Vet ni vad?
Jag tog det där badet. Låg och läste undertiden och bara njöt av riktigt varmt vatten som kramade om hela kroppen. Innan det pratade jag lääänge med bästis och sedan mamma. Två av de finaste människorna jag vet :)
Vattnet i badkaret svalnade lite och jag släpade mig upp. Jaha. Nu då? Musiken hade tystnat, jag var bara trött och redan trött på att vara ensam. Det blippar till i SMSet och lite senare befinner jag mig uppe hos grannen, hans roomie och tre pizzor. Så vi satt och kollade på Postkodslotteriet, drack päroncider (som inte var light, fic bara ett glas upphällt och orkade inte tjafsa om vatten istället!) åt våra goda pizzor. Och det sås på. Det var ost. Det var en hel stor pizza och ja, jag åt hela. Efter fem timmars springande på jobbet var det faktiskt inte så svårt att få i sig.
Ångesten då?
Ja, jag undrar jag med. Men oavsett min skräck för att bli överviktig, mjukheten i kroppen och så vidare så var inte det det viktigaste. Inte just då. Inte nu heller. Utan den viktigaste var den där mys-känslan. Bara sitta avslappnat, kommentera TV:programmet och skratta lite. Och vi åt upp alla tre. Det var inget konstigt med det. Så varför ska jag ha ångest över det?
Istället sitter jag hemma i soffan igen, sambo har återvänt. Mätt. Nöjd. Med en kycklingkebabpizza i magen. Jag har inte ätit en hel pizza och behållit den sedan jag blev sjuk. Men det känns inte ens stort. Det känns bara så jävla normalt.
Kanske är det just det som får mig att känna mig lite nere just nu. Det finns inte så mycket utmaningar kvar, som jag inte klarar även om vissa ger mig lite ångest. För det går ju! Men det där lilla obehaget, det gör mig ledsen. Mina problem är inte så mycket längre maten utan snarare att acceptera min kropp. Så som den ska vara. Så som den mår bra av att vara. Att acceptera att jag är en lite kurvig tjej, med bröst och rumpa. Jag har ju en smal midja i alla fall. Det är ju faktiskt fint. I alla fall på andra.
Jag har som sagt fått lite läsarfrågor, men jag tänkte ge mig på dem senare ikväll. Just nu vill jag bara krama på sambo och njuta av att jag fick en mysig pizza-kväll med ett par fina grabbar istället för deppade hemma.
Återigen fick jag bevisat för mig att livet kan vara oväntat bra!
Ibland får man bara ha lite tålamod och vänta.
Vänta och vara öppen för tillfällena som ges.
Det är ju de man ständigt tackar nej till som ätstörd.
