Som en människa igen
Det blev en jobbig helg!
Egentligen skulle det bara vara en rolig, mysig helg. Bästismiddag på fredag som jag längtat ihjäl mig inför. Mamma-mys på lördagen. Men givetvis blir det inte alltid som man har tänkt sig.
Fredagen var en dag av tårar. Eller, tillbakapressade tårar. Stressad över ev. utbyte (kom in i Prag!), vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad jag tänker, vad jag kommer göra (!!!) Allmänt slut efter tentan. Förvirrad. Slutade med att paniken växte som en klump i halsen, när jag och sambo cyklade hem från Ica. Slängde undan cykeln och försökte andas. Kändes som att luftstrupen minimerats till ett sugrörs storlek. Sambo, orolig. Gråt. Sakta gå hem. Svag, misslyckad, ledsen, knäckt. Fan.
Ringde en underbar förstående bästis som inte visade med ett ord att det var drygt att jag ställde in i sista minut: tvärtom stöttade fina ord, oändligt mycket omtanke och peppande. "Det enda jag bryr mig om är att du mår bra Emma!". Älskade bästis!!! Kändes så mycket skönare att kravla ner i soffan efter det. Kvällen avslutades i sängen, med Atarax och en sambo som högläste en novell för mig <3
Lördag: körkonsert med mammas kör. Nerverna tänjdes ut igen, spänningar släppte och jag satt bara och såg ut över havet långa stunder av konserten. Fantastiskt! Mysmiddag på härliga Thai Corner i Helsingborg.
Söndag: födelsedagshopping inför brödernas födelsedagar med mamma och lillebror (+ hans flickvän). Så himla familjärt? Så vanligt? Fast jag avskyr shoppingcenter..!
Måndag: skola, skola, skola, öl med en ny vän jag verkligen tycker om. Mycket, mycket skratt! Saknar A, saknar att ha nära vänner i Lund och inte enbar i Malmö, så det här är väldigt välkommet. Vi sjunger dessutom i samma kör, den gemenskapen där har blivit mig allt mer kär och faktiskt viktigare och viktigare. När människor förenas i något vi alla tycker om känns det också som att man får se de bästa, fria sidorna hos personer. Man kommer varandra nära på ett annat sätt, på ett mer privat sätt.
Idag: skola, skola, sjukhus (röntga finger, de såg inget spår av glasbiten!!!) och sambomys. Trots hösttrötthet och inställd träning (igen!) känns det som den första bra dagen på länge. Jämnare. Harmoni. Tillförsikt!
Och nu sitter jag i soffan, mer urdrucken tekopp och en god macka i magen.
Jag känner mig som en människa igen!
Eller, jag känner mig som Emma igen.
Mig själv.
Den där vuxnare varianten som inte sliter ut sig själv.
Som inte är så jobbigt osäker i hemlighet.
Som inte är så upp och ned hela tiden.
Lagom-Emma.
Det är faktiskt fantastiskt!