Inte gränslös kärlek
Nu är det alldeles lugnt här hemma.
Jag sitter, som vanligt, i vår enorma soffa (divan-delen är "min" del). Sambo är iväg med på lite grabb-kväll. Idag är det bara skönt, att få vara ensam och komma ikapp alla känslor som rasat inom mig de senaste dagarna. En sushi-lunch med kardemummabulle som efterrätt med bästis hjälpte, såklart, också <3
Jag lär mig otroligt mycket om mig själv just nu. Det är kanske därför jag är så förlamande trött på kvällarna, jag hade ärligt talat kunnat sova två timmar mitt på dagen just nu. Nej, jag går inte på några mediciner jag kan skylla på. Tidigare har jag gått på citalopram och atarax har jag alltid hemma vid de där enorma gråt/ångestanfallen. Men de kommer inte så ofta nu.
Jag tror att jag har kommit till den där "magiska vikten" där hjärnan är nästan fullt påkopplad och fokus har skiftat från viktuppgång till att jobba med de faktiska problem jag hade redan innan jag blev sjuk. Som kanske är en av anledningarna till att jag blev sjuk.
Det där med att sätta gränser. Det är inget problem att sätta gränser för mig själv, men när det kommer till att sätta gränser för hur andra får behandla mig är jag inte lika strikt. Det blir mest svajande linjer istället för se massiva murar jag själv bygger, angående mina egna vanor och beteenden. Varför? Jag är nog livrädd för att kräva för mycket. Och en kass självkänsla lyser igenom; jag kanske inte förstår att jag förtjänar att bli lika bra behandlad/bemött som jag behandlar/bemöter andra.
Jag vill inte hänga ut min sambo. Men jag har faktiskt anlagt några murar utåt, mot andra.
Man får inte göra/bete sig hur som helst mot mig. Man får inte håna mig när jag är ledsen. Man får inte ta saker utan att fråga. Man får inte vara ignorant, säga elaka saker eller använda en väldigt snäsig ton. Man får inte vara demonstrativt nedlåtande.
Nu låter jag som en arg bitch. Men många av de där sakerna är självklara. Det gör man bara inte. Så varför har jag tillåtit andra att göra så mot mig?
Till min hjälp kör jag den vanliga "om någon hade gjort det mot en av mina bästa kompisar, vad hade jag tyckt då?"-måttstocken. Den är faktiskt genial. För jag är en känslomänniska: jag går upp i känslor och ner. Långt ner. Men mitt i all den där ilskan och ledsamheten måste jag få perspektiv på vad som faktiskt händer/har hänt. Det är svårt att vara saklig när man är sårad. Så den måttstocken är guld värd för mig.
Och nu mår jag bra. Det är en stor känsla, det här. Att stå upp för mig. Att äta för att jag behöver det, att ta hand om mig och sätta gränser.
Min kära mamma säger alltid att "om man inte sätter gränser kommer ingen att respektera en". Och det är ju precis det där; DU måste sätta DINA gränser. Sedan får människor efterleva dem.
Jag vill inte leva ett liv där jag är ledsen över hur personer som står mig nära behandlar mig. Eller andra, för den delen. Det är ett hemskt liv: då kan jag lika gärna sjunka tillbaka i ätstörningen och trampa på mig själv istället.
Ett friskt liv innebär att respektera sig själv; och visa andra att de behöver göra det också!
Man får sluta träffa människor man inte mår bra av. Man får släppa taget om vänner man inte känner ger en någonting. Det är okey, det är inget misslyckande: snarare tvärtom!
Det där med kärlek då?
Jag syftar faktiskt på kärleken här på nätet, mellan läsare och bloggare. Den är stor, fantastisk och ger mig supermycket! Det finns alltid ett vänligt ord som väntar på mig när jag loggar in. Vi må vara vingklippta och mer eller mindre mitt i kampen, men faaaaan vilken styrka vi har tillsammans.
Har ni tänkt på att vi är de enda som vet vad andra i vår situation verkligen behöver höra?
Här finns inget äckel. Inget oförstånd. Inget nedlåtande. Bara väldigt tröstande ord, enorm förståelse och medlidande.
Många har sagt till mig att det inte är bra att umgås med andra ätstörda. Jag förstår den synpunkten, jag vet hur det var på slutenvården. Jämförelser, massvis av matprat. Tävlingar.
Men här, där bara ord finns. Där är vi fanimej bäst i världen för varandra (minus pro-ana:sidor!). Jag har flera tjejer där ute i Sverige någonstans som ligger mig varmt om hjärtat, som finns med mig. Som jag skickar tankar till och önskar allt gott. Det är en stor känsla!
Så, Emma is back!
Imorgon är det tenta. Sedan på fredag samtal med älskade behandlaren, informationsmöte på skolan om vår uppsats över jul och sedan åker vi till Norge! Jag vägrar att noja en massa för mat/tider/etc. Jag tänker dra på mig en härlig lusekofta och knata på i spåren. I skidresas tecken köpte jag en härlig mössa på älskade Monki för några veckor sedan:
Om jag försvinner i någon snölavin kan ni ju tipsa om mössan? ;)
