ungefär sådär

 

Jag kan inte förstå hur snabbt veckan har svischat förbi, det är nästan skrämmande. Det känns som att jag kommer vakna upp till typ julafton imorgon och första maj natten efter!?

 

Idag då. Släpade mig iväg till en övning i skolan, rätt meningslös repetition. Sedan plugg och pluggmyspauser med sambo. Småkakorna går åt här hemma, nötdrömmar och bondkakor är fantastiska! (Tack mamma för att du bakar fantastiskt goda saker du sedan skänker till studentparet)

 

Imorgon kommer fina mami ner och hälsar på, det blir sushilunch tillsammans med storebror och sambo. Kaaaaanske kommer jag få en förtidig julklapp imorgon, hehe, jag håller tummarna! 

 

Sambos julklapp är i alla fall äntligen fixad! Det är en enorm lättnad att bara längta efter att ge den till honom, han har verkligen ingen aning ;)

 

Idag pratade jag med två killkompisar på vägen hem, de diskuterade olika personers ämnesomsättningar. 

"Men du Emma, du är ju så jäkla smal! Du måste ha sjukt bra ämnesomsättning?"

Killen som sa det tycks utgå från att jag äter normalt och har varit smal av mig själv. Suck. Den andra killkompisen sneglade nervöst på mig. Jag vet att han vet. 

På ett sätt är det befriande att umgås med människor som lever helt fritt från ätstörningar. Samtidigt undrar man hur naiv en människa verkligen kan vara. 

 

Men de där människorna med enorm ämnesomsättning, finns de egentligen?

Jag kom att tänka på en nära killkompis jag har, han äter alltid godis och dessutom mycket mat. Men han är smal som en sticka. Det finns väl ändå människor som bara är så? Eller? 

 

Jag kan komma på fler personer jag vet. Men jag vet också att alla dem lider av det, de trivs inte med sina kroppar. Så varför ska jag vara avundsjuk?

 

Jag vill inte äta hur mycket som helst! Jag vill inte behöva äta hur mycket som helst för att inte tyna bort ;)

 

OCH jag vet inte säkert vad de äter när jag inte är med dem. Tro mig, det är inte personer som lider av någon ätstörning, jag har min super-radar igång alltid. Men samtidigt. Jag skulle aldrig "glömma" att äta. Vissa människor verkar göra det. Jag minns själv att jag kunde göra det som frisk. För att man höll på med något annat. Man blev inte sådär vrålhungrig. Man tänkte inte så mycket på mat varje dag. Inte så som jag gör nu.

 

För även om jag kan äta nästan vad jag vill och så vidare, så tänker jag mycket på tider och kost. Mer på att det ska var varierat och ungefär när så jag inte hinner bli superhungrig. Jag är övertygad om att jag gör min kropp en tjänst, men samtidigt hade det såklart varit skönt att inte tänka alls på det..?

 

Dessutom tror jag att allas kroppar signalerar hungerkänslor när vi behöver det. Det är först när man har ruckat på kroppens balans genom att äta för ensidigt/svälta sig/kräkas som det blir fel signaler, signaler man måste trotsa lite och tänka mer logiskt angående. Om man är sugen på sötsaker hela tiden; kanske missar man någon viktig del av kostcirkeln i den övriga maten? Jag vet att när jag började äta mer fett och protein minskade mina akuta sug. Och när jag började äta kolhydrater i större mängder försvann det där förlamande godissuget om kvällarna. Jag blir nöjd när jag äter söta saker idag. Jag är inte alltid sugen, även om jag var övertygad om att jag ville leva på godis tidigare. Vanlig mat kan vara helt fantastisk och något jag längtar efter.

 

Matscheman är en bra start för att tillgodose brister. När man ha följt dem ett tag kan man själv börja känna egna signaler, som stämmer mer med kroppens verkliga näringsbehov. Man SKA inte vara sugen på godis hela tiden, det är inte helt normalt. Det kan alltid vara gott, såklart, men man går inte runt och tänker på choklad hela dagarna om ens kropp är i balans!

 

Strunta i det. Som ätstörd gör man sig alldeles för beroende av omgivningen och värderar sig själv efter helt fel grunder. Vaddå om någon är smalare än mig? Det skiter jag i. Faktiskt. Jag har varit jättesmal. Och jag trivdes inte alls med alla de uppoffringar jag var tvungen att göra. Det enda jag var, var just smal. Det fanns inte energi och tid till något annat. 

 

Nu trivs jag med min normalviktiga kropp, och jag är faktiskt riktigt lycklig. Inte alltid såklart. Men oftast. Innan var det jobbigt med alla de där smala människorna som kunde äta som hästar. Nu spelar det ingen roll. Jag måste leva mitt eget liv, med min egen kropp och min egen personlighet. Jag tänker aldrig mer ändra på mig för att gräset ibland ser grönare ut i någon annans hage. Och jag tänker inte vara avundsjuk på hur andra människor ser ut. Jag är jag. Mer eller mindre. Det enda mina "förändringar" har lett till är en livsfarlig sjukdom som har stulit många långa år från mig.