till att orka värme, stress, långa arbetsdagar och en härlig fritid. Bra byte, må jag säga. Trots att maten är sjukt dyr här!!! Visste ni att potatis kostar 29kr/kg här? Och då är det basic-potatis! Och lök 25kr/kg??? Som tur är kan vi alla leva gott och väl på vår tips (dricks)! Jag försöker verkligen bli lite bättre på att laga ordentlig mat igen och göra matlådor. Senaste veckan, innan sambo kom, har jag mest levt på restaurangens foccacia, pannkakor och gröt. Lite ensidigt kanske ;) Men samtidigt, när har jag egentligen fått bo själv hemifrån och klara maten som frisk? Jag har aldrig köpt hem en pizza själv som frisk, det kanske är dags att göra det när jag har kommit hem! Det skönaste var att dricka en kall öl med sambo, att göra stora lyxiga frukostar och dricka lite drinkar. Till och med de lätta tvången kring samma-frukost:grejen har släppt, allting har bara känts så skönt fritt och mysigt. Jag tror verkligen att det var de sista stegen jag behövde ta nu när jag åkte hit, att se de där sköna "vanorna" hemifrån och göra annorlunda. Våga göra annorlunda. Skaffa andra vanor. Bryta dem. Testa annat. Göra det man är sugen på. Njuta!

 

V har pysslat om mig, vi åt glass igårkväll och såg läbbiga filmen Signs, sov tio timmar igen. Sambos tröja som agerar snuttefilt här hade trasslat in sig runt hela mig, det kändes som att han hade kramat på mig hela natten. Minus kallsvetten. Febern är bättre idag men mitt huvud! Sprängande, äcklig huvudvärk. Det känns som en spänning i hjärnan, om jag böjer mig för snabbt (dvs normalsnabbt) eller bara rör mig lite känns det som att någon trycker in långa nålar i bakhuvudet på mig. Arga onda blixtar. Buhu. 

 

Och nu är V på jobbet, jag är hemma och blev riktigt ledsen när jag insåg att klockan var nästan åtta och varken sambo eller mamma hade hört av sig idag... Den där övergivna känslan, är jag för långt bort för att de ska bry sig? Självömkan. Stackars Emma. Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, buhu. Ville inte SMSa A heller, hon hade oroat ihjäl sig och antagligen åkt hit direkt, enda från Oslo... Så okey. Det finns många som bryr sig. 

 

Och givetvis visade det sig att sambo hade försökt ringa mig så fort han kom hem från jobbet, försenad med tåget. Även om min idiot-mobil inte hade kunnat ta emot samtalet (???). Och ett SMS från mamma trillade in. Efter en timmes skype:ande med sambo, där jag först bröt samman och grät, sedan dränkte huvudet i kallt vatten och blev glad igen. För även om min huvudvärk är påfrestande som fan, även om jag fortfarande har feber så är livet fint. Det finns underbara människor som verkligen tycker om mig. Jag är aldrig ensam, även om jag känner mig det ibland. Speciellt långt bort och sjuk. Det är verkligen jobbigt! Men jag vet ju av erfarenhet att allt jobbigt jag har gått igenom har lärt mig mycket. Så kommer det vara även med detta. Även om det är en klen tröst när huvudet dunkar av att gå till toaletten... Så är det sant! Och när V kommer hem ska vi se fim (igen!!! Wie!), sova i dubbelsängen och prata tills vi somnar. Om nio dagar är sambo här (jaaaaaa!!!!) och ja. Allt annat är bra. Imorgon är nog en bättre dag. 

 

Hoppas ni alla mår bra och har haft en fin sommardag där ute! 

Stora kramar från sjukstugan!

Jag förstår varför. Igår skulle vi ut på en liten after-work, jag kände mig rätt trött efter jobbet när jag slutade vid åtta. Pratade kort med sambo och var i övrigt riktigt glad. Men min kropp. Min stackars kropp. Hela dagen värkte ryggen, knäna och handlederna. Varje steg jag tog fick smärtan att ila i lederna, bara jag tittade på tunga tallrikar som skulle bäras undan... Såklart gjorde jag det i alla fall. Dumma, ambitiösa och stolta Emma. Så van att inte lyssna på min kropp, fortfarande, när det gäller annat än hunger och träning. Så, kom hem. V hällde upp lite drinkar till oss, jag tänkte att en liten stänkare kanske skulle dämpa smärtan lite. Låter inte så bra nu i efterhand, men jag hade verkligen ont igår. Vad som helst är bättre, typ. Så ja. Rätt dragna släpar vi oss iväg. Jag känner hur jag börjar få feber, hur det bränner inom mig. Lederna blir värre. Yr. Sätter oss på ett uteställe, allting känns konstigt. Försöker ha kul i alla fall. Vidare till ett annat ställe, sitta där. Hemma runt ett, börjar frysa så jag skallrar tänder. V och jag bestämmer oss för att sova i det stora rummet här, som jag ska flytta in i när jag orkar. Paret som bodde här innan bar in en till säng, så det är som en dubbelsäng. Jag tar på mig så mycket kläder jag kan, gräver ner mig under täcket och fryser sönder. V klappar mig lite på kinden innan vi somnar. Vaknar till vid sju på morgonen, tydlien har V hängt upp trasmattan över gardinstången så det är fortfarande helt mörkt. Somnar in i den där feberdvalan igen och vaknar inte förrän vid halv tolv (!!!). Mår bättre. Äter frukost med V (vi är lediga idag), sedan går vi och handlar. Febern kommer tillbaka. Oh no! Efter det har jag bara kapitulerat, det finns inget jag måste göra idag förutom att vila, vila, vila! 

 

Och trots fina, fina V så saknar jag att vara hemma, hemma och bli ompysslad av sambo eller älskade mamma. Bara vara i en miljö där det är lätt att slappna av, vila ut. 

 

Imorgon ska jag jobba, jag börjar klockan fem... Men jag har lovat mig själv att om jag fortfarande mår dåligt får jag helt enkelt sjukskriva mig! För det viktigaste är att jag mår bra! Och om jag inte mår bra, ska ag lägga energi på att må bra igen. Som nu. Om jag orkar senare ska jag gå och köpa cookie dough-glass och ha till Saturday night fever som jag och V ska se ikväll... Hoppas!

Jobbade ensam halva dagen och det var full rulle! Tur att jag jobbar i mina joggingskor kan jag säga, jag tror jag har rusat runt flera mil idag med tallrikar, disk, salt och peppar, ketchup etc... Men allt gick bra. Förutom med lunchen. Som inte blev av. Nej, istället åt jag småbitar av focaccia, några jordgubbar och drack kaffe. Enormt misstag! Personalmaten var slut, jag kände inte att jag kunde gå ifrån (fast jag får egentligen, mina chefer är supersnälla). Så ja. Jag prioriterade mitt jobb framför mig själv. Aldrig mer!

 

Kroppen domnade lite, jag blev fumlig. Tankarna klibbade ihop, det blev snurrigt med spontanbeställningar i det vanliga köret. Allt gick bra ut, otroligt nog, men ärligt talat. När jag slutade klockan fem mådde jag apa. Naturligtvis var min stora sats fiskkakor i currysås slut, så det var bara till att ställa sig med nästa storkok. Hittade lite choklad att småmumsa på under tiden jag lagade till en korvgryta och kokade ris. Puh. Mat. Mat!!! Klockan sex var det middagsdags, jag kastade i mig maten och nu halvligger jag som en mätt boaorm i soffan med lätt magknip. Inte så jäkla lyckat det här nej!

 

 

Helst slut efter ett hårt arbetspass, Langesund har verkligen överbefolkats nu inför alla konserter som är här! Sedan kommer alla Oslobor ut till sina hytter, så det är mycket att göra från det man kommer tills man går. Men det är roligt. Jag har väldigt bra chefer och medarbetare, så vi har roligt (för det mesta). 

 

Idag har jag råkat ut för så mycket matprat! Först E här hemma, som pratade om konstiga dieter, hur hennes pappa säger att man inte ska äta kolhydrater alls (jag är SÅ trött på LCHF:are som ska frälsa oss andra välmående stackare!), sedan om dumma dieter: "så skulle man bara äta en halv grape-frukt med kaffe till frukost, sedan abra sallad resten av dagen!". För mycket. Det provocerade mig tillslut, jag satt för fasiken och åt lunch! Så jag klippte av lite, avfärdade allt med "jag hatar allt sådant där med dieter och skit, det förstör bara människors liv. Ät det du är sugen på men tänk lite vettigt, så mår man superbra!". 

 

Sedan jobbet. Fina fina I som inte vill smaka det nybakade focaccian (jag får alltid en stor hörnbit, alltså ÅH vad det är gott med en klick smör!!!). "Jeg må icke småspise varendeste dag", suckade hon bara och såg ledsen ut. "Men I, en liten bit bröd? Jag och V äter minst fem bitar varje pass!". I fnissar lite, tar brödbiten och mumsar. Sedan ser hon på mig och säger "men du och V, ni spiser ju hela tiden!!!" nästan lite anklagande. "Varför syns det inget på er?". Hurm. I är lite mullig, men supersöt. Och jag. Jag är ju ett matvrak. Typ. På ett bra sätt. Likadant med V. Två naturligt smala tjejer som gillar träning men älskar choklad. Ungefär. Vi kan nästan klocka vårt blodsocker, efter ca 3-4 h ses vi alltid vid kylen om vi är hemma. Och finns det något särskilt gott kan man göra lite plats för det. Så får man eventuellt bara vila lite efteråt. 

 

Dessutom känner jag av att jag har så mycket mer muskler nu än i julas! Det suger energi! Sedan tror jag bara att jag behöver äta lite mer än en del andra tjejer. Det är rätt individuellt, tror jag, utifrån livsstil, gener etc. Så, än en gång: lita på dig själv och lyssna inte på vad "andra" säger att du ska/inte ska äta. Lyssna på dig, din kropp, våga känn efter och lär känna dina hunger/mättnad-signaler igen! Det värsta som kan hända är att du blir lite för mätt några gånger, och ärligt talat: det är inte så hemskt nu längre. Inte när ångesten släpper taget om en. 

 

 

 

 

 

Nu blir det sådär igen, dagarna bara går! 

Efter jobbigt tjafs med sambo igen känns det superduper nu ikväll när det är bra igen, när allt faktiskt bara är bra. Tidigare bodde här ett argt par som snackade skit om alla oss, speciellt mig och V, och ja. Var allmänt störiga. Jag vägrade ta deras skit och jag är förvånad över hur lätt allt de sa rann av mig. Tillslut sade jag till min chef, som gav dem sparken med omedelbar verkan, efter en kaotisk kväll med dem i köket. Nu har de flyttat ut och allt är skönt. Intensiv dag på jobbet, det har börjat komma mycket sommargäster hit till Langesund. Det är många som har hytter (sommarstugor, typ) här i närheten, det är en fin skärgård här. Sedan är det många små och stora konserter här på ett ställe som heter Whrigtegaarden, bland flera andra ska Bo Kaspers Orkester spela här och First Aid Kit! Mitt öppna fönster släpper in tonerna (eller, skrävlandet) från kvällens konsert, blandat med fiskmåsskrik. Harmoniskt ;)

 

Jag skrev mail till min behandlare för någon dag sedan och fick ett svar så fint och omtänksamt att jag grät en skvätt. När man väl har hittat den där behandlaren som man klickar med, då kommer de att betyda så mycket för en. Det känns lite skönt men också väldigt sorgligt att vi ska avsluta min behandling stegvis nu under hösten. Jag vill lära mig så mycket mer om mig själv, bearbeta och träna tankemönster. Jag känner mig redan nu som en ny människa, nej jag ÄR en ny människa, en människa jag vill lära känna riktigt riktigt bra. Men det är nog mitt eget jobb mer och mer, att lära känna mig själv fullt ut och hantera nya situationer. Jag har väldigt bra redskap nu för att klara av det mesta. För mig är det underbart att känna att jag klarar av bråk, hårda ord och elaka människor/handlingar. Äntligen står jag upp för mig själv, jag vågar tänka att det är andras fel att de behandlar en dåligt och jag låter det påverka hur jag känner inför de personerna, inte hur jag känner inför mig själv. Redan nu drömmer jag om fler äventyr jag vill göra i framtiden!

 

För det har varit så himla bra här, nu har jag varit här i nästan två och en halv vecka. Jag och V har haft filmkväll (med chokladmousse med daimbitar i, hör ni själva hur gott det var?!), vi har haft utflykter och tillsammans med E har vi gått ut några kvällar. Ikväll nu när jag kom hem och V är på jobbet hittade jag ett paket marsipan och en supersöt lapp utanför min dörr... Från V. Vi pratade om att göra julgodis och "fira jul", haha, men det var så fint gjort av henne att jag fick tårar i ögonen. Det är inte många förutom mamma som gör så fina omtänksamma saker för mig. Sambo är inte direkt överraskningsmannen själv, det är mest jag som hittar på lite småsaker. Nu medan jag är borta har jag gömt nio olika presenter hemma, och varje torsdag berättar jag var han ska kolla. Jag slet som ett djur de två sista dagarna hemma, jag hann knappt packa. Ni vet, när några av presenterna blev väldigt bra vill man inte sänka standarden till nästa veckas överraskning...

 

Vi ska på diskotek ikväll, äntligen ska jag få dansa lite! Men innan dess ska jag bara ligga här på sängen, äta lite godis och slöa. Har sprungit runt i många timmar på jobbet, i stekande sol och med en halvkass lunch i magen. Hurm. Ibland är det så, det blir svårt att hinna med att äta något ordentligt. Men jag ser alltid till att sätta mig ner, äta någon macka och yoghurt med müsli och sedan småäter man lite under dagen (typ jordgubbar, nybakade brödbitar etc.). Jag och V är lika matglada, haha, två snygga smala tjejer som numera kallas "Råttorna" av kockarna, eftersom vi nallar lite här och där ;) Jag är faktiskt stolt över det smeknamnet!

 

Och det där med att sakna sambo... Det är jobbigt. Men det är ingen konstant smärta, det känns mest när allt inte är bra mellan oss. Det är plågsamt att inte kunna kramas och bli sams igen, vår kontakt via sms och skype lämnar mycket att önska. Samtidigt går de flesta dagarna helt smärtfritt och jag glädjer mig över fina mail och liknande. Jag tror dessutom att detta gynnar vårt förhållande, att vi båda ser att jag klarar mig själv. Det är tufft att bilda par med någon när man har en ätstörning. Det sätter spår i relationen som man måste jobba aktivt med att ändra när man börjar bli en frisk människa igen. Vi älskar varandra väldigt mycket och jag vet att allt kommer bli bra, med lite tid och många samtal. Vi är fortfarande så unga och vill så mycket, det är klart att det sliter på relationen också, även om det samtidigt utvecklar den eftersom vi växer som människor. Jag tror vi har en väldigt stabil plattform längst underst, därför kan vi lita på varandra och unna varandra att smita iväg på olika saker var för sig. 

 

Min mobil strejkar angående Wi-fi, så jag kan tyvärr inte lägga över några bilder. Jag tänker kompensera det senare! Men tills dess:

 

Jag har träffat två supermänniskor, speciellt V som ja... bara är sådär som V kan vara! Jobb, sova, äta, umgås, gå promenader, fjanta runt, äta, sova, jobba. Typ. Det händer saker hela tiden, och jag kan nästan längta efter kvällen, när jag väl ligger i min säng, läser lite och hinner fundera igenom allt som hänt under dagen. Det här behövde jag verkligen göra. Det är som en liten pilgrimsfärd, fast ut i det där läskiga friska okända livet. Inte hemma, med trygghet och kärlek, nej utan ut i något helt nytt (på alla sätt) och landa på fötterna. Jag är så stolt över mig själv, den jag är nu och hur jag ser på mitt liv. Hur jag låter andra behandla mig (och framför allt: inte behandla mig!), den människa som jag numera låter nya personer lära känna. Ensamhetskänslan är inte lika närvarande hela tiden, även om jag tror att jag är en sådan där människa som kan känna mig väldigt ensam i mina tankar stundvis. Det är nog bara sådan jag är, nu handlar det i alla fall inte om någon mördande ätstörning utan nä. Det är nog bara lite deppighet som flyter in för att sedan ebba ut. 

 

Och jag ser så klart på livet jag lever hemma, det bra och det dåliga. Vad jag längtar tillbaka till och vad jag inser att jag måste ändra på. För att fortsätta må bra. För att fortsätta vara super-Emma. Precis som jag är, med mina goda och dåliga sidor. För det är en jäkla härlig tjej jag ser i spegeln nu, en vacker ung stark tjej som ler glatt tillbaka med hela ansiktet. Pigga ögon och en frisk stark kropp. Där är hela min resa och ändå inte. För det andra, det syns kanske lite, men man kan inte se den jag var längre. Kan inte jämföra med den stympade versionen av mig själv, när man ser mig nu. Jag glömmer bort det och ler lite när jag kommer på det, glatt ätandes en pizza eller något annat livsnödvändigt. 

 

Hej Jonna! 

 

Det är jobbiga frågor du ställer, för även om det var hemskt att vara anorektisk (enbart) så var det ännu värre att vara anorektisk med hetsätningar. Skam, skuld, självhat. Allt blir så intensivt. Tortyr. Värre. 

 

Jag blir superglad när jag hör att du har vågat (modiga, modiga tjej!) att äta mer regelbundet och försöka avdramatisera maten. Det är enda sättet och jag tror att du har insett det mer och mer? Att överäta ibland, det är jobbigt men vet du vad? "Friska" människor överäter även de ibland. Tänk julen bara ;) Eller om något är jättegott som man inte kommer att äta igen, osv. Det avgörande är hur man tänker kring sitt ätande, hur man agerar och hur man tänker om sig själv på grund av sitt ätande. Det är det som skiljer en frisk person från någon med en ätstörning. 

 

Jag vet inte riktigt varför jag började hetsäta. Jag tror att jag pressades för mycket för snabbt, jag lades in på slutenvård på St Lars från att ha svultit mig själv sönder och samman i nästan ett år. När jag kom ut var jag fortfarande lika sjuk, i huvudet, som innan och även om jag försökte följa schemat etc drog jag snabbt ner på en mängd saker. Det gick inte. Jag hade inte motivationen, jag gjorde det mest för andras skull och inte för min egen. När ätstörningen väl "släppte" lite på tyglarna passade jag på att äta mycket, och helst väldigt kaloririka saker, så som godis och glass. Jag ville passa på när jag vågade, när jag kände att jag kunde. Men när jag kom upp på ett BMI kring 15 vågade jag inte mer. Jag kände mig tjockare än tjockast och började få enorm ångest över de gånger jag åt någonting onyttigt. Samtidigt skrek kroppen efter energi och så började det. Mitt straff, om jag bröt mot reglerna, var att kräkas. Jag planerade alla mina hetsätningar, och hade jag inte exakt alla saker hemma i rätt ordning och i rätt skålar o.s.v. struntade jag i det istället. Allt var enormt tvångsstyrt, även där. Jag tror bara att jag var riktigt deprimerad och nedgången allmänt, jag ville faktiskt inte leva längre och föraktade mig själv för att jag inte hade hjärta nog, gentemot min familj, att ta livet av mig. Jag brydde mig inte om att det var livsfarligt, jag gladdes i smyg. Hoppades att hjärtat skulle stanna när det slog ojämnt och såg mig själv i spegeln länge efteråt för att berätta för mig vilket missfoster jag var. Hetsätningarna var mitt straff för att jag var sjuk, misslyckad och väldigt ensam. Jag förstår verkligen att människor gör sig själva illa: den där smärtan över att existera är enormt svår att hantera, speciellt när man har så många masker utåt. All smärta stannade i mig när jag fortsatte le och försöka verka så normal som möjligt. Och den smärtan åt upp mig. 

 

Jag gick sakta ner i vikt, faktiskt. Ibland gick jag ner lite, ibland gick jag upp något kilo. När jag fick hjälp i somras låg jag på 15-16 i BMI och hade varvat svält med hetätningar de senaste två åren. Jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått hjälp förra sommaren. Jag hade inte levt nu. Förmodligen hade jag tagit livet av mig, av ren förtvivlan och hopplöshet. Jag bara vet det, känner det. Jag levde på kanten hela förra våren och sommaren. Hur mycket jag än älskade min sambo var jag övertygad om att jag inte skulle bli frisk och jag klandrade mig själv för att min ätstörning tärde på vårt förhållande. Allting var mitt fel, enligt mig. Alla våra bråk, alla tjafs och ja. Allting. Jag var på botten, även om jag på grund av sambo började försöka se uppåt. 

 

Jonna, jag hoppas verkligen att du lyckas stärka dig själv och sakta ta dig ifrån helvetet!

Du ska inte behöva leva så, jag vill verkligen att du ska veta det. 

INGEN ska behöva det. 

INGEN förtjänar det.

Jag hörde en kändis på TV som berättade om sin ätstörning och sa att alla som genomlevt en ätstörning borde få en guldmedalj. Och jag håller verkligen med. Det är en, enligt mig, av de värsta tänkbara prövningarna man kan gå igenom. Men det är just en prövning, någonting man går igenom. Man stannar inte där. Man går vidare!

 

Det "roliga" i soppan är ju att maten är vår räddning, men på "rätt" sätt istället för de sjuka. Där är den största prövningen, att lära sig hantera det som skrämmer en allra mest. Men Jonna, jag lovar dig att du kommer att lära dig ha distans till mat, du kommer hata bantningskampanjer, du kommer tänka tillbaka och inte förstå hur du kunde hamna i det där, för du, du är ju en superhärlig ung tjej som bara borde fått ha det bra och njuta av livet. Och så ryser du lite vid minnena, puttar undan dem lite och ägnar dig åt ditt liv istället. Du ska dit!

 

Allt är så annorlunda: nytt boende (med fem andra), nytt jobb, nytt land, nytt språk, ny miljö, nya vanor. Allt. 

 

Men vet ni vad? 

Det går skitbra! 

 

Visst, jag och sambo har haft ett tjafs (vilket alltid är jättejobbigt, speciellt på långdistans), en av tjejerna här är rätt elak och falsk, jag spillde fyra öl på en stackare första kvällen jag jobbade, och mat är rätt mycket dyrare. Jag saknar sambo mycket, jag saknar mitt hem och mina vänner, min familj och mina vanor hemma. Jag saknar falafel, Lund, kardemummabullar, bästis, A, K, Malmö, min säng, mina platser (och min älskade soffa).

 

Men jag har det bra här också! Jag har hittat två tjejer (som jag bor med) som är underbara, V och E. Vi har jätteroligt. Jag har lärt mig mycket om mig själv hittills, testat alla läskiga gränser och klarat av allt. Jag har klarat av dåliga dagar, jag har varit superledsen och gråtit. Jag har skrattat så jag nästan kissade på mig, jag har kommit in i jobbrutinerna och fått beröm av cheferna. Och jag älskar naturen här! 

 

Just nu är mamma och plastpappa på besök, det har verkligen varit skönt att ventilera, kramas mycket och bara vara. Jag sitter i mitt pyttelilla rum (även kallat Kuvösen) och hör vågskvalpet från småbåtshamnen utanför. 

 

Visst kommer det onda tankar och spöken, det poppar upp jobbiga minnen. Men det är bara tankar, spöken och minnen. De är kanske en del av mig, men de har ingen plats i min nutid. För den platsen behöver jag till så mycket annat. Och visst, det är jobbigt att stressa när man ska äta, det är jobbigt att arbeta restaurang-tider, men det är faktiskt väldigt väldigt bra för mig också. Någonting läker inom mig och jag är så stolt över mig själv. Att jag har gjort det här, att jag faktiskt är här. Ingen vet något om mig sedan tidigare och ändå har jag två fina tjejer som kramar sönder mig och verkligen är toppen. 

 

Tyvärr blir det nog snålt med bloggande imorgon också, eftersom mamma och plastpappa är här fram tills jag börjar jobba klockan fem... Men jag saknar er! Jag saknar att skriva av mig, jag tänker på bloggen och allt jag vill säga er där ute. Fast kortfattat kan det vara:

 Det går att bli helt frisk!

För ni "känner" ju mig. Anorektiker-Emma. Nej, den jag var. Vet ni vem jag är här? Den matglada, vältränade tjejen. Som äter mest bra och lite "skit" då och då. Som sitter och löser korsord på kvällarna i Kuvösen och äter choklad tills jag inte är så sugen mer. Som gnäller så fort jag blir hungrig och kan slänga i mig en bit kaka i köket snabbt, utan att komma ihåg det en minut senare. Jag har aldrig känt mig så här stark. För jag är det. Stark. Jag står på mig, jag står upp för mig själv och jag ser på mig själv med respekt. Jag är en bra jäkla människa, jag har ju så mycket att ge men samtidigt mina gränser. 

 

Nu sitter jag i sambos tröja, trött som få i min säng och ska läsa vidare i Gräspojken (fruktansvärt rolig bok, läs och skratta för dig själv!)

 

Men jag tänkte bjuda på en uppsjö av bilder, så ni kan bilda er en uppfattning om vilken vacker plats jag är på:

 

 

Ja, det kan nästan beskriva min dag, min känsla av dagen. Plus en fin, glad älskad sambo som kom hem och kramade en hårt. Fast innan det hann jag smita inom stan för att köpa en bok... Slutade med sju stycken och lite mer än femhundra kronor fattigare och mycket lyckligare. Sedan var jag tvungen att smita inom Humana.... Och där var dem. Byxorna jag har väntat på:

Men de är ju inte de enda känslorna mat framkallar hos en ätstörd person. 

Känner ni igen:

 

Som ätstörd vet jag inte hur många timmar jag spenderade, surfandes efter recept etc. Och då inte bara "recept", dvs tips på mat med minimalt kaloriinnhåll och ändå tillräckligt "okey" för att kalla föda. 

 

Nej, jag ville se feta maträtter, bakverk, kakor, glass, godis. Alla de "förbjudna" sakerna, som jag i hemlighet längtade ihjäl mig efter. Matprogram. Det är ju nästan lite som porr när en ätstörd ser på det. Allt på förbjudna listan tillagas till någon himmelsk maträtt och sedan ser man hur människorna sitter och äter det tillsammans.

 

Och alla dessa "recept". Jag vet att jag har skrivit om det innan, men jag kan inte sluta ifrågasätta det. Jag minns hur jag försökte äta psylliumfrön, hur de geggade ihop sig till någon geléaktig gegga och hur svårt det var att svälja ner den sörjan utan att kräkas. Eller den malda versionen fiberhusk, som också blir någon konstig gelé, även när man bakade med det. Och när jag stod där med halvt fastbrända pannkakor, när jag stod där och mådde illa efteråt, så förbannade jag mig själv för att jag inte vågade använda riktiga ingredienser. För det är ju roligt att laga mat!!! Eller, rättare sagt, jag anade att det kunde vara roligt. När man inte vägde upp till och med löken, när man kunde använda stekfett och mejeriprodukter. Äta riktiga kolhydrater i goda varianter så som pasta, ris, couscous...

 

Jag vet inte hur många anorektiker jag har träffat som "älskar att laga mat", "älskar att baka" och gärna gör det för att vara "snäll" mot andra. Det där snäll. Jag har ett ord för det: missbruk. Jag gjorde samma sak själv. bakade in i det oändliga, laga all sorts mat. Givetvis åt jag ju ingenting av den själv men åh vad jag njöt av att stå där i timmar med alla "onyttigheter" omkring mig och "klara av" att stå emot. Det vill säga, gå en långsam död till mötes. Mamma var väl lite glad i böjan, likaså min dåvarande pojkvän. Men mamma tröttnade på enorma påsar bakverk med mera. "Nu får du inte baka någonting som du själv inte äter av". Behöver jag säga att jag slutade baka? Men saknade det? Det var ju inte bakandet i sig just då som var det viktigaste, det viktigaste var kontrollen och att se andra äta av det där "onyttiga" jag skapat. Samtidigt som någonting inom mig grät, för att jag återigen vägrat ge mig själv något av det där goda.

 

Jag minns alla gånger jag och sambo (då var vi inte sambos ännu) laga mat tillsammans. Behöver jag säga mer än att sambo inte tyckte att det var så kul? Inte jag heller för den delen. Stressen, ångesten och alla de där andra negativa känslorna tog över helt. Ofta gick jag och kräktes efteråt. Inte som bäddat för romantik direkt, ibland förundras jag verkligen över att vi mitt i allt det där var så in i bomben nykära... Nåväl! 

 

Besattheten slutade inte. Jag drömde ofta om mat, att jag åt allt det där jag egentligen ville äta. Ja, det jag längtad efter. Det kunde vara alltifrån vaniljyoghurt med flingor till pasta med gräddig sås. Allt det där jag tyckte om som frisk. 

 

Och när jag hetsåt åt jag mycket av det jag längtade efter, men det fanns ingen glädje i det. Bara nattsvart ångest. För jag visste vad mitt eget "straff" skulle vara. Jag fick ju inte äta sådant där. 

 

Idag behöver jag inte längta efter mat jag är sugen på: i så fall ser jag till att laga den inom rätt snar framtid. Jag behöver inte kolla upp recept hela tiden lver "förbjuden" mat, för det finns inget jäkla förbud! När det inte finns förbud, släpper besattheten. Det är lite som plockpinn, fast här ska du dra ut stickan som välter allt annat: ätstörningen. Dra ut den, se hur alla andra symptom försvinner och njut. 

 

Jag minns vad sambo ofta sa till mig när jag tackade nej till allt han erbjöd eller föreslog. "Ät det själv istället" sa jag och blev nästan arg ibland, så provocerad blev ätstörningen och så ledsen blev jag för att jag tackade nej. Men sambo, sa då "Men jag vill ju att du också ska njuta av livet!". Och jag såg ner på vad det nu handlade om, det kunde vara en maträtt, godis, kaka etc. Njuta av livet? "Vi njuter nog på olika sätt" sa jag ofta som svar. Det var ju bara det att jag inte kom på vad jag njöt av i livet, förutom mina närmsta. Sorg.

 

Det har bara hänt så mycket hela tiden, det har varit så mycket att tänka på, att hinna med nu innan jag åker. Äntligen har lugnet infunnit sig, nu känner jag mig förberedd inför att åka iväg på det där jobb-äventyret! Eller, nästan. Jag måste packa lite först... Veta lite mer också, men jag har hört av mig till min chef och får se vad hon svarar. Jag hoppas verkligen att det finns internet där jag ska bo!

 

Jag har varit hemma hos mamma fre-lör, på lördagen kom sambo upp och vi åkte till Arild på dagsutflykt. Det är så vackert! Jag saknar verkligen Kullabygden varje sommar, jag är tacksam över att jag fick växa upp där, vid havet! I lugnet. Senare på lördagen åkte vi tillbaka till Lund och hade myskväll, jag lagade typ världens godaste mat (oh la la, alltså!) och åh. Lite seperationsångest har jag ju trots allt... Mer att kunna krama honom, känna hans doft och ja. Inom räckhåll liksom. Veta när man ses. Att man ses. Allt det där man är så bortskämd med när man är sambos. 

 

Idag släpade vi oss upp, sambo fixade frukost och sedan stack vi till Friskis. Jag svettades sönder på ett gympapass och sambo gymmade. Jag lät bli att röka fram tills efter lunchen, sedan insåg jag att det nog inte är den bästa tiden att sluta på: sambos och mina sista dagar tillsammans nu innan torsdag ska vara bra och fina, inte sura och griniga (från mitt håll). 

 

Nu ska jag gå en promenad med en vän, sedan ska jag nog bara slöa resten av kvällen... 

 

Just nu har jag inte haft tid att tänka på ätstörningar, pest och pina m.m., för livet tar all plats. Verkligen! Och jag välkomnar det varmt, för tack och lov så mår jag äntligen helt jäkla bra!

Kanske därför jag inte har skrivit så mycket. Just nu vill psyket inte riktigt fungera, det vill helst dra ner mig med regnet, ner i avloppsbrunnarna. Jag känner mig lite som en daggmask det försöker slita med sig, på hal asfalt. Men jag håller emot. Jag är stark. Det går. Det går, och det kommer att gå över. 

 

Men just nu måste jag fungera. Igår åkte vi till Helsingör och åt på kvällen, träffade vänner. Jag hör hur mitt skratt ekar men känner inte riktigt att jag rör munnen. Blir lite trött av alla platta ord jag hör min egen röst säga, hör andra säga. Ni vet, sådana dagar man bara är lite trött på att vara människa, är lite trött på mänskligheten överhuvudtaget. 

 

Idag på dagen har jag nästan bara varit inomhus, sett ut på regnet. Druckit kaffe. Lagat lunch. Druckit kaffe. Läst som besatt i Plaths Glaskupan vilket kanske inte var helt genomtänkt en dag som denna. Ikväll ska vi fira sambos mamma hemma hos hans föräldrar, alldeles strax måste jag ge mig iväg mot stationen. Jag ska bara försöka få hjärnan att fungera igen. En vän var här tidigare, vi drack kaffe och läste igenom några av varandras texter. Skönt med lite mänsklig kontakt. Men skönt när han gick igen. Egentligen vill jag bara kura ihop mig under täcket, gå upp när jag ska äta kvällsmat och sedan krypa ner igen. Inte vara, sådär mycket som jag brukar. Helst inte vara med än en kropp. Hjärnan kan läggas av på kudden och sluta burra, lederna bara röra sig på rutin. Lägenheten är en tyst lugn bunker, det enda som hörs är Arcade Fire. Jag minns hur mycket jag brukade lyssna på och älska deras My body is a cage när jag var sjuk. Den är så sann. Förutom att det går att låsa upp buren och använda sin kropp igen, de glömmer nämna det i den låten. Glöm inte det, om ni hör den. Människor är inte gjorda för att vara statiska, varken till kropp eller själ. 

 

Jaha ja. Jag måste bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Just nu sitter jag i en fin klänning med pärlhalsband, men det känns alldeles för uppklätt för ikväll. Samtidigt gör det mig lite gladare, att ha något fint på mig. Kläd-terapi? Jag hade en period i åttan, tror jag, där jag bara använda färgstarka kläder, lite hipp som happ. Jag hade läst någon bok där en person klädde sig så, för att känna sig som en påfågel.