ungefär sådär

 

Eftersom jag inte är en supermänniska (läs:omänsklig!) så är jag rätt jäkla slut i rutan efter fem timmar på nytt jobb, snabbis hemma och sedan grupparbete i tre timmar. PANG.

 

MEN det har varit en riktigt rolig dag! Jobbet gick bra, klart man känner sig som en tafatt amöba i början. Jag tvingar mig att komma ihåg att just då har det faktiskt känts på alla mina jobb jag har haft, de där första gångerna innan man trillar in i rutinen. Chefen är super, de andra tjejerna är väl helt okey. Nästa provjobbs tid är på torsdag, ska jobba 17-22:45. Höh.. Men det vägrar jag att fundera så mycket på nu!

 

Istället väljer jag att lägga min tankekraft på att berömma mig själv lite (något jag, hahaha, gör väldigt ofta, om man läser igenom blogginläggen här!). 

 

Jag har småätit pepparkaksmuffins och när jag slutade fick jag en halv bagel med cream cheese, kyckling, sallad och någon sås. Hurm. "Snäll jag är va?", blinkade chefen och log. Snäll. Ja! För den var jäkligt god och efter så många timmar, speciellt som ny, är man helt utmattad. Tacksamt tuggade jag i mig den medan vi utvärderade dagen lite. Och det kändes helt naturligt!

 

Jag förstår inte idag hur jag orkade med mitt liv innan. Innan, för något år sedan, före det att jag började plugga här i Lund. Då bodde jag i Malmö och en period hade jag tre olika jobb. Ett heltid och två extra. Svalt hela dagarna och var vaken/spydde hela nätterna. Sov i snitt 2 timmar natt. Kanske tre ibland. I alldeles för många månader levde jag i denna misär! Och för vaddå? Pengarna? Kanske om jag hade tjänat en miljard och sedan kunnat sitta på en strand resten av livet (vilket inte är en dröm, i och för sig, men en metafor). Men det blev jag ju inte, det finns inte så många som blir det inom typ restaurang och diverse okvalificerade extrajobb...

 

Denna tjänsten är på 5-10h/vecka och det känns grymt lite. Men ändå grymt lagom. Jag orkar nog faktiskt inte mer än så, inte vid sidan av studierna. Inte om jag ska må bra under tiden. Jag var rädd för att jag skulle falla tillbaka till det där misär-stadiet, bara jobba jobba slita släpa. Det är jag inte efter idag. Det finns nog ingenting värre än att leva utan att leva. Jag tror att ni förstår vad jag menar. 

 

 

Och jag är inte smalast. Men jag är fan så mycket bättre. Jag är glad. Jag är stark. Min kropp sjunger med mig under dagen. Det är väldigt mysigt. Att trivas i sin kropp. Så när jag hoppade av bussen här hemma, efter ett grupparbete med mycket skratt gick jag neråt, mot solnedgången. Och jag sket i att det är lite hemskt att solen går ner vid halv fyra, jag struntade i att jag inte har läst allt jag ska och har en lite finne på näsan. 

Istället blundade jag lite halvt och log mot solen. Kände efter hur den värmde i ansiktet, hur trött jag och kroppen var på något mysigt sätt. Det finns så mycket glädje i mitt liv, så som jag lever det nu.