Att ha det jobbigt
Jag fick för några dagar sedan frågan om hur man hanterar livskriser. Och det har malt i mig, vad man gör egentligen.
Det var nog just livskriser som knäckte mig. Livet kändes nog lite för jobbigt och hårt, det var skönt att krypa in i sjukdomens lilla bubbla, stänga dörren om mig med siffror istället för människor och sårande ord.
Jag är skillsmässobarn, mina föräldrar skilde sig när jag var tio år. Än idag är kontakten mellan dem tilltvingade och frostig, efter skillsmässan började egentligen bråken på allvar. Och vilka jävla bråk sedan. Mitt i det där kom jag i puberteten redan som tio-åring. Pappa träffade snabbt en ny kvinna han förlovade och gifte sig med. Bråken eskalerade, jag kommer ihåg den där frätande klumpen i magen när man gick in mellan grindstolparna mot huset där hemma. Man visste inte riktigt vad som väntade en. Jag och mina bröder fortsatte att bo hos mamma och de åkte och träffade pappa på helgerna. Först gjorde jag också det. Sedan gick det inte. Det var för mycket bråk med hans nya. Så jag var hemma med mamma istället.
Sedan började mamma träffa nya. Det var en jobbig tid, plötsligt försvann mamma också lite. Jag minns ett soprtlov hemma hos min moster, ensam under dagarna när hon jobbade. Mamma var på semester med sin pojkvän och mina bröder var på semester med pappa. Jag fick inte följa med.
Nu börjar jag nästa gråta, haha, fast det är så länge sedan. Det är många år som har försvunnit ur minnet, det finns bara glimtar kvar. Förträngda. Så många tårar.
Jag blev en rotlös tonåring. Festade för mycket, utsatte mig för dumma situationer. Stannade aldrig och kände efter. Livet levdes i 500 km/h. Jag minns bara ilskan. Jag var så arg. Arg på livet, arg på mamma, på pappa, på alla förutom mina vänner. Besviken. Min barndom var minst sagt idyllisk innan skilsmässan. Det var ett kallt uppvaknande.
I ettan på gymnasiet rökte jag på ibland och drack för mycket. Livet var ändå ett stort kaos, varför skulle jag försöka? Jorden höll på att gå under på grund av alla jävla människor. Vi sabbade allt, vi sabbade varandra och miljön. Allt var ett sjunkande skepp, i mina ögon.
Jag hade också ett långt förhållande, med många svängar. Det slet på mig, jag var elak. Han var snäll. Sådär snäll att han nästan kvävde mig. Och jag började hata mig själv, den rollen jag hade i förhållandet.
Puh.
Nu får det bli en pluggpaus. Detta är väl första delen av historien av Emma i alla fall.
Men jag vet hur det är att ha det jobbigt.
