ungefär sådär

Det var kul att jobba igår. 

Det är så skönt att bara vara uppslukad av någonting. Pausa hjärnan, för en gångs skull. Bara göra.

Inte vara så mycket mer än en jobb-roll. Det är skönt. 

 

Men det finns bitar kvar att jobba på, helt klart. Det blev dags att äta för mig, och så stod jag där: välj något att käka människa!!! Men vad? Den? Nej, den! Eller? Kanske den? Jag tog det som lät godast, en varm macka med kyckling, massa philadelphia, bacon och någon sås. Skar upp den i två delar och satte mig lite avsides. Tankarna kom. "Det där är väldigt mycket philadelphia" sa en snorkig röst. "Och det är garanterat inte lightprodukten, hehe, undrar hur mycket du vräker i dig nu egentligen?" Skadeglad. "Skyll dig själv Emma om d äter den där kaloribomben!". Fan. Plötsligt fick jag en klump i halsen och tuggan växte i munnen. Argumenterade med den där elaka rösten "men det är mat, det är från nästan hela kostcirkeln och jag har sprungit runt i tre timmar. Jag ska jobba kvar i minst tre timmar till, min kropp behöver energi!". Tystnad. Hånleende. "Jaja"

 

En kaka gick sönder. Och sedan låg den på ett fat, vi anställda får mumsa på dem. Klart jag ville ha kaka! Lite snabb energi, som kunde hjälpa mig under kvällen. En liten bit och gud vad god den var! Alla andra äter ju också kakor här! "Men du är inte som alla andra Emma. Du har kunnat jobba tio timmar i streck utan att äta något alls, vad sysslar du med?" Håll käften. Tog lite småbitar till under kvällen. 

 

När jag väl kom hem kröp det i kroppen. Kroppen i sig var lycklig, den tackade mig för all den där energin den behövde under kvällen. Den är INTE van vid att hålla ett högt tempo så länge! Men den där äckliga rösten i hjärnan passade på, nu när jag var trött. "Vad har du egentligen stoppat i dig nu? Ska du inte kolla upp lite kcal-innehåll i alla fall? Det är ju bättre att veta, jag tror inte att du kommer kunna somna annars, hehe" Nej. 

 

En trött sambo väntade hemma, något kort i tonen och gick snabbt in och lade sig. Släckte lampan och där stod jag i köket och skulle äta kvällsmellanmål. Fast jag inte alls var hungrig. Eller var jag det? Vad är jag egentligen, tänkte jag förtvivlat och hörde bara den där elaka rösten bland mina egna tankar. Borde jag inte äta något nu också? En kaka är inte kvällsmål. "Jasså, ska du äta ÄNNU MER Emma? Du vet väl att nu när du är nästan normalviktig kanske du får börja tänka på lite mer vad du äter, annars kommer du aldrig sluta gå upp i vikt" Fuck you. Sambo är inte där. Det gör lite ont i mig att vi inte har setts på hela dagen och att han var så trött när jag kom hem. Skickade ett sms innan jag började jobba som han inte svarade på. Ingen biggie egentligen, men just då kände jag mig bara så fruktansvärt ensam. Igen. Den där malande, förgörande ensamheten. Eller, ensam med den elaka rösten. Trött, dessutom. Den låter alltid mycket högre då. 

 

Plötsligt kände jag hur tårarna rann och för att inte väcka sambo gick jag in i köket. Hulkade lite och grät. Grät över mackan och kakan, att jag inte är fri, grät för att jag har kommit så långt men ändå inte är framme. Grät för att jag var utmattad, grät frustrerat. Grät av rädsla för att jag aldrig kommer bli fri från den där torra, hånanade rösten. 

 

En varm kram från en utsmygandes sambo. "Klart du ska äta älskling, är det jobbigt? Jag väntar uppe tills du är klar". Det gav mig dåligt samvete, som vanligt, men någonstans var jag enbart lättad. Det är skönt när han sitter någon meter bort och finns. Finns nära. Utan att låta mig skämmas över att jag grät. Bara varm kärlek. 

 

Så jag åt upp. Det var gott, antagligen var jag hungrig helt enkelt. Och jag somnade gott, för trött för att grubbla. Nu är det morgon, vi har ätit frukost och ska plugga någon timme innan vi ska iväg till veckans sista föreläsning. 

 

Idag är det fredag. Inte torsdag kväll. Det är en ny dag, och jag är piggare, renare (nyduschat, haha) och har alla förutsättningar för att det ska bli en fin fredag helt enkelt. Ändå... Det ligger lite och skaver i bakhuvudet. Den där sorgen. Men det är dags att sluta bli besviken över "motgångar". Så jag tänker släppa det helt och bara vara stolt över att jag faktiskt åt precis som jag säkerligen behövde och borde!