ungefär sådär

Jag blir åter och åter igen förvånad över hur fina och smarta människor som läser och kommenterar den här bloggen! Det är underbart, jag blir glad och mycket av de där ensamhetskänslorna försvinner genom förstående och peppande kommentarer. Tro aldrig att jag genom den här bloggen bara försöker peppa er läsare; ni stärker mig minst lika mycket <3

 

Idag fick jag en jäkligt bra kommentar av Tictactoe:

 

 

Tack, fina fina du! Dina kommentarer värmer verkligen (vilket behövs en sådan här smällkall dag!)

 

Jag kan börja med den lättaste frågan: jag läser juridik! Därav ständiga inslag av skolarbeten -.-

 

Jag vill inte låta hård eller elak alls, men att äta sötsaker när man sedan kräks; det är inte riktigt att klara av att äta dem. När jag gjorde så hade jag mer eller mindre medvetet bestämt mig för att kräkas efteråt redan innan jag åt något. Om jag åt det var jag alltså "tvungen" att kräkas. Då är det ju fortfarande ett problem att äta sötsaker, eftersom man direkt efteråt straffar sig själv. Ja, straffar. Att kräkas är fruktasvärt. Det spelar ingen roll hur mycket man "vänjer" sig vid det, egentligen är det hemskt varje gång. Man vänjer sig nog mer vid att alltid ha lite ont i huvudet, känna sig avdomnad och allt det där en normal människa förknippar med extremt obehag efter att ha kräkts. Det borde inte vara ett normal-läge för någon!!!

 

Det där med blindhet: JAAA!!! Klockrent, älskar din skarpsinthet! Man blir verkligen blind inför vissa saker man gör på rutin. Eller tänker bort. En sådan grej för mig är pesto. Jag älskade verkligen pesto innan jag blev sjuk, ju mer desto bättre. Sedan kom sjukdomen och peston försvann. Nu har jag inte ens kommit på tanken att äta det och när jag såg sambos burk i kylen ryggade jag lite. Puh, den där peston var ju faktiskt ångest-förknippad! Det känns direkt. Men i min värld har pesto bara varit borta. Tills idag. Nu ikväll. 

 

En annan insikt idag är att jag även lätt låser mig vid "nya" vanor, så som att fika på eftermiddagen. Eller inte fika alls. Eller på förmiddagen. Men inte på eftermiddagen i så fall. Därför blev det jobbigt idag när det blev lite småfikor hela dagen (kändes det som). Aj aj aj. Ändå har jag gått runt och känt mig nästan frisk. Det finns nog en hel del saker kvar att jobba med, som kommer poppa upp lite då och då. Jag försöker verkligen komma ihåg dem så att jag kan använda dem i min behandling så som veckoutmaningar och även jobba med det på egen hand. 

 

Ja du. Det där med vinterförbränningen. Jag lusläste så många artiklar som sjuk, en säger det ena och en säger den andra. Känns det igen? Men jag har bestämt mig, stenhårt, för att lita på min behandlare och hon håller fast vid detta; vid värme och kyla behöver kroppen mer energi för att balansera temperaturen i kroppen. I mina öron låter det inte ologiskt.

 

Och har ni tänkt på att det är en tradition att äta mer under vintern?

Det kanske finns en bra anledning bakom den där gamla julmaten trots allt..? Vad tror ni?

 

Det jag själv kan märka, i min kära kropp, är att den blir extra trött när det är temperaturskillnader utomhus. Just nu sitter jag och mumsar lite kinder-choklad och inbillar mig att det är all vistelse ute i kylan idag som är orsaken till detta sötsug idag! För visst, det är alltid gott med choklad, men jag är inte alltid såhär sugen.

 

Usch ja. Att kräkas. När jag, minus mitt återfall för någon månad sedan, nu har levt nästan fyra månader utan att kräkas känns det riktigt traumatiskt. Hemskt. Jag tyckte så synd om mig själv, hahaha! Förbannade de där jäkla räkorna (som jag tror var anledningen till matförgiftningen..). Grät en skvätt. För ett halvår sedan hade jag tvättat mig kring munnen, tryckt i mig lite tandkräm och ryckt på axlarna. Stackars sjuka mig :( Det är inte att vara stark att misshandla sig själv... Inte alls, fast jag tyckte nog det då. Tyckte jag var stark som lyckades dölja allt och orka ensam. Suck. 

 

Slutligen, fina du! Jag tror faktiskt inte att man "glömmer" vad som är "normalt" (mycket kaninöron). Jag tror man förtränger det och att det börjar poppa fram lite när man har kommit upp i vikt. Svaga minnesbilder av en själv som frisk (självklart inte om man insjuknade mycket tidigare än jag gjorde dock!). Jag tycker faktiskt att det känns lite i ryggradden nu ungefär hur mycket som är lagom till mig när jag lägger upp mat (vilket jag tyckte var jättesvårt upp till ungefär BMI 18!).

 

Som så många har sagt och "tjatar" om; vikten är viktig! Angående dessa frågor speciellt för hjärnan. Den tänker så mycket bättre och klarare när man har gått upp i vikt. Låser sig inte lika ofta och tics försvinner utan att man tänker på det!