Live and learn
Åh, TACK för alla "gratulationer" till ensamfikan.
Det kan vara en av de absolut största grejerna att bocka av på listan!
Dagen har mest bestått av skola. Och lite seminarieövning. Och skola. Och skolbok. Och lite mer övningar.
Men däremellan har jag och sambo turats om att spöa varandra i backgammon, ätit kvällsmat (supergott och enkelt, ska lägga ut receptet!) ätit mozartkulor och myst.
Igårkväll var det alltså julbak. Och som vi åt!
Och ja. Jag hade ångest-besök. Han ringde på dörren och jag öppnade, såg hans fula ansikte. "Du har ätit 3 stora lussebullar, gud vet hur mycket marsipan och några kakor. FET FET FET! KOSSA!"
Istället för att sjunka ihop på det där mentala hallgolvet medan han travar in och stänger dörren om oss så att vi är ensamma och fortsätter den verbala misshandeln så smällde jag igen dörren rakt i huvudet på honom. För där satt jag. Med min familj. Med min älskade sambo. Som alla ser på mig och ler glatt, ser den Emma de saknar så länge. Okey, jag var lite lätt illamående. Men det går över. Det vet jag, om man är lite obehagligt mätt kan man faktiskt bara sitta ner och vänta. Och det gick att äta kvällsmat, lika mycket som vanligt. Det var faktiskt gott med lite "riktig" mat efter allt jul-snask!
Det är tack vare min allt växande erfarenhet jag klarade av att smälla igen den där dörren igår. Som jag kunde ha en trevlig kväll och tänka på annat, uppskatta allt den eftermiddagen/kvällen innebar. Sådär som en frisk person hade gjort! Och det var med stolthet jag släpade med flera kilo blandade godsaker hem, inte med rädsla för att ha allt det hemma. Det går att äta. Och det går att äta lagom. Och jag behöver inte kompensera på något sätt alls för att äta lite godis när jag har lust. Eller en lussebulle efter lunchen. Faktiskt.
Jag tänkte på ordet "matplanering" innan idag. Hur det brukade betyda veckoplaner med typ ett paket cocktailtomater om dagen plus abnorma mängder lightläsk.
Idag betyder matplanering att se till att inte vara hungrig någon gång under dagen. Idag betyder det att jag ser till att ha med mig något i väskan jag kan äta i pausen på föreläsningen. Att jag vet ungefär när jag behöver äta lunch. För jag vet ungefär när jag börjar bli hungrig och DÅ ser jag till att äta. Inte när jag är vrålhungrig. Det är ingen normal känsla längre i mitt liv, vrålhungrig blir jag bara om hela dagen har blivit ett kaos på grund av andra omständigheter jag inte kan råda över. Det är ett misslyckande. Jag mår väldigt dåligt av att vara vrålhungrig.
Tänk att en känsla jag levt med och hyllat i fyra år nu är något jag skyr som pesten?
Jag tror att jag äntligen börjar inse att jag vill ta hand om mig själv. Att jag måste ta hand om mig själv. Eller, jag har vetat det länge. Men det är först nu jag verkligen känner hur sant det är!
Därför kunde jag fika ensam idag. Jag hade inte gått i flera timmar på stan innan. Jag gick inte på toaletten direkt efteråt. Ingen eller ingenting hindrade mig från något av alternativen. Men det är ju just det, de är inga alternativ längre. Inte om jag ska må bra. Och det tänker jag fanimiej göra. Och se till att fortsätta göra.
Jag vet hur mitt liv som ätstörd såg ut, allt för väl. Även om det är lite förvånande hur snabbt minnena trubbas av rent känslomässigt, tycker inte ni det också?
Dock minns jag. Speciellt ord som:
"Emma, du kan dö precis när som helst"
"Om du inte går upp i vikt kommer du dö snart"
"Din kropp klarar inte det här länge till"
"Kör din dotter till psykakuten tills hon kan få en plats på slutenvården"
Jag minns dem såväl. Och när jag hörde dem kände jag ingenting. Tomhet. Rann av mig, medan jag hånlog lite. Tyckte alla överdrev så ofantligt. Idag kan jag få tårar i ögonen när jag minns. När jag minns de orden och ser på mamma. På mina bröder. På sambo. Mitt liv, så som jag lever idag.
Och även det gör att en fika ensam känns riktigt mysigt.
Idag firade jag att jag lever.
Att jag lever, så mycket närmre friskheten än någonsin.
Att jag tycker om mig själv
och att jag älskar de där god damn bullarna!