ungefär sådär

 

Det är hemskt jobbigt att vara till besvär. Är det någåt gemensamt drag bland oss ätstörda människor? Inte menat så att friska människor älskar det (okey, vissa kanske...), men visst finns det gemensamma drag hos oss?

 

Dålig självkänsla.

Men ändå omtänksamma, smarta, empatiska, trevliga, ambitiösa?

 

De ätstörda människor har alla varit det i alla fall. Och jag funderar på om det inte är lite så, egentligen. Att vi är de där som kör över oss själva med ambitioner och ideal. Att vara perfekta människor helt enkelt. Inte bara utseendemässigt utan även gällande personliga egenskaper. Det är ju ofta där allting börjar, den känslomässiga biten. Hur många av oss kan inte känna oss lite utnyttjade av människor? Och med rätta, ofta lurar det någon energitjuv balnd ens "bästa" vänner. Sålla!

Underbara mamma och fina plast-pappa kom tillbaka med den svarta versionen, nu står den ihopmonterad här inne. Jag älskar den. Det är ingen vanlig cykel, för det är faktiskt världens bästa. Inte för att den har handsydd sadel eller dittan och dattan. Utan för att jag fick den av min mamma. Jag älskar att få presenter av mamma, för varje gång jag använder dem tänker jag på henne. 

 

Jag minns när jag bodde ensam i Malmö och låg och försökte somna efter en dag i anorexins hemska land. Mitt i alla ångest och plåga lyste mammas jul-ljusstake i fönstret. Som ett tryggt sken, ett tecken på att hon fanns där med mig. Att allt skulle bli bra. För mamma har aldrig gett upp hoppet om mig. 

 

Och idag var första gången hon skämtade om min sjukdom. Min riktiga pappa skämtade ofta om det under tiden jag var som sämst:

"Vad har du ätit idag?"

"Öh... en stor cola light och två tomater"

"Hahaha, men Emma. Det kan man ju inte leva på knasfia. Fast jag missade lunchen idag, det känns bra. Behöver ju också gå ner lite i vikt" *blinkar*

 

Mammas skämt var lite vasst. Min storebror förde upp på tal att jag fått tillbaka min mens och jag skojade om att jag hade glömt hur jobbigt det var att ha det. Mamma : "Ja men du vet ju ett effektivt sätt att bli av med den igen". Först förstod jag inte vad hon menade. Sedan blev jag lite chockad. Svält? Sedan skrattade jag. Äntligen. Äntligen, äntligen, äntligen kan mamma "skoja" (ja, kanske inte haha-kul) om det. Om sjukdomen. Äntligen.

 

När jag var hemma sist såg hon upp på mig vid frukosten och lade huvudet på sned med det där underbart kärleksfulla leendet: "Jag kan inte se mig mätt på dig nu Emma"

Sedan kom tårarna. Jag kände hur mina vällde upp och hotade att rinna över. Lycka. Min present till min mamma, bara en bonus utöver mitt egna mående. Det är fantastiskt. Jag vill inte ge henne ett enda grått hårstrå till, den fantastiska kvinna jag med stolthet får kalla min mamma.

 

Det finns så mycket kärlek i mitt liv. Jag har bara inte kunnat uppfatta den, mitt i en ätstörning och allt det kaos det innebär. Jag missade all gemenskap. Alla som älskade mig. För att jag hatade mig själv så mycket att jag aldrig trodde på det. Att det faktiskt fanns personer som älskade mig sådär mycket att de gråter över mina framsteg. 

 

Självklart är jag ibland rädd för återfall. Det är vi nog alla. Men jag vet att det inte kommer hända. Jag kommer aldrig tillåta det. För jag vet att om jag faller igen kommer jag inte ta mig upp igen. Jag kommer aldrig att orka det. Då är det slut. 

 

Och det är inte dags att sluta nu. För jag har bara börjat. Alltså måste jag kämpa kämpa kämpa, vidare och vidare. Jag förundras över min resa hittills. Från helvetet till jorden. Ibland himmelen. Och den är inte slut än!

 

Idag vill jag dela med mig av några citat jag tycker väldigt mycket om:

 

Sören Kierkegaard