En sammanfatting
Ja ni,
kära ni!
Idag har varit en lång dag. Provjobbet är flyttat, imorgon 07:30 gäller det! Ska jobba tillsammans med min (blivande? I wish!) chef som verkar jättetrevlig. Fikade med en kompis efter föreläsningen. Åt god lunch. Åt lite gröt med rivet äpple, vaniljyoghurt, kanel och hackade mandlar till mellis, så jäkla gott! Lite äppelpajkänsla, me like!
Sedan kom en dipp nu på kvällen. När jag insåg att jag fortfarande inte har läst mer än ynka 30 sidor i en snustorr skolbok, skissat lite på frågorna inför grupparbetet imorgon (de borde vara i alla fall halvklara) och att jag ätit lite väl mycket dadlar idag... Hurm. Ångesten kom. En kall promenad hjälpte inte för att sålla bland tankarna. Stressen sticker lite i en.
Jag kan inte skylla på att jag är sjuk längre. Att jag inte orkar för att jag är grymt underviktig. Jag borde kanske klara mer än jag gör? När jag var sjuk gick jag runt om trodde mig vara en väldigt smart tjej egentligen, men kanske är jag inte bäst-i-klassen:smart nu. Eller, det vet jag att jag inte är. Inte inom juridik i alla fall.
En atarax. Sambokram i sängen (jag vet inte vad jag hade gjort utan honom ibland <3). Delade på lite Vienetta i soffan framför Pengarna på bordet (som, btw, var sjukt B). Spelade Backgammon. Och någonstans insåg jag att det här, just nu. Det är ätstörningsångest. Ångesten inför att släppa det där lilla som fortfarande finns kvar. De sista konstiga beteendena. De sista kompensationstankarna (som inte omsätts till handling!). En desperat ätstörning som skriker från ett hörn.
Och mitt i all förvirring, irritation och ledsamhet känner jag mig trygg.
Stolt över att jag glömmer bort vad jag äter under dagen.
Glad över att jag mår så bra som jag gör.
Trygg med att mitt liv är väldigt fint och bra i övrigt.
Trygg med mig.
Det får kännas jobbigt ibland.
Det ska det nog göra. Man vet bara inte när det kommer. Men det kommer. Man måste vara föberedd på det. Numera springer jag inte iväg till affären och köper choklad och glass i mängder. Jag äter inte en halv varma koppen till lunch. Aldrig. Aldrig backa. Det går inte nu. Det går inte, eftersom jag absolut inte vill det. Det finns inga kickar kvar i den där misären. Det finns inget positivt med att långsamt döda sin personlighet. Sitt liv.
Nu ska jag äta min kvällsgröt och gå och lägga mig med en bra bok.
Och jag vet att imorgon är en helt ny dag. Med helt nya förutsättningar för att inte känna såhär.
En helt ny Emma, ännu en dag längre bort från ätstörningen.
Därför kan jag, trots ångesten, somna med ett leende!
Och le lite bredare när sambo behagar krypa ner bredvid <3