ungefär sådär

 

Närmare bestämt hos några släktingar till sambo, där vi ska sova inatt för att sedan köra sista biten ner till härliga Skåne. 

 

ÅH vad jag har saknat att skriva här. Samtidigt har hela semestern varit en paus från allt vad ätstörningar heter, jag har ätit massor och åkt massa skidor, både slalom och längd. Ångesten kom på besök på julaftonkväll men en Atarax och sambokramar räddade den natten. 

 

Jag kan med stolthet säga att det har gått riktigt, RIKTIGT bra, hela semestern. Med allt ansvar på mig. Konstiga platser, konstiga tider, konstig mat. Men bra. 

 

Samtidigt vet jag att det alltid är lättare på semestrar, eftersom man oftast är väldigt aktiv. Som en gammal inbiten kompensationsmänniska ÄR det lättare att äta lite choklad på kvällarna och något extra mål mat under dagen när man känner hur trött kroppen är. 

 

Men jag har varit bra. Jag har haft choklad i fikan (och ja, åt upp den också) under skidåkningen. Jag har vågat smaka en klunk varmchoklad, jag har ätit godis varje dag och provat lite nya saker under juldagarna. 

 

Den största utmaningen har nog varit bil-åknings:dagarna. Upp till sju timmar i en bil, stillasittande. Det vill säga, noll kompensation. Men vet ni vad? Det går. Jag lyckades sänka en hel kebabrulle på vägen upp och idag kunde jag hyfsat enkelt mumsa lite choklad under dagen. Jag mår bra!

 

Under julafton saknade jag min familj jättemycket. Ensam, med sambos familj. Lite utanför. Ni vet, det är inte samma sak. Att kunna ringa till mamma nu när vi kom till Sverige igen var himmelskt. Och att läsa igenom fina julhälsningar här på bloggen var som en stor varm kram, som fick tryggheten och lugnet att lägga sig igen. Det är PÅFRESTANDE att umgås med folk hela tiden, att inte vara med sin egen familj så man kan sura lite, snäsa lite, vara trött och så vidare. Den där pressen, att ALLTID vara så jäkla trevlig är verkligen något jag behöver jobba på. Klart man ska anstränga sig, men jag behöver inte bli omänsklig.

 

Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur mycket jag har saknat mina fina blogg-vänner också, ni är underbara och jag såg att det fanns 150 olästa inlägg på era bloggar jag ska jobba igenom när jag kommer hem imorgon! Ni ska i alla fall veta att jag har hållit tummarna för alla er fina och tanken på er har gett mig själv styrka.

 

På julafton, när jag skulle somna tillät jag mig för en gångs skull att minnas. Minnas gamla jular, det räcker med förra. Äta inget. Låtsas ha roligt. Bli trött och vilja dra mig undan, alla. Äta allt och spy. Vara trevlig, fast man bara ville dö. 

 

Denna julen saknade jag i och för sig min familj, men jag hade riktigt trevligt. Vi åkte längdskidor på morgonen, sedan lagade vi till lite olika julrätter. Jag, som inte är en big fan av julmat och middag vid klockan fyra (vad är det för konstig tid egentligen???) åt en stor köttbullemacka med brunkål, ost och ja, köttbullar. Sedan lagade jag lite pasta med grönsaker och kycklingfärs på kvällen. Så, inte helt fri med tider. Men jag lovar, hur frisk jag än blir kommer jag inte vilja äta en mastodontmiddag vid klockan fyra och ligga och jäsa resten av dagen?

 

Godis, det vill säga choklad, är underbart. Även lite kakor och liknande. Testa. Andas. Ta det lugnt. Gå ut i kylan och se ut över fjällen, sjön med ön och all snö. Det är så otroligt lugnt, där ute. Alldeles tyst. EN slags evighet som ligger över allt, tryggt. Det spelar ingen roll om jag är smalast, mår sämst, mår bra, är normal, whatever, naturen kommer alltid att se likadan ut där ute. Men jag kan njuta av den om jag mår bra. Tillräckligt bra för att orka lägga energi på min omgivning och inte bara på mitt eget inre mående. 

 

Man blir inte en egoist av att vara ätstörd.

Det stör mig, att människor säger det.

Man blir introvert och egocentrisk.

Men det är för att man behöver vara det. 

Det finns ett styort blödande sår inom en, som kräver tillsyn. 

Hela kroppen kämpar för överlevnad. 

Jag brukade bli stressad, av allt egentligen, men speciellt när vänner åkte runt i världen och gjorde massor av de där sakerna jag också ville. Egentligen. Emma, som fick vara kvar hemma. Eller på olika avdelningar. 

Men jag stod där och såg ut över bergen. Stjärklart. Snö som bäddade in allt. Tyst. 

Och insåg, att det kommer alltid att finnas kvar. 

För livet försvinner inte. Inte ditt liv. Det väntar bara på dig. Tills du orkar leva det. 

 

Jag hoppas och tror att ni alla har varit starka och tappra nu under julen och inte bara livrädda. Eller livrädda för att sedan kunna njuta och inse att det inte var så farligt. 

 

Nu håller strömmen på att ta slut och jag ska hoppa i säng.