ungefär sådär

 

Nu är vi klara med grupparbetet, relativt smärtfritt faktiskt.

En fin tjej i gruppen hade köpt med lussebullar till oss alla, det är en glädje att bara bli glatt överraskad och hugga in, fast man redan käkat sin lunchmacka och ska fika senare. Goda extra-saker, utan att behöva leta efter en vettig ursäkt för att sedan sitter resten av tiden och förbanna sig själv för att man inte vågar/"får". Suget växer sig ju bara starkare så fort man har sagt den där ursäkten. Sedan blir det bara "pinsamt" att ändra sig. Och man vågar ändå inte. 

Mitt i snövirvlandet gav jag faktiskt upp promenaden in till stan. Vi bor inte långt bort egentligen, det tar kanske 15 minuter att gå in till centrum. Jag brukar bara tänka på det som min vardagsmotion, innan slaviskt och sedan lite lättsammare när jag tillät mig att börja cykla sträckan istället. Så behövde jag inte tänka på någon annan sorts motion. Idag blev den första dagen sedan förra vintern som jag tog bussen istället. Det var så skönt att bara gå upp till busshållsplatsen, ställa sig lite vind(och snö!)skyddat. På en varm buss, av några minuter senare nära skolan. Så enkelt livet kan vara. Så bekvämt. Inte bekvämt som i lat. Bara bekvämt som i en angenäm känsla. 

 

Varför är "bekväm" ett smutskastat ord?

 

Innan jag utvecklade en ätstörning var det mer ett adjektiv angående typ en soffa. Sedan började den ironiska användningen, att man är "bekväm av sig". Som någon omskrivning av lat..? Bara för att man väljer att leva ett bekvämt och alltså SKÖNT liv, behöver man inte synonymt anses vara lat. Det är två skilda ord för mig. Eller, från och med nu. För jag är inte en lat människa. Men jag tycker om att åka buss när det katastrofsnöar och är kallt. 

 

Jaja. Nu sitter jag och väntar på dagens fikasällskap som ska komma till Lund om en timme. Suck. Smög mig in på Espresso House och sitter här, försöker se ut som att jag inte snyltar sittplats trots att jag inte beställt något. Hurm. 

 

En tjej vid ett annat bord sitter och fotograferar sin uppätna muffins papper. Med digitalkamera, dvs inte så "smidigt" och osynligt? Ingen annan verkar höja på ögonbrynen. Vi människor har verkligen bara blivit mer och mer matbesatta. Jag själv tycker det är lite pinsamt att fotografera mat och så, om det inte är något extraordinärt (som min egen matlagning, hehe). Samtidigt är det kul med matbilder. Lite för kul. Kan ni också sitta och kolla recept i evigheter? Jag har verkligen jobbat mycket för att begränsa mig själv angående det. Bara komma på något innan, leta upp receptet för just det och göra det. Än så länge har jag inte lyckats hålla det helt direkt... Men nu finns det i alla fall en glädje i det och jag följer recepten rakt av, utan att ändra om och ändra om tills all mat består av de där säkra beståndsdelarna all min mat gärna gjorde när jag var sjuk. 

 

Det är i alla fall skönt att sitta här i alla fall. Själv. Skriva lite, andas lite. Titta ut och se hur snön rasar ner. Veta att jag kommer att ha en bra dag. Bekvämt. Att inte tvinga ut mig själv att traska runt i en timme innan min vän kommer.