ungefär sådär

Jag fick faktiskt himla bra frågor innan av en fin läsare idag som jag har gått och funderat lite på:

 

Jag tror att alla som har/har haft en ätstörning vet att ensamhet är en stor del av sjukdomen. Man kan vara ensam med människor, eller ensam, punkt. På något sätt isolerar man sin personlighet bakom väggar av ätstörning. 

 

När jag var sjuk hade jag perioder. I början försökte jag leva på som vanligt. Skratta bort oroliga kommentarer och göra allt jag alltid gjort. Vilket inte gick till slut. På vårterminen i trean på gymnasiet skötte jag all skola hemifrån och var totalt associal. Bara mamma, lite syskon och min dåvarande pojkvän var okey. Men jag var alltid trött. Så trött. Jag minns studenten som en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Alla människor. Alla blickar. Jag längtade bara tillbaka till min bubbla. När alla andra åkte in till stan för att festa hela natten satt jag på balkongen hemma och rökte. Intalade mig att det inte var kul. Inget för mig. 

 

Vänner hörde av sig, men slutade allt eftersom. Jag svarade ju aldrig. Jag hade ingenting att ge. All min energi gick åt till kaloritänkande, smygtränande. Till skit. Sjukdom. 

 

Egentligen är jag en översocial tjej. Som frisk tonåring gick all min tid åt till att träffa vänner. De var lite min familj, jag har alltid trivts med mycket folk omkring mig. Hemma var det rätt stökigt, jag försökte vara hemma så lite som möjligt. Festade på helgerna, gick i skolan. Fikade med kompisar nästan varje dag, tränade med kompisar, kvällspromenerade med kompisar. Det var aldrig ett problem att få nya vänner, snarare att hinna träffa alla.

 

Dock fick jag även nya vänner som sjuk när jag flyttade hemifrån. På jobbet, ute, genom kompisar. Gamla vänner som dök upp igen. Men jag valde alltid sjukdomen framför det roliga livet jag kunde ha haft. Usch, nu börjar jag nästan gråta. Men det är sant. Jag tackade nej till underbara vänner för att sitta ensam om kvällarna. För att hinna med min träning. För att kunna ha planerade hets-kvällar. För att inte hamna i matsituationer med andra.

 

För jag tror att även om jag aldrig har varit utan vänner, har jag varit fruktansvärt ensam. Det är man alltid som ätstörd, det är en ensam sjukdom. Ett tungt kors att bära och ingen ser det ens. Inte vad det egentligen är. Det hjälper inte riktigt med konstiga blickar. Det ökar bara avståndet. 

 

Sedan började jag ju plugga i Lund och det är nog det bästa man kan göra om man vill träffa nya vänner. Alla vill ju träffa nya vänner där, många har flyttat långt hemifrån och hela staden andas mer öppenhet (nåja, för att vara Sverige i alla fall). Idag har jag flera bra vänner som jag har träffat i Lund. Och just det. Sambo <3

 

Jag vet inte riktigt om jag gillar den andra frågan, hur man får människor att tycka om en. För det finns bara ett bra svar, hur klyschigt det än är:

 

Mitt problem är att jag ofta går in i en alltför glad roll och blir lite "underhållare". Det är inte jag. Jag är ledsen vissa dagar. Trött ibland. Sur. Fis på tvären. Men det svåraste för mig är att faktiskt slappna av och visa även andra sidor än glad sprallig rolig Emma. Spelar jag den rollen för länge blir jag faktiskt väldigt trött och lite ledsen. För jag ser mig själv lite utifrån och ser inte ut så som jag känner mig. Skillnaden värker lite i hjärtat. Rädslan för att aldrig bli älskad för att jag är just Emma, att det inte är okey att inte alltid vara en sol. 

 

Jag har dragit på mig en hel del energitjuvar genom åren, som jag har skakat av mig. Det är svårt. Men jag är hellre ensam än tillsammans med fel människor. Det är en större ensamhet i att inte tro sig trivas tillsammans med andra människor än att längta efter umgänge. 

 

Jag har gråtit, ensam i en säng på kvällen och trott mig veta att jag skulle leva ensam resten av livet. Jag har gråtit över att mänskligheten verkar vara så jäkla tråkig och hemsk. Men jag var sjuk. Och umgicks ibland med helt fel personer. 

 

Idag är mina vänner energipåfyllare. Och det är okey att ställa in en fika, man kan boka in det en annan dag istället. Det finns inte så mycket tvång i vänskaperna, det fungerar inte alls för mig. 

 

Men, att träffa nytt folk. 

Om man inte kan börja plugga... Man är ofta så låst i gäng! Grupper. De finns överallt! Är man inte lika framfusig som mig är det nog jäkligt svårt. Jag lider lite med blyga människor. För mig har det alltid varit så lätt att börja prata med någon och fråga om man ska hitta på något. 

 

Men det är nog mitt bästa tips: att våga fråga. 

Våga fråga en person om man inte ska ta en fika/en promenad/what ever. Jag lovar att man blir positivt överraskad många gånger. Människor är inte sjukt upptagna hela tiden, även om man lätt får intrycket av det. 

 

Sedan är det skönt med nya miljöer, typ som min älskade kör. Där träffade jag nya härliga vänner. Så gör något, gå på någon aktivitet du tycker om! Inte något som Friskis, där är människor ofta redan kompisraggade ;) 

 

Och till alla fina läsare där ute: 

Jag brukade hata att höra de orden. För vad var jag? Vem var jag?

Det kommer tillbaka. Man känner det. Eller så får man klura lite. Magkänsla, säger jag bara. Vad får dig att må bra? Vem får dig att må bra? Med vilka personer kan du slappna av och skratta med hela magen tillsammans med?

 

Min sambo är jag totalt ärlig mot. Den stackarn får träffa sura Emma ibland. Trötta Emma. Stressade Emma (akta er för henne!!!). Glada Emma. Tankspridda Emma. De och många många fler, ja alla Emmor som bor i mig helt enkelt. En Emma. Inte ens super-Emma, bara en helt vanlig Emma.