ungefär sådär

 

Tänk att det kan förändras så snabbt? Igår var livet halvt hopplöst, tungt och skavde mot mina tankar. Det fanns en längtan tillbaka, det gör ofta det när det känns sådär otroligt jobbigt att bryta med det gamla, det sjuka. Men längtan minimeras genom några samtal med vänner, en fin sambo och älskade mamma + storebror. 

 

Det finns så mycket riktig kärlek, som kan täcka upp den falska tryggheten en ätstörning innebär. Och den kärleken är det aldrig för sent för. Man kan vara hur ensam som helst; men man behöver inte fortsätta att vara det. Jag minns mörka nätter när ätstörningen viskade att det inte fanns något hopp. Det var lika bra att dö direkt, istället för att plågas ett helt liv. Nu i efterhand kan jag bli rädd för den starka dödslängtan och det totala mörkret som var min värld. DÅ. Inte nu. 

 

Om jag hade dött för två år sedan hade jag aldrig träffat sambo. Jag hade inte haft en del av de vänner jag har idag. Jag hade varit nitton år. DET hade gjort mig till ett hopplöst fall; att dö. 

 

Istället lever jag väldigt mycket mer än någonsin, här hemma i soffan. Med en ost- och skinkmacka, skolbcker utspridda överallt. Följde sambo en bit påväg till gymmet, vek av hemåt och njöt av frisk luft. 

 

Idag ska jag träffa en av de där nya vännerna, resten av tiden blir tyvärr skolböcker inför torsdagens tenta. Men det känns okey. 

 

Jag tänkte igår på att jag inte har träffat min behandlare "ordentligt" på två veckor, först kom jag på fel tid (gah..), veckan efter provjobbade jag. Efter all ledsamhet igår ringde jag mottagningen och blev uppringd nu i morse. Jag fick en tid på fredag klockan nio. Och plötsligt kändes det uthärdligt igen. De samtalen är extremt viktiga för mig, där kan jag ventilera problem, frustration och sorg inför en otroligt duktig person som ger mig konstruktiva råd och förståelse i överflöd.