Det är med kärlek och intimitet
Fina, kloka läsare!
Jag tycker det är helt fantastiskt att läsa igenom kommentarer och sparar en hel del som lite ego-boost och smarta ifrågasättningar. Ni är verkligen ett gäng uppmuntrande, skarpsinta och omtänksamma människor!
Återigen, en fråga. Men inte lika "tung" som den förra:
"Dock har jag sådana problem med att skaffa mig en kille :-( Hur träffades du och din pojkvän? Tycker eller tyckte du inte att det intima var jobbigt när man inte är nöjd med sin kropp?"
Haha, kärleken och allt vad den innebär. Jag har egentligen aldrig lidit av "jag är så ful att jag inte vågar gå ut":komplex, jag har nog alltid känt mig i alla fall helt-okey:söt.
Vi träffades på universitetet och ja, vi går i samma klass. Klyschigt och underbart :) Även om vi båda har mycket att göra på grund av skolan har vi alla fall samma saker och kan plugga mycket tillsammans. Nu sitter vi och tentapluggar inför nästa torsdags tenta, med lite småpauser. Det är så mycket roligare än den första terminen, när jag satt ensam med ätstörningstankar och böcker. Och det märks även resultatsmässigt att jag mår bättre ;)
Det intima. För mig kommer det så naturligt, jag tänker inte så mycket på det. Men rent kroppsligt, man är fan inte sexig när man är anorektisk! Jag hade extrabehåring, knotor överallt och utstickande blodådror. Noll bröst. Platt rumpa, det enda som stack ut lite var svanskotan. Trött. Sådär trött att jag knappt hade någon sex-lust alls. Det var för jobbigt helt enkelt.
Dock var och är jag galet kär i min älskade sambo, men jag tror att vi båda är mycket mer...hurm... "nöjda" med hur jag mår idag jämfört med då. Jag överöses med komplimanger för min kropp och jag märker själv hur mycket färre bråken är... Det är inte så lätt att leva med en anorektiker. Och inte en anorektiker med hetsätningar.
Jag förstår inte hur han har orkat. Orkat med en zombie, en trött och sur Emma. Som ville gå promenader hela tiden och levde på äggvitor på dagen, glass och godis på kvällar/nätter. 95% ätstörning och 5% Emma. Max. Men han såg de där 5%:en, ja han såg mig igenom allt det där, även när inte jag gjorde det <3
Han fick mig att vilja leva igen. Att drömma om ett liv tillsammans på riktigt, bara vi två. Ingen ätstörning. Jag var rädd för att han skulle tröttna, så otroligt rädd för att han skulle inse hur hopplös jag var och hitta en frisk tjej istället. Så jag kämpade. Och kärleken vann, faktiskt. Kärleken till honom och senare mer och mer kärleken till livet. Med min familjs kärlek i ryggen.
Nu glömmer jag helst den perioden och fokuserar på oss som vi är idag.
En fin sambo, en fin (normalviktig) Emma.
I vårt hem.
Tillsammans.