ungefär sådär

 

 

Jo, jag tänkte faktiskt berätta varför den här bloggen heter det den heter:

 

För min tanke var en lång kamp framför mig, i och med att jag började på dagvården. Jag trodde det skulle ta minst trehundra år tills jag började må bra, tills jag blev en människa igen. 

 

Det gör det inte. 

Men det tar tid, med andra saker istället. Så mitt motto har varit "på ett ungefär". Det behöver inte alltid bli perfekt. Jag behöver inte alltid vara superstark och duktig. Det går bra med helt okey. Det går bra med ett ungefär. Det går faktiskt att leva ett väldigt bra och lyckligt liv ungefär som alla andra. 

 

Och man vet inte vad livet kommer innebära. Tänk hur otroligt jobbigt det hade varit: att sitta som treåring och noja över en ätstörning man skulle få femton år senare i livet!!!

 

I och med att man inte vet finns det inte så många rätt och fel. Inga alls, faktiskt. Inte deduktiva logiska slutsatser i alla fall. Bara en magkänsla. Mitt ungefär, min intuiton och tro på mig själv. Man fuckar upp saker, man bråkar, är en kass medmänniska ibland. Men det är mänskligt att fela, eller hur?

 

SÅ, jag försöker dagligen trotsar min envisa perfektionism. Mina ideal var sjuka och fick mig enbart att må dåligt under min strävan. Ännu sämre när jag uppnådde dem. För det var, helt enkelt, skit-ideal. Man tror sig alltid veta så väl vad man vill ha. Men att säga saker bestämt om ens liv eller hur man ska leva det, betinga det med önskningar och känslor. Det krossar en. Inifrån. 

 

Önska er julklappar istället för en annan personlighet. Önska er ett härligt nytt år (snart) istället för en annan kropp. Fånga dagen och allt sådant där klyschigt, för i slutändan är det ditt liv du kommer minnas, när du sitter på ett ålderdomshem någonstans om hundra år. Dina minnen där du har huvudrollen. 

 

 

 

 

Och om julafton inte blev som du hade tänkt dig, so what? Det kommer fler. Magiskt va? Om du inte vågade äta risgrynsgröt eller paradisask detta året, så lovar jag att det finns samma saker nästa år igen. Det enda man är skyldig sig själv är att jobba vidare, kämpa på och göra sitt yttersta för att övervinna sjukdomen. 

 

Livet är inte slut förrän man dör, om det nu finns någon där ute som behöver påminnas om det. Och om du tänker tillbaka på ditt liv så finns det säkert några "vändpunkter" där ditt liv verkligen förändrades snabbt. Därför är det aldrig hopplöst. Aldrig försent. Det kommer fler vändpunkter och viktiga stunder under hela ens liv, det är jag helt övertygad om. Och om man inte följer en sådan där vändning fullt ut, så kommer det fler angående samma sak. Det vet jag helt säkert, annars hade jag inte suttit här idag. Man får inte en enda chans att bli frisk. Det finns en chans i varje andetag du tar. En möjlighet.