ungefär sådär

En paus igen. Men tyvärr inte alls i livet, snarare tvärtom: allt händer på en gång! Jag flyttar (ensam) till Malmö i december, hösten invaderade och ja. Det har hänt massor. Ibland kan jag för en halv sekund tänka lite längtande tillbaka på lugnare tider, innan jag inser hur sjuk jag var då. There's no way back! Nej, nu får jag vackert hantera mina uppkomna problem på egen hand. Ingen minns en fegis, men alla minns en fighter..!

 

Har ni märkt vilket jäkla jippo det har blivit med 5:2-dieten? Klart ni har! Och visst kan man bli lite nyfiken när man ser löpsedlar som skriker ut vilka fördelar det finns att vinna etc. etc. etc. Men om man tar ner det några nivåer till det där krassa realistiska snäppet så säger den dieten mig att jag ska svälta mig några dagar i veckan för att sedan äta normalt resten. Svält. No way!

För jag tänker såhär angående alla dieter i stort sett: Jag bryr mig faktiskt inte om att jag kanske lever några år mindre om jag får leva så som jag gör nu. Det är inte värt att varje dag hålla på att konstra och mixa med min kost för att vinna abstrakta (enl. mig) saker. När någon nämner kalorier somnar min hjärna i protest. Aldrig mer. 

 

I november kommer jag sluta min behandling. Det känns faktiskt sorgligt och lite jobbigt, jag har lärt mig så otroligt mycket och hittat det självförtroende som hela tiden fanns där bakom sjukdomen. Jag är jag igen, mycket tack vare A, som fick mig att bli arg istället för stagnerat uppgivet olycklig. Jag kommer minnas och tacka henne i mitt hjärta resten av mitt liv!

 

Tenta avklarad, tenta på torsdag nästa vecka. Dagar susar förbi, jag vet aldrig riktigt vart de tar vägen. Tankar susar och brusar i huvudet hela tiden och jag tvingas om och om igen möta min rädsla: ensamhet. Även om det inte handlar om långa stunder alls, jag har skola och vänner, men vetskapen om att jag ska lämna sambolivet, lämna all den trygghet jag har haft omkring mig, gör så att det hissnar i magen. Jag vet att jag behöver göra det här. För mig själv. För att vara helt fri. För att vara mig. Jag vet det. Men det känns så jäkla svårt ibland. Att lämna. Men det är på sätt och vis skönt att känna att oavsett vad jag gör eller inte så kommer det bli såhär nu. Bollen är satt i rullning. Det finns människor i mitt liv jag litar på och älskar. Det finns de jag trivs bra med. Och så finns ju alltid jag. Underskattade älskade jag. 

 

Och för att muntra upp mig själv lite bokade jag en resa till Madrid tillsammans med en vän för att hälsa på K som är där och pluggar ett år! Nu längtar jag tills november (och hur ofta längtar man efter den hemska månaden annars?)! Längtar efter fria dagar med fint sällskap, billiga drinkar, dansanta kvällar och långsamma frukostar!