ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

En liten lista

Publicerad 2012-12-17 17:38:48 i Allmänt,

Om du känner att du kanske vågar - våga!

Om du känner att det är livsfarligt - vänta!

Om du känner att du vill men inte ätstörningen - våga!

Om du känner dig ledsen - bli förbannad!

Om du känner dig fel och ful - fokusera stenhårt på något du tycker om!

Om du känner dig frustrerad och hopplös - ta ett till steg mot friskheten!

Om du känner att det är läskigt - se fördelarna!

Om du känner att livet kanske suger även om frisk - lyssna inte på ätstörningen!

Om du känner för att peta bort något - ät det!

Om du känner dig supermätt, fysiskt - ät inte mer!

Om du känner dig hungrig - ät!

Om du bara vill gråta - hitta på något som får livet att kännas bättre!

Om du bara vill skada dig själv - stanna upp och vägra!
 

Om du bara kunde se dig själv utifrån skulle du inte tycka och tänka såhär.
Om du kunde låna någon annans ögon, eller se dig själv som en nära vän,
då skulle du inte tycka och tänka såhär.
 
Det finns ätstörningar. Det handlar inte bara om mat eller äta/inte äta. 
Det handlar om dig, hela dig. 
Varje gång du gör dig själv illa på något sätt, eller tänker illa om dig själv, så vinner den.
Ju mer den vinner, desto mer förlorar du. 
Du förlorar inte pengar utan något mycket värre. 
Du förlorar dig. Ditt liv. Dina vänner. Din familj. Dina val. 
Din lycka och ditt välmående.
 
Att vara sjukligt mager är inget liv. 
Det är en sjukdom!
 
 

Kommentarer

Postat av: Linnéa

Publicerad 2012-12-17 19:45:42

Smalhet är inte lika med lycka för någon.
Ju magrare man blir desto mindre lycklig blir man då kroppen faktiskt förlorar förmågan att producera lyckohormon. Det är bara så svårt att vara logisk när man har anorexia..

Svar: Och DET är det livsfarliga med sjukdomen: att man slutar känna. Slutar bry sig. Försök hitta den där knastertorra logiska rösten inom dig, du vet den där man hatade när man var yngre? ;)Stor kram!
ungefaer.blogg.se

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela