Min kväll, läsarfråga och en snutt historia om att hitta styrkan
Nu ligger rotfrukter i ugnen, kycklingen klar för stekning och jag med sambo i soffan. Senare ikväll är det lite filmkväll med kompisar här hemma, det ska bli riktigt skönt att bara krypa ner i soffan (igen!) och försvinna in i en (förhoppningsvis) bra film! Det enda man ska göra efteråt är att krypa in till sängen liksom ;) Okey. Helst borsta tänderna först..!
Jag vill återigen skriva att ni läsare är fantastiska!!!
Ni har gjort så att jag känner att det här med att starta bloggen, det är lätt bland det bästa jag har gjort! Kommentarerna som ramlar in finns med mig i bakhuvudet, frågor som kommer klurar jag lite på under dagarna och det är ju också SÅ kul att höra om era framsteg och smyspana på era bloggar :) Det tynger mig när jag får höra om bakslag och förtvivlan, såklart. Väldigt mycket. Men jag tror också att alla kan bli friska från den här sjukdomen. Det finns inga hopplösa fall. Det finns människor som lever långa år i svält och hemskhet, men det finns inga som inte kan bli friska. Jag gick länge runt och trodde att jag var en sådan där, som aldrig skulle ta mig ur det. Det var en slags tröst, för då slapp jag känna att jag var tvungen att kämpa emot. Kunde ursäkta lite. Försökte och lyckades delvis acceptera denna felaktiga hemska "sanning". För det var för svårt att se ljuset, där långt bort i tunneln. Det är svårt att vara modi när man är ensam i mörker, helt enkelt.
Dessutom värmer det i mitt hjärta att se framsteg, få en kommentar som tyder på hopp och en ny tankegång hos er. Någonstans dr ute finns en människa som börjar vilja återvända till livet. Det är fantastiskt! Jag är så tacksam för att ni delar med er av det!
Så. En fråga!!!
Fina Elin skriver ibland fantastiska inlägg till mig, och här ser vi en människa som verkligen är stark!
Som många av oss sjuka kämpar hon med/mot den där jäkla kompensationstanken som jagar oss. Ja, jagar. Ni vet hur rastlösheten känns I guess?
Men nu undrar hon:
"Hur gjorde du för att inte kompensera med motion? "Tack vare" motionen vågar jag äta större storlekar på portioner, vågar äta mellanmål (trots att jag inte är hungrig eller ens sugen, eller känner att "jag är inte värd det" jag äter för att jag måste, min KROPP behöver det. Dock vill ju inte hjärnan samma alltid.) Vågar ta min näringsdryck (ska ta 3/dag kommer max upp i en, ibland två, per dag. De är HEMSKA!!) Jag tycker mig faktiskt blivit bättre, ser fram emot måltider, kan äta ute i "rätt" sällskap (nära vän, mamma.) vågar lita mer och mer på behandlarna, mindre på tankarna. Men motionen. Jag kan ärligt talat säga att ute och springer har jag lagt av med. Men jag kan gå. Hur långt som helst. Dels "promenader" (promenader låter ju som om man njuter, jag hets-går väl om man ska vara ärlig.. Ibland njuter jag. Men då har jag väl redan PW:at i 7 km) Vill inte, men vill ändå.. Kan inte ligga i en säng/Soffa en hel dag. Måste pyssla med något! (städa, rensa, uträtta ärenden etc etc) och detta är så svårt! För jag vet ju att jag inte ska motionera för mycket, men ibland känns det som om "det är det som gör att jag äter". Fast ändå inte - ibland (kanske hälften av alla målen på en dag) så är jag faktiskt SUGEN och SER FRAM EMOT måltiden - stor skillnad. Men ja, tankarna är där och gnager. Vilket gör att jag inte går upp så mycket som man önskar."
Jag känner igen mig så mycket i det här!
Ett första steg var faktiskt att sluta kräkas. MEn jag var inte tillräckligt stark då för att inte kompensera på något annat sätt; jag var fortfarande livrädd för att inte vara hungrig. I efterhand tror jag att det faktiskt var en bra grej; att kräkas regelbundet är enormt slitsamt för kroppen, även om motion vid undervikt också är farligt. Lite pest eller kolera. Det jag gjorde var i alla fall att genom lite promenader och så våga äta lite mer. Sedan lite till. Kanske skippa den längsta promenaden. Äta samma ändå. Osv.
Att använda träning som kompensation för att FÅ äta är sjukt.
Men det kan vara ett sätt att "fasa ut" ett kompensationsbeteende. Detta är givetvis bara min egen process, för andra har det kanske inte alls fungerat så. Som vanligt kan jag bara skriva utifrån min egen erfarenhet. För mig var det riktigt svårt att sluta kräkas. Men genom att kompensera en del genom träning fick jag på något sätt upp ögonen för kroppens välmående igen. I denna "fas" sprang jag inte en mil om dagen, jag vill poängtera att det inte var någon väldigt slitsam träning alls. Promenader. Lite för många och lite för långt, men som sagt, de blev kortare och färre. Jag räknade fortfarande kalorier maniskt, men försökte plus/minus:a med högre och högre slutsiffra. Från 500 till 700. Till 1000. Till 1200. Till 1500. Osv. Det hände ju ändå ingenting med min vikt, jag gick inte upp och jag började känna mig trygg med att äta mer och oftare. På ett sätt är det ju något ironiskt komiskt med att kaloriräknandet blev mitt fall men även ett hjälpmedel!
Jobba på och uppåt Elin! DU måste hitta ditt sätt, din väg! Du, och bara du, vet vad som kan hjälpa dig och det viktigaste egentligen är att gå efter den där försvagade rösten inom dig som faktiskt är ditt välmående!!!!
Det ovanför var mitt eget "recept" på att bli friskare. Dock var, och kommer alltid att vara, min största vändning när jag började med öppenvården. Plötsligt fick jag jävligt hårda krav på framsteg, och på kort tid! Från de där ynka 1500 kcal till ca 2500. GULP! Ett kilo upp i veckan. Helvete! Jag hade nog gett upp och lagt mig i en stor blöt hög om inte min behandlare hade varit en riktig satmara första gången jag träffade henne. Det som hände var att jag fick okey:at öppenvård, trots att jag egentligen var för underviktig för det. De pressade mig att ta studieuppehåll och börja på dagvården, något jag verkligen inte ville. Så, öppen vård. Första gången, sätter mig ner och ler lite mot henne.
"Gud vad du är mager människa! Du ser så sjuk ut!"
Aj...
"Jag tror verkligen att du ska gå i dagvård istället, det här kommer bli för tufft för dig"
Vafan..???
"Du är för sjuk för att klara av att bli frisk genom öppenvård!"
SÅ FAN HELLER!
Jag gick därifrån, kokandes av ilska. Hem.
Beklagade mig inför sambo.
Som till viss del instämde med behandlaren!
VAFAN?!
Träffade storebror, fick en varm stor kram.
"Klart du fixar det här syrran!"
Bästis ringde och sa samma sak.
Och DÄR, just då, växte sig ilskan större än rädslan.
Jag gick inom affären och köpte med lite full-fettprodukter.
Skissade ihop ett nytt matschema som gjorde mig nopprig av obehag bara att läsa igenom.
Sedan bet jag ihop. Gick och lade mig.
"Jag ska fanimej visa dem", minns jag att jag tänkte.
Och så gjorde jag det.
Min behandlare skrattar lite över detta nu, tillsammans med mig. "Jag var ju tvungen att hitta lite jävla anamma i dig, Emma". Jag är bara evigt tacksam! Och sambo började tro på mig efter ungefär två dagar när jag totalt ändrat om i mitt matbeteende. Nu är han mitt största stöd (förutom möjligtvis mami<3).
Nu blev detta en total roman.
Summan av kardemumman (och jag älskar kardemumma!) är i alla fall:
Hitta din styrka bland all rädsla!
Min styrka är min envishet och ilska, de driver mig vidare när jag ibland hade gett upp i annat fall.
Vilken är er?