ungefär sådär

Ibland är det lite skönt att inte vara helt sig själv. Att bli lite annorlunda, även på utsidan. Det är så mycket som förändras inom en själv när man börjar tillfriskna; man känner sig helt annorlunda, men man ser ändå rätt likadan ut efter att ha kommit ur svälten. Några kilon hit eller dit syns faktiskt inte så mycket längre, de där snedvridande glasögonen ramlade av mer och mer runt BMI 18. Det är någon liten magisk gräns. Sedan stämmer såklart inte BMI på alla, men det är ju mest ett ungefärligt mått. Jag har alltid legat runt 60 kilo som glad och sprallig Emma innan jag blev sjuk. Så jag vet att DET är mitt ungefärliga mål. 

 

I alla fall. Jag tror att, även om det inte är kul att erkänna, många av oss är rädda för att vara "som alla andra". Jag brukar tänka att ingen människa är det egentligen. Om jag tror det om någon så känner jag bara inte den personen tillräckligt väl..! Alla har ju något eget, eller kombinationer som är egna. Jag tror inte på medelmåttor. Då har man bara inte förstått.

 

Ändå. Vissa dagar känns lite trista. Eller, man känner sig trist! Håret, platt. Kläderna, samma gamla vanliga. Jag. Samma gamla vanliga. Urk. Grått. Trist.

 

Då brukar jag rota runt en runda till i garderoben. Dra fram något kul plagg. Fixa håret lite. Kanske klippa till en lugg. Dra på mig lite klackar. What ever helps! Bara man kan nå en lite skön känsla av att man är rätt jäkla snygg och kan sträcka på sig. Har ni förresten tänk på hur mycket mer utstrålning man får om man sträcker på sig? Kolla på stan bara, jämför människors hållningar. Jag har slutat gömma mig i tält. Jag har slutat plåga mig i enormt tajta kläder. Nu vill jag bara ha snygga men sköna kläder. Som jag kan just sträcka på mig i. Och äntligen börjar min kropp skrapa ihop lite muskelmassa som gör att jag orkar det! Det är faktiskt rätt fantastiskt. Bara jag tar ett djupt andetag och drar bak axlarna lite känner jag mig lite mer... humm... "redo"? Kaxig? Inte kaxig som i "yo gangstah", kaxig som i självständig och självsäker. 

 

Jag och bästis filosoferade om detta för någon vecka sedan. Att man är sååå kass på att uppskatta sitt eget utseende. Ibland har man verkligen inte en blekaste aning om hur man ser ut, egentligen. Felen växer fram i spegeln och tar över hela bilden. När alla andra ser en söt tjej. 

 

Dessutom spelar det ingen roll att alla inte är sjukt snygga. För bland de vackraste människorna jag vet är en del inte så bildsköna direkt. Men jag ser inte det längre. Jag ser bara en vacker vän, en fin bekantskap och så vidare. Ytligheten dör ut ju mer man lär känna en människa. Sedan ser man mest den där fina personligheten någon kånkar runt på, inuti. Som man har turen att få se och träffa!

 

Inte ett så "matigt" inlägg. Men ack så viktigt. För en ätstörning handlar inte bara om mat. Det handlar om självuppfattning, kroppsuppfattning och låg självkänsla. I alla fall enligt mig. Och parallellt med att arbeta med matscheman och allt var det nu kan vara; tänk på att jobba med de här bitarna också!

 

Ett tips är att läsa "Sluta Svälta", "Mattillåtet", "Frisk och fri" med flera böcker. Försöka ta in lite. När man läser något känns det, i alla fall för mig, som att man tar in det bättre än om någon stackars närstående "tjatar" om det. Dock tror jag det är en slående kombination, att få bekräftat det där man kanske börjar känna så småningom!