ungefär sådär

För det var en bra kväll. Ätstörningsmässigt. Livskvalitetsmässigt? Nej. 

Stissig. Korta andetag. Städade lite överdrivet mycket. Rökte mer än vanligt.

 

Det jobbigaste var nog inte att äta för mycket, snarare att äta överhuvudtaget. Men det gick bra. Jsg åt som vanligt. PLus lite choklad. 

 

Idag då? Jag trodde jag skulle vakna av en enorm HALLELUJAH-känsla. Den uteblev. Istället läg jag där i mörkret i sängen och var trött. Ledsen.

 

Jag är så långt ifrån frisk ibland. 

Det här var EN ENDA kväll. Och den tog en stor bit av min energi-reserv. Livet har känts lite gråare idag, sådär tungt som det är vissa dagar. Jag borde bara vara stolt, men jag sörjer över att saker fortfarande är så jobbiga. Visst, det kommer inte alltid att vara så och kännas såhär. Den vetskapen förtar ändå inte känslan av besvikelse.

 

 

Efter lite julhandel kom vi hem. Lunchen var försenad. Gah. Spänningar i hela kroppen. Inte hungrig. Inte äta. Fan fan fan. Tog en Atarax och lade mig en stund på sängen, försökte samla tankarna. "Jag vill" var det enda jag tänkte. Sedan kom sambo, och vips stod jag i köket och lagade korv stroganoff. Men känslan dröjer kvar. Nedstämdheten.

 

Dessutom gör det mig mer nervös inför skidsemestern med sambos familj nu över julhelgen. Inte för att jag inte kommer klara det. Men inför hur det kommer att kännas. Och jag vet att jag inte kan vara mig själv med dem. Det finns, som sagt, för många demoner jag inte känner mig bekväm med att visa. Skräckscenariot är ett gråtanfall på julafton i skidstugan... HAHAHA, stackars människor i så fall, nu kan jag inte låta bli att skratta. Galning-Emma. Hurm. 

 

Jag återkommer ikväll, nu behöver jag äta lite marsipan i soffan och samla mig. Pyssla om mig själv. 

Igår var en pärs. Kanske kommer stoltheten imorgon iställlet. Jag hoppas det, jag förtjänar det. Att vara stolt över mig själv.