ungefär sådär

Han är verkligen en av mina bästa vänner, det är så underbart att stå ett syskon nära. Under åren som sjuk hade vi väldigt dålig kontakt, jag avskärmade mig och det gjorde nog han också. Jag klandrar INTE honom. Det måste vara beyond helvete om någon i ens familj drabbas av en ätstörning... Jag vågar inte ens föreställa mig det. 

 

Istället är jag otroligt glad över kontakten vi har idag och hittar mycket styrka i hans totalt annorlunda syn på kost, träning och livskvalitet. Min storebror är en sådan där enorm gymkille, som häller i sig proteinshakes och nu funderar på att bli personlig tränare. För honom är mat ett hjälpmedel att orka träna varje dag, att må bra och njuta. Ibland har jag varit väldigt orolig för honom, man luktar ätstörningar överallt men han bevisar åter och åter igen att så inte alltid är fallet. Han bara älskar att träna!

 

I alla fall. Stärkt av storebror-tid cyklade jag hemåt (på min nya älskade underbara cykel!!!). Stickandet började i kroppen när jag låste cykeln, ökade när jag låste upp dörren till en tom lägenhet. Tomt. Tyst. Bara jag. 

 

Sedan tog jag ett djupt andetag och släpade mig ut i köket. Kvällsmat. Jag är inte hungrig. Vad göra? "Skit i att äta" viskade plötsligt en gammal röst. "Du kan ju äta ditt kvällsmål lite tidigare istället". Nej. Lagade mat, kyckling i kokosmjölk med grönsaker och ris. "Ta inte så mycket ris om du inte är hungrig", viskade rösten lockande. "Onödigt". Tänkte efter. Tvekade. Fan heller. 

 

Slevade upp ris och tänkte logiskt "jag har inte ätit på fyra timmar, min kropp behöver energi". Satte mig ner, med maten framför mig. Tvekade återigen, med gaffeln i handen. Tittade på maten. Såg mig omkring. Tomt. Ensam. 

 

Sedan plingade mobilen till. Ett sött SMS från storebror. Igen. Ett fint SMS av en vän. Hurm. Tog en tugga medan jag svarade. Fan. Det låste sig igen. Gaffeln hamnade bredvid tallriken. Tidsstressen kom. Snart blir maten kall!

 

Så jag slår upp datorn. Och börjar äta, tugga för tugga. För vad väntade inte där? HELT underbara fina kommentarer från er! Som påminde mig om vem jag är, vad jag kämpar för. Hur stark jag är. Så maten försvann ner i magen under tiden jag läste och svarade. NI ÄR FANTASTISKA!

Jag är så glad för att jag har min blogg. Alla människor jag för som kommentar-dialoger med. Det finns en plats för mig, så som jag är. Lite ätstörd men på bättringsvägen. Och varma ord, hoppfullhet och kramar. 

 

Kroppen är lugn nu efter maten, jag har småstädat lite och ska sjunka ner i soffan med en bra bok och Lisa Ekdahls Heaven, Earth and beyond. Känna mig lite sofistiskerat ensam. Ni vet, så där snyggt. Måla naglarna. Njuta av en kopp te och lite choklad. 

 

Återigen vill jag tipsa om en taktik jag använder mig av i situationer som denna: låtsas lite att du är i en film! Jag kan se mig själv utifrån och tänka in vad jag skulle vilja att jag gjorde. Så kan jag följa det lilla mini-manuset istället för elaka gamla ätstörda röster.