Ja, det är sant.
Ensam-kvällen.
Det är lite svårt att inte vara nervös. Jag tar djupa andetag och koncentrerar på sambo, på matlagning, på tentaplugg. Men det finns där i bakhuvudet. Ser på klockan. Halv fem åker sambo. Sedan är jag ensam. Ensam med nervositeten och tankarna. Jag ska i alla fall iväg och fika med storebror vid just halv fem, sedan kommer jag vara ensam tills sambo dyker upp i natt någon gång.
Jag är faktiskt rädd. Med tanke på hur det gick förra gången. Fast jag vet att det kommer gå bra idag. Jag vet det, jag vet att jag är starkare nu. Men jag är riktigt rädd. Det sticker i kroppen.
Planen för kvällen har jag i alla fall, laga mat som är nästan förberedd och se på TV/läsa. Lägga mig i ungefärlig vanlig tid. Fokusera på imorgon, när jag an vakna och vara stolt.
Det finns en plan.
Men jag är rädd.