ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Happy new year

Publicerad 2012-12-31 17:31:59 i Allmänt,

Hej alla fina!
 
Oj vad jag har läst mycket inlägg med års-resuméer idag! Det blir ingen för mig, jag ska snart iväg till Malmö och fira nyår med bästis och några andra par!
 
Innan det har jag hunnit gråta över att alla kläder är urvuxna, att ingenting sitter som det brukar och att jag inte känner igen min egen kropp. Dvs, det vanliga just nu. Men nu sitter klänningen på, sminket och håret är DONE och jag är faktiskt lite sugen på att fira ikväll. 
 
Jag önskar er alla GOTT NYTT ÅR!
 
2013 är snart här..!
Kommentarer (1)

Läsar-fråga

Publicerad 2012-12-31 16:16:00 i Allmänt,

Fina Sara hade en fråga jag fick för några dagar sedan:

"Hej! 
I nyår kommer jag att vara helt själv. Hur gör man för att tacklas med ensamhetskänslorna som kommer då? Jag har verkligen ingen att umgås med. Vill bara få det överstökat liksom... :("

 

Åh Sara! Jag har klurat mycket på det där!

Men tänk lite på ikväll som en kväll många fasar för. Alla hatar ju nyår egentligen, i alla fall de jag har pratat med. Det blir aldrig som man har tänkt sig, man står ute och fryser, tiderna fuckas upp, människor försvinner under kvällen osv. Förväntningarna är skyhöga och man blir besviken varje år.

Se det istället som en härlig kväll med dig själv. En kväll, efter vilken DU kan påbörja ett nytt år. Det är ju med dig du lever, trots allt. Varför inte fira med sig själv?

Nu när jag sitter här ska jag snart iväg. Och jag är inte alls sugen just nu. En ensamkväll hade varit riktigt skönt! Det tror jag att många hade tyckt EGENTLIGEN, om man skalade av den där sociala pressen som finns angående högtider.

SKIT i vad alla andra tycker. Du vet ju vad de TÄNKER.

Och oavsett vad, så har du riktigt jävla bra sällskap: dig själv!

Köp hem något gott, rota fram en bra film som är mysig, skriv någon liten lista med nyårslöften. Ta ett varmt bad, lyssna på musik. Skriv lite dagbok. Saker som får dig att slappna av!
Det finns nog egentligen många som firar högtider just ensamma. Det är bara det att man inte hör talas om det: det är kanske inte lika mycket att "prata" om som en fest. Men det där är, återigen, bara sociala mönster och krav. Lika fånigt som att man inte fick köpa en likadan tröja som någon kompis när man gick på högstadiet, oavsett hur mycket man själv ville ha den. Löjligt!!!

Ha nu en jättefin kväll, och känn att jag skickar en tanke vid tolvslaget, för det kommer jag. Man är aldrig helt ensam så länge det finns människor som tänker på en och bryr sig. Skriv gärna till mig om vad du gjorde och hur det var!
Stor kram, och ett gott nytt år!

Kommentarer (1)

Vet ni vad?

Publicerad 2012-12-30 19:37:13 i Allmänt,

Jag tog det där badet. Låg och läste undertiden och bara njöt av riktigt varmt vatten som kramade om hela kroppen. Innan det pratade jag lääänge med bästis och sedan mamma. Två av de finaste människorna jag vet :)
 
Vattnet i badkaret svalnade lite och jag släpade mig upp. Jaha. Nu då? Musiken hade tystnat, jag var bara trött och redan trött på att vara ensam. Det blippar till i SMSet och lite senare befinner jag mig uppe hos grannen, hans roomie och tre pizzor. Så vi satt och kollade på Postkodslotteriet, drack päroncider (som inte var light, fic bara ett glas upphällt och orkade inte tjafsa om vatten istället!) åt våra goda pizzor. Och det sås på. Det var ost. Det var en hel stor pizza och ja, jag åt hela. Efter fem timmars springande på jobbet var det faktiskt inte så svårt att få i sig. 
 
Ångesten då?

Ja, jag undrar jag med. Men oavsett min skräck för att bli överviktig, mjukheten i kroppen och så vidare så var inte det det viktigaste. Inte just då. Inte nu heller. Utan den viktigaste var den där mys-känslan. Bara sitta avslappnat, kommentera TV:programmet och skratta lite. Och vi åt upp alla tre. Det var inget konstigt med det. Så varför ska jag ha ångest över det?
 
 
Istället sitter jag hemma i soffan igen, sambo har återvänt. Mätt. Nöjd. Med en kycklingkebabpizza i magen. Jag har inte ätit en hel pizza och behållit den sedan jag blev sjuk. Men det känns inte ens stort. Det känns bara så jävla normalt. 
 
Kanske är det just det som får mig att känna mig lite nere just nu. Det finns inte så mycket utmaningar kvar, som jag inte klarar även om vissa ger mig lite ångest. För det går ju! Men det där lilla obehaget, det gör mig ledsen. Mina problem är inte så mycket längre maten utan snarare att acceptera min kropp. Så som den ska vara. Så som den mår bra av att vara. Att acceptera att jag är en lite kurvig tjej, med bröst och rumpa. Jag har ju en smal midja i alla fall. Det är ju faktiskt fint. I alla fall på andra.
 
Jag har som sagt fått lite läsarfrågor, men jag tänkte ge mig på dem senare ikväll. Just nu vill jag bara krama på sambo och njuta av att jag fick en mysig pizza-kväll med ett par fina grabbar istället för deppade hemma. 
 
Återigen fick jag bevisat för mig att livet kan vara oväntat bra!
Ibland får man bara ha lite tålamod och vänta.
Vänta och vara öppen för tillfällena som ges. 
Det är ju de man ständigt tackar nej till som ätstörd. 
Kommentarer (2)

Tvivel, ensamhet och mod

Publicerad 2012-12-30 17:06:03 i Allmänt,

Förlåt för den dåliga uppdateringen igår:
först jobbade jag, sedan åkte jag och sambo direkt hem till mamma och sov över där. 
 
Men idag då? Jobbade tills klockan tre, sedan tog jag bussen hem. Trött. Men ändå mjuk i kroppen. TIll en tom lägenhet. Sambo är på äventyr med en gammal kompis och vet inte när han kommer hem. Jaha. 
 
Mellanmål. Sedan ensam-middag. Badet står på nu, ska krypa ner i värmen med en av julklappsböckerna. Domna bort lite, med Lisa Ekdahl i bakgrunden. 
 
Det har varit tuffa dagar, väldigt intensiva och samtidigt tankefyllda. Det gnager ett obehag inom mig, det är faktiskt jobbigt nu. Det är jobbigt att vara normalviktig men inte känna sig normal. Det är jobbigt att mina lår är bredare än sambos när de brukade vara hälften så smala. Det är jobbigt att inte känna en hård kropp under fingrarna.
 
Jag vet inte riktigt vem jag är just nu. Klyschigt va? Men sant. Det känns som att jag har vaknat, efter fyra år i en sjuk-koma. Och nu ser jag livet igen. Men det gör mig så himla trött, att leva. Det tar så mycket energi från mig att leva så som jag vill göra. Drömmar och förväntningar bubblar upp och hotar att kväva mig lite ibland. Den där avstängdheten lockar lite, även om jag aldrig kommer börja svälta mig igen. 
 
Hur ska man stänga av ett bubblande huvud när man inte kan svälta? Hur kan man vara ledsen utan att det går ut över maten? Hur kan man vara rädd utan att svälta? Hur kan man låta livet rulla på, utan att ha en falsk handbroms som ändå ser trygg ut?
 
Jag kämpar på. Äter som vanligt, försöker blunda för den där smeksamma rösten och köra på. Men det tar också på krafterna. Kanske är det därför jag är så trött nu för tiden. 
 
När man mår såhär pass bra som jag gör nu ifrågasätter man nog mycket också. Jag gör det i alla fall. Hur man lever sitt liv, med vilka och varför. Det finns nog förändringar man borde göra, och nu försöker jag bena ur detta. Vad får mig att må dåligt i det vanliga livet? Jag vill stoppa undan allt det, rensa och städa ut. Så att jag har ett bra liv. Ett glatt liv. Det har jag oftast, absolut. Men jag vill nog garantera mig det framöver, också. 
 
Nu väntar ett härligt bad i alla fall.
Under kvällen har jag några läsarfrågor att besvara och mycket mer grubblerier; så jag tar igen allt bloggande jag har saknat!
 
 
Kommentarer (2)

Min julklapp

Publicerad 2012-12-28 20:59:47 i Allmänt,

...till alla er!
 
Vad kan det vara?
 
Jo, jag tänkte faktiskt berätta varför den här bloggen heter det den heter:
Ungefär
 
För min tanke var en lång kamp framför mig, i och med att jag började på dagvården. Jag trodde det skulle ta minst trehundra år tills jag började må bra, tills jag blev en människa igen. 
 
Det gör det inte. 
 

Men det tar tid, med andra saker istället. Så mitt motto har varit "på ett ungefär". Det behöver inte alltid bli perfekt. Jag behöver inte alltid vara superstark och duktig. Det går bra med helt okey. Det går bra med ett ungefär. Det går faktiskt att leva ett väldigt bra och lyckligt liv ungefär som alla andra. 
 
Och man vet inte vad livet kommer innebära. Tänk hur otroligt jobbigt det hade varit: att sitta som treåring och noja över en ätstörning man skulle få femton år senare i livet!!!
 
I och med att man inte vet finns det inte så många rätt och fel. Inga alls, faktiskt. Inte deduktiva logiska slutsatser i alla fall. Bara en magkänsla. Mitt ungefär, min intuiton och tro på mig själv. Man fuckar upp saker, man bråkar, är en kass medmänniska ibland. Men det är mänskligt att fela, eller hur?
 
SÅ, jag försöker dagligen trotsar min envisa perfektionism. Mina ideal var sjuka och fick mig enbart att må dåligt under min strävan. Ännu sämre när jag uppnådde dem. För det var, helt enkelt, skit-ideal. Man tror sig alltid veta så väl vad man vill ha. Men att säga saker bestämt om ens liv eller hur man ska leva det, betinga det med önskningar och känslor. Det krossar en. Inifrån. 
 
Önska er julklappar istället för en annan personlighet. Önska er ett härligt nytt år (snart) istället för en annan kropp. Fånga dagen och allt sådant där klyschigt, för i slutändan är det ditt liv du kommer minnas, när du sitter på ett ålderdomshem någonstans om hundra år. Dina minnen där du har huvudrollen. 
 
Lev inte efter långa listor, efter siffror och ticks.
Lev på ett ungefär istället. 
På ett ungefär fantastiskt, istället för ett perfekt helvete!
 
 
 

Och om julafton inte blev som du hade tänkt dig, so what? Det kommer fler. Magiskt va? Om du inte vågade äta risgrynsgröt eller paradisask detta året, så lovar jag att det finns samma saker nästa år igen. Det enda man är skyldig sig själv är att jobba vidare, kämpa på och göra sitt yttersta för att övervinna sjukdomen. 
 
Livet är inte slut förrän man dör, om det nu finns någon där ute som behöver påminnas om det. Och om du tänker tillbaka på ditt liv så finns det säkert några "vändpunkter" där ditt liv verkligen förändrades snabbt. Därför är det aldrig hopplöst. Aldrig försent. Det kommer fler vändpunkter och viktiga stunder under hela ens liv, det är jag helt övertygad om. Och om man inte följer en sådan där vändning fullt ut, så kommer det fler angående samma sak. Det vet jag helt säkert, annars hade jag inte suttit här idag. Man får inte en enda chans att bli frisk. Det finns en chans i varje andetag du tar. En möjlighet. 
 
Köp aldrig hopplösheten!

Och var inte superwoman. Var dig själv istället!!!
 
 
Kommentarer (6)

Äntligen hemma!

Publicerad 2012-12-28 20:11:00 i Allmänt,

Jajämän, nu sitter jag i min kära soffa här hemma. 
 
Håret är rent, äntligen balsam (vad är det med folk och dubbel-dusch? Jag har haft ett svenskt afro hela veckan!), hemlagad mat, lite kvällshandling och väskorna är uppackade! Om jag inte skulle börja jobba klockan sex imorgon bitti hade det nog suttit fint med ett glas vin..!
 
SÅ min resa och min jul då?
 
Tufft. Lärorikt. Kul, roligt, mysigt. Intensivt. 
 
Lite mer beskrivningar än från igår:
Vi bodde sju personer i en liten stuga, med allt vad det innebär. Till exempel gemensam matlagning, tider, samtal, ljud osv. Jag kände mig helt knockad de första dagarna; det var ju människor överallt hela tiden! Och inte min familj, utan sambos. 
 
På julafton var det jobbigt. Tills dess hade det gått jättebra med allt, jag är helt chockerad över hur "duktig" jag har varit. Choklad med i fickan under skidåkningen, "konstig" mat på "konstiga" tider och allt det där. Men på julafton satt jag där, med klassisk svensk julmat (som jag aldrig har tyckt om, hurm, förutom köttbullarna) och sambos familj. Men min avgudade Arne Jacobsen:väckarklocka från sambo räddade mycket, ÅH vad den är fin:
 
Det är inte lätt att bara ha friska människor omkring en, oavsett vad alla säger om hur bra det är för oss sjuka. För det pratas mat. Det pratas näringsvärden. Fetthalter. Kalorier. Kaloriförbränning. Vikt. Jävlar i det. Jag blev tyst och ledsen när samtalsämnena kom upp. Det förvånar mig att människor pratar om sådant när de vet vad jag har varit med om. Vad jag kämpar med. Ändå är det liiiiite avslappnande att alla inte tänker på det hela tiden. Men jag är inte risk nog att sitta oberörd och höra någon fundera högt kring hur många kalorier en timme i skidspåret bränner bort. Inte när det låter som något positivt. Det var jobbigt. Det gör ont inom mig, i det där ätstörningssåret. 
 
Jag har också funderat mer på det här med egiosm. Min egoism nu är mer mat-saker. Att jag köper något extra gott till mig själv jag helst inte vill bjuda bort till andra, som har annat OCKSÅ. Som inte jag tycker om. Eller att få säga ifrån när samtalsämnen värker i en. Jag tror som sagt att vi som sjuka snarare är egocentriska, det vill säga, vi lever i en liten bubbla och runt omkring finns de andra kvar. Man bryr sig fortfaranade, men det finns en liten vägg imellan. Och det behöver det göra! Man ska ta hand om sig själv när man är sjuk. Man ska inte jobba om man har influensa, då ska man vila hemma tills man blir frisk. Det är så enkelt egentligen. Är någon sur för att den sjuka personen inte orkar allt? Skulle inte tro det. 
 
Så ha inte dåligt samvete över att ta lite extra plats och vara lite krångliga, släpp skulden och följ den där kloka magkänslan. Det gjorde i alla fall jag. 
 
Naturen är i alla fall underbar. Evig, lugn, tyst. Vacker. Jag stod ute på kvällarna ensam och rökte, såg ut över snölandskapet och bara njöt av känslorna. Det ger mig perspektiv på mitt liv, att stå sådär ute på ett fjäll och se ner över en stor sjö mellan bergen. Jag är en sådan liten del av den här världen (på tal om egocentrisk, hehe) och den finns där oavsett vad. Oavsett om jag har BMI 13 eller 20. Oavsett om jag mår tillräckligt bra för att kunna njuta av den eller missa allt. Bergen står där. Och för första gången på länge kunde jag stå där, avslappnad, mätt och nöjd för att bara njuta. Finnas i den där omgivningen, utanför min bubbla. Det var en stark känsla, så stark att tårarna rann. 
 
Alla de där platserna jag drömde om som ung och frisk finns kvar. De väntar på mig, de är bestående. Jag kan njuta av dem nu, när jag äntligen mår bättre och klarar av att se dem för vad de verkligen är. Ta in det där lugnet. Ta del av omvärlden. 
 
Detta är den bästa julen på fyra år, även om jag saknade min familj. För jag satt och åt lite choklad, spelade spel, kramade på älskade sambo och såg ut genom fönstret på snön och ut över fjällen. Emma. Äntligen ännu en glimt utanför min bubbla. 
 
Bästis ringde och äntligen kunde jag vara ett bra stöd åt henne! Jular är inte de lättaste högtiderna, för någon tror jag. Det är intensiva dagar, med massa umgänge och förväntningar. Glöm inte det, om det nu kändes som en riktigt jobbig dag!!!
 
Imorgon ska jag som sagt jobba, sedan direkt hem till mamma och fira jul med bröderna och sambo. Som jag längtar! 

Nu ska jag bädda ner mig i sängen med en bra bok och leka lite med klockan (om man håller handen 1cm övanför början den lysa. Likadant med snooze till alarmet!!!). Sambo lär bli trött på det där blinkandet, haha!
 
Fast först ska jag ringa en efterlängtad mamma. Och såklart snoka igenom alla era inlägg, jag hoppas verkligen att ni alla har haft det bra! I julklapp fick ni styrketankar och stora julkramar, allihopa <3
Kommentarer (0)

På väg

Publicerad 2012-12-28 10:00:43 i Allmänt,

Jag skrev precis ett låångt mobilinlägg som försvann i ett moln av dålig täckning... Allt är bra nu iaf, dock irritation över vikt och kalorisnack! På väg mot Värnamo för snabbmatslunch -.- blä..! Ikväll är jag och sambo äntligen hemma i alla fall, det blir nog ett av mina roman-inlägg då ;) Laters!
Kommentarer (1)

Tillbaka!

Publicerad 2012-12-27 23:00:25 i Allmänt,

ÄNTLIGEN är jag i Sverige igen!
 
Närmare bestämt hos några släktingar till sambo, där vi ska sova inatt för att sedan köra sista biten ner till härliga Skåne. 
 
ÅH vad jag har saknat att skriva här. Samtidigt har hela semestern varit en paus från allt vad ätstörningar heter, jag har ätit massor och åkt massa skidor, både slalom och längd. Ångesten kom på besök på julaftonkväll men en Atarax och sambokramar räddade den natten. 
 
Jag kan med stolthet säga att det har gått riktigt, RIKTIGT bra, hela semestern. Med allt ansvar på mig. Konstiga platser, konstiga tider, konstig mat. Men bra. 
 
Samtidigt vet jag att det alltid är lättare på semestrar, eftersom man oftast är väldigt aktiv. Som en gammal inbiten kompensationsmänniska ÄR det lättare att äta lite choklad på kvällarna och något extra mål mat under dagen när man känner hur trött kroppen är. 
 
Men jag har varit bra. Jag har haft choklad i fikan (och ja, åt upp den också) under skidåkningen. Jag har vågat smaka en klunk varmchoklad, jag har ätit godis varje dag och provat lite nya saker under juldagarna. 
 
Den största utmaningen har nog varit bil-åknings:dagarna. Upp till sju timmar i en bil, stillasittande. Det vill säga, noll kompensation. Men vet ni vad? Det går. Jag lyckades sänka en hel kebabrulle på vägen upp och idag kunde jag hyfsat enkelt mumsa lite choklad under dagen. Jag mår bra!
 
Under julafton saknade jag min familj jättemycket. Ensam, med sambos familj. Lite utanför. Ni vet, det är inte samma sak. Att kunna ringa till mamma nu när vi kom till Sverige igen var himmelskt. Och att läsa igenom fina julhälsningar här på bloggen var som en stor varm kram, som fick tryggheten och lugnet att lägga sig igen. Det är PÅFRESTANDE att umgås med folk hela tiden, att inte vara med sin egen familj så man kan sura lite, snäsa lite, vara trött och så vidare. Den där pressen, att ALLTID vara så jäkla trevlig är verkligen något jag behöver jobba på. Klart man ska anstränga sig, men jag behöver inte bli omänsklig.
 
Jag kan faktiskt inte med ord beskriva hur mycket jag har saknat mina fina blogg-vänner också, ni är underbara och jag såg att det fanns 150 olästa inlägg på era bloggar jag ska jobba igenom när jag kommer hem imorgon! Ni ska i alla fall veta att jag har hållit tummarna för alla er fina och tanken på er har gett mig själv styrka.
 
Detta skulle bli en bra jul,
så jag såg till att det blev det!
 

På julafton, när jag skulle somna tillät jag mig för en gångs skull att minnas. Minnas gamla jular, det räcker med förra. Äta inget. Låtsas ha roligt. Bli trött och vilja dra mig undan, alla. Äta allt och spy. Vara trevlig, fast man bara ville dö. 
 
Denna julen saknade jag i och för sig min familj, men jag hade riktigt trevligt. Vi åkte längdskidor på morgonen, sedan lagade vi till lite olika julrätter. Jag, som inte är en big fan av julmat och middag vid klockan fyra (vad är det för konstig tid egentligen???) åt en stor köttbullemacka med brunkål, ost och ja, köttbullar. Sedan lagade jag lite pasta med grönsaker och kycklingfärs på kvällen. Så, inte helt fri med tider. Men jag lovar, hur frisk jag än blir kommer jag inte vilja äta en mastodontmiddag vid klockan fyra och ligga och jäsa resten av dagen?
 
Godis, det vill säga choklad, är underbart. Även lite kakor och liknande. Testa. Andas. Ta det lugnt. Gå ut i kylan och se ut över fjällen, sjön med ön och all snö. Det är så otroligt lugnt, där ute. Alldeles tyst. EN slags evighet som ligger över allt, tryggt. Det spelar ingen roll om jag är smalast, mår sämst, mår bra, är normal, whatever, naturen kommer alltid att se likadan ut där ute. Men jag kan njuta av den om jag mår bra. Tillräckligt bra för att orka lägga energi på min omgivning och inte bara på mitt eget inre mående. 
 
Man blir inte en egoist av att vara ätstörd.
Det stör mig, att människor säger det.
Man blir introvert och egocentrisk.
Men det är för att man behöver vara det. 
Det finns ett styort blödande sår inom en, som kräver tillsyn. 
Hela kroppen kämpar för överlevnad. 
Så var egocentrisk!
Ta all din tid till dig själv om du behöver det!
Så att du kan njuta av livet, senare.
 

Jag brukade bli stressad, av allt egentligen, men speciellt när vänner åkte runt i världen och gjorde massor av de där sakerna jag också ville. Egentligen. Emma, som fick vara kvar hemma. Eller på olika avdelningar. 
Men jag stod där och såg ut över bergen. Stjärklart. Snö som bäddade in allt. Tyst. 
Och insåg, att det kommer alltid att finnas kvar. 
För livet försvinner inte. Inte ditt liv. Det väntar bara på dig. Tills du orkar leva det. 
 
Jag hoppas och tror att ni alla har varit starka och tappra nu under julen och inte bara livrädda. Eller livrädda för att sedan kunna njuta och inse att det inte var så farligt. 
 
Nu håller strömmen på att ta slut och jag ska hoppa i säng. 
 
Tills imorgon, 
en STOR kram till er alla!
Kommentarer (5)

Jul och skidor i Norge

Publicerad 2012-12-21 12:53:39 i Allmänt,

Hej alla fina!!! Hela dagen har varit pressad, först möte med behandlare, sedan direkt till skola och nu sitter jag och sambo på tåget..! Sedan 5 h bilresa idag, 7h imorgon... Skicka lite underhållande tankar! ;) Jag vet inte om det finns internet i stugan, datorn är i alla fall medpackad och behandlares ord ekar o huvudet som ett tryggt mantra. Det här ska bli en frisk semester. En ROLIG semester. Mysigt julfirande! God mat! Härliga dagar och kvällar! Jag ska klara det. Ataraxen är i alla fall nedpackad om inte annat... Vägningen gick bra, men jag var dum nog att tacka nej till näringsdrycker till resan. Det gäller helt enkelt att ladda energi! Om jag inte kan blogga innan dess, så GOD JUL alla fina underbara!!!!! Mina tankar finns med er också i Norge! Var starka, ta hand om er själva. Unna er en fin jul, fina mellandagar. Pressa lagom, ge er själva en stor kram då och då och se till att omge er med människor ni älskar. Människor som ni mår bra av! Glöm aldrig: det går att bli frisk och fri!
Kommentarer (5)

Inte gränslös kärlek

Publicerad 2012-12-19 20:41:07 i Allmänt,

Nu är det alldeles lugnt här hemma.
 
Jag sitter, som vanligt, i vår enorma soffa (divan-delen är "min" del). Sambo är iväg med på lite grabb-kväll. Idag är det bara skönt, att få vara ensam och komma ikapp alla känslor som rasat inom mig de senaste dagarna. En sushi-lunch med kardemummabulle som efterrätt med bästis hjälpte, såklart, också <3
 
Jag lär mig otroligt mycket om mig själv just nu. Det är kanske därför jag är så förlamande trött på kvällarna, jag hade ärligt talat kunnat sova två timmar mitt på dagen just nu. Nej, jag går inte på några mediciner jag kan skylla på. Tidigare har jag gått på citalopram och atarax har jag alltid hemma vid de där enorma gråt/ångestanfallen. Men de kommer inte så ofta nu. 
 
Jag tror att jag har kommit till den där "magiska vikten" där hjärnan är nästan fullt påkopplad och fokus har skiftat från viktuppgång till att jobba med de faktiska problem jag hade redan innan jag blev sjuk. Som kanske är en av anledningarna till att jag blev sjuk. 
 
Det där med att sätta gränser. Det är inget problem att sätta gränser för mig själv, men när det kommer till att sätta gränser för hur andra får behandla mig är jag inte lika strikt. Det blir mest svajande linjer istället för se massiva murar jag själv bygger, angående mina egna vanor och beteenden. Varför? Jag är nog livrädd för att kräva för mycket. Och en kass självkänsla lyser igenom; jag kanske inte förstår att jag förtjänar att bli lika bra behandlad/bemött som jag behandlar/bemöter andra. 
 
Jag vill inte hänga ut min sambo. Men jag har faktiskt anlagt några murar utåt, mot andra. 
Man får inte göra/bete sig hur som helst mot mig. Man får inte håna mig när jag är ledsen. Man får inte ta saker utan att fråga. Man får inte vara ignorant, säga elaka saker eller använda en väldigt snäsig ton. Man får inte vara demonstrativt nedlåtande.
 
Nu låter jag som en arg bitch. Men många av de där sakerna är självklara. Det gör man bara inte. Så varför har jag tillåtit andra att göra så mot mig?
 
Till min hjälp kör jag den vanliga "om någon hade gjort det mot en av mina bästa kompisar, vad hade jag tyckt då?"-måttstocken. Den är faktiskt genial. För jag är en känslomänniska: jag går upp i känslor och ner. Långt ner. Men mitt i all den där ilskan och ledsamheten måste jag få perspektiv på vad som faktiskt händer/har hänt. Det är svårt att vara saklig när man är sårad. Så den måttstocken är guld värd för mig. 
 
Och nu mår jag bra. Det är en stor känsla, det här. Att stå upp för mig. Att äta för att jag behöver det, att ta hand om mig och sätta gränser. 
 
Min kära mamma säger alltid att "om man inte sätter gränser kommer ingen att respektera en". Och det är ju precis det där; DU måste sätta DINA gränser. Sedan får människor efterleva dem. 
 
Jag vill inte leva ett liv där jag är ledsen över hur personer som står mig nära behandlar mig. Eller andra, för den delen. Det är ett hemskt liv: då kan jag lika gärna sjunka tillbaka i ätstörningen och trampa på mig själv istället. 
 
Ett friskt liv innebär att respektera sig själv; och visa andra att de behöver göra det också!

Man får sluta träffa människor man inte mår bra av. Man får släppa taget om vänner man inte känner ger en någonting. Det är okey, det är inget misslyckande: snarare tvärtom!
 
Det där med kärlek då?
Jag syftar faktiskt på kärleken här på nätet, mellan läsare och bloggare. Den är stor, fantastisk och ger mig supermycket! Det finns alltid ett vänligt ord som väntar på mig när jag loggar in. Vi må vara vingklippta och mer eller mindre mitt i kampen, men faaaaan vilken styrka vi har tillsammans.
 
Har ni tänkt på att vi är de enda som vet vad andra i vår situation verkligen behöver höra?

Här finns inget äckel. Inget oförstånd. Inget nedlåtande. Bara väldigt tröstande ord, enorm förståelse och medlidande. 
 
Många har sagt till mig att det inte är bra att umgås med andra ätstörda. Jag förstår den synpunkten, jag vet hur det var på slutenvården. Jämförelser, massvis av matprat. Tävlingar. 
 
Men här, där bara ord finns. Där är vi fanimej bäst i världen för varandra (minus pro-ana:sidor!). Jag har flera tjejer där ute i Sverige någonstans som ligger mig varmt om hjärtat, som finns med mig. Som jag skickar tankar till och önskar allt gott. Det är en stor känsla!
 
Så, Emma is back! 
 
Imorgon är det tenta. Sedan på fredag samtal med älskade behandlaren, informationsmöte på skolan om vår uppsats över jul och sedan åker vi till Norge! Jag vägrar att noja en massa för mat/tider/etc. Jag tänker dra på mig en härlig lusekofta och knata på i spåren. I skidresas tecken köpte jag en härlig mössa på älskade Monki för några veckor sedan: 
Om jag försvinner i någon snölavin kan ni ju tipsa om mössan? ;)
 
Kommentarer (2)

Onsdag

Publicerad 2012-12-19 12:23:15 i Allmänt,

Igår var kaos; idag är en ny dag!
 
Det var bråkigt med sambo igår, vi har som alla par olikheter som leder till gräl. Och när vi bråkar ruckas hela min värld, jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan honom. Så det är otroligt plågsamt när mycket mellan oss stundvis känns fel...
 
Men jag klarar av det här. Jag klarar av att äta för min egen skull, jag klarar av att äta fast jag har noll aptit. Fast jag är arg och ledsen. Sårad. Jag klarar det. Och det känns otroligt tryggt att veta!
 
Idag är, som alltid haha, en ny dag och jag ska strax sticka iväg och äta sushilunch med bästis + säga lite jul-farväl. Dock ser det ut som att vi kommer fira nyår tillsammans, vilket gör att det känns mer okey att "pausa lite" från varandra under julen. Jag är lycklig som har en så fin vän <3
 
Och igår träffade jag ju faktiskt en av de nyare vännerna. Vi är grymt lika med mycket. På grund av lite tuffheter i hennes liv fick jag den briljanta idén att köpa varsin kompiströja vi kan ha på oss när vi känenr oss ensamma. Det är tydligen inte bara ätstörda människor som skyr ensamhet, kom ihåg det!
 
Så en töntig kanintröja med glitter från HM-barnavdelning (strlk 170 var faktiskt stor, så vi körde på det) cyklade jag hem och det var väl då bråket /bråken?) började. Jag somnade sent, totalt utmattad och vaknade bara för några timmar sedan (jag brukar vakna av mig själv vid åtta annars, alla dagar). Dessutom är jag nog omedvetet (hyfsat i alla fall) stressad inför tentan imorgon. Vänjer man sig någonsin?
 
Idag då? Jag är trött i huvudet. Känner inte så mycket. Det är "löst" men det tar tid för mig att smälta stora känslomässiga bråk (gör det inte det för alla?). Det känns som att obehaget sitter kvar lite. 
 
Så att träffa bästis känns som det absolut bästa jag kan göra idag!
Jag hoppas ni alla får en riktigt bra dag, ni med!
 
Det känns fint att läsa om era dagar när de är bättre än mina, för det är skönt att livet är bra för andra i alla fall. Så kan jag komma ihåg att mitt liv är jäkligt fint egentligen också :)
Kämpa på, ni ger så mycket glädje!
Kommentarer (3)

Kaos

Publicerad 2012-12-18 22:50:00 i Allmänt,

Det blev inte som jag hade tänkt idag. 
Inte alls. 
Livet är inte alltid fint. 
Det är jävligt hårt också, det är så mycket knslor som fladdar i mig just nu. 
Ilska, besvikelse, ledsamhet och sorg. 
 
Om det är lite tyst här just nu är det på grund av livet. Inte ätstörningen.
Och oroa er inte: jag käkar på som jag ska. 
 
För i livets hårda svängar måste man helt enkelt kämpa ännu hårdare. 
Och det tar min energi just nu.
Kommentarer (4)

En bättre dag!

Publicerad 2012-12-18 11:46:41 i Allmänt,

Okey
 
Tänk att det kan förändras så snabbt? Igår var livet halvt hopplöst, tungt och skavde mot mina tankar. Det fanns en längtan tillbaka, det gör ofta det när det känns sådär otroligt jobbigt att bryta med det gamla, det sjuka. Men längtan minimeras genom några samtal med vänner, en fin sambo och älskade mamma + storebror. 
 
Det finns så mycket riktig kärlek, som kan täcka upp den falska tryggheten en ätstörning innebär. Och den kärleken är det aldrig för sent för. Man kan vara hur ensam som helst; men man behöver inte fortsätta att vara det. Jag minns mörka nätter när ätstörningen viskade att det inte fanns något hopp. Det var lika bra att dö direkt, istället för att plågas ett helt liv. Nu i efterhand kan jag bli rädd för den starka dödslängtan och det totala mörkret som var min värld. DÅ. Inte nu. 
 
Om jag hade dött för två år sedan hade jag aldrig träffat sambo. Jag hade inte haft en del av de vänner jag har idag. Jag hade varit nitton år. DET hade gjort mig till ett hopplöst fall; att dö. 
 
Istället lever jag väldigt mycket mer än någonsin, här hemma i soffan. Med en ost- och skinkmacka, skolbcker utspridda överallt. Följde sambo en bit påväg till gymmet, vek av hemåt och njöt av frisk luft. 
 
Idag ska jag träffa en av de där nya vännerna, resten av tiden blir tyvärr skolböcker inför torsdagens tenta. Men det känns okey. 
 
Jag tänkte igår på att jag inte har träffat min behandlare "ordentligt" på två veckor, först kom jag på fel tid (gah..), veckan efter provjobbade jag. Efter all ledsamhet igår ringde jag mottagningen och blev uppringd nu i morse. Jag fick en tid på fredag klockan nio. Och plötsligt kändes det uthärdligt igen. De samtalen är extremt viktiga för mig, där kan jag ventilera problem, frustration och sorg inför en otroligt duktig person som ger mig konstruktiva råd och förståelse i överflöd. 
 
Nu ska jag gräva ner mig i något annat än ätstörning, nämligen skatterätt (yay..!)
 
 
 
Kommentarer (1)

Det rätta valet

Publicerad 2012-12-17 21:48:10 i Allmänt,

...gjorde mig totalt utmattad!
Ataraxen hjälpte, som vanligt. Men nu är jag jättetrött. Lite sorgsen, mer än panikledsen. 
Ändå ser jag all kärlek omkring mig, känner den delvis. 
 
Nåväl. 
 
Det är trots allt måndag, som storebror sa. Det är okey att vara trött på måndagar. 
Oavsett anledning.
 
Hoppas ni har haft en bättre dag!
Kommentarer (1)

En liten lista

Publicerad 2012-12-17 17:38:48 i Allmänt,

Om du känner att du kanske vågar - våga!

Om du känner att det är livsfarligt - vänta!

Om du känner att du vill men inte ätstörningen - våga!

Om du känner dig ledsen - bli förbannad!

Om du känner dig fel och ful - fokusera stenhårt på något du tycker om!

Om du känner dig frustrerad och hopplös - ta ett till steg mot friskheten!

Om du känner att det är läskigt - se fördelarna!

Om du känner att livet kanske suger även om frisk - lyssna inte på ätstörningen!

Om du känner för att peta bort något - ät det!

Om du känner dig supermätt, fysiskt - ät inte mer!

Om du känner dig hungrig - ät!

Om du bara vill gråta - hitta på något som får livet att kännas bättre!

Om du bara vill skada dig själv - stanna upp och vägra!
 

Om du bara kunde se dig själv utifrån skulle du inte tycka och tänka såhär.
Om du kunde låna någon annans ögon, eller se dig själv som en nära vän,
då skulle du inte tycka och tänka såhär.
 
Det finns ätstörningar. Det handlar inte bara om mat eller äta/inte äta. 
Det handlar om dig, hela dig. 
Varje gång du gör dig själv illa på något sätt, eller tänker illa om dig själv, så vinner den.
Ju mer den vinner, desto mer förlorar du. 
Du förlorar inte pengar utan något mycket värre. 
Du förlorar dig. Ditt liv. Dina vänner. Din familj. Dina val. 
Din lycka och ditt välmående.
 
Att vara sjukligt mager är inget liv. 
Det är en sjukdom!
 
 
Kommentarer (1)

No satisfaction

Publicerad 2012-12-17 16:17:29 i Allmänt,

Tack för alla fina kommentarer: de räddade min kväll igår!
För det var en bra kväll. Ätstörningsmässigt. Livskvalitetsmässigt? Nej. 
Stissig. Korta andetag. Städade lite överdrivet mycket. Rökte mer än vanligt.
 
Det jobbigaste var nog inte att äta för mycket, snarare att äta överhuvudtaget. Men det gick bra. Jsg åt som vanligt. PLus lite choklad. 
 
Idag då? Jag trodde jag skulle vakna av en enorm HALLELUJAH-känsla. Den uteblev. Istället läg jag där i mörkret i sängen och var trött. Ledsen.
 
Jag är så långt ifrån frisk ibland. 
Det här var EN ENDA kväll. Och den tog en stor bit av min energi-reserv. Livet har känts lite gråare idag, sådär tungt som det är vissa dagar. Jag borde bara vara stolt, men jag sörjer över att saker fortfarande är så jobbiga. Visst, det kommer inte alltid att vara så och kännas såhär. Den vetskapen förtar ändå inte känslan av besvikelse.
 
Det finns stora demoner kvar i mitt liv. 
 
Efter lite julhandel kom vi hem. Lunchen var försenad. Gah. Spänningar i hela kroppen. Inte hungrig. Inte äta. Fan fan fan. Tog en Atarax och lade mig en stund på sängen, försökte samla tankarna. "Jag vill" var det enda jag tänkte. Sedan kom sambo, och vips stod jag i köket och lagade korv stroganoff. Men känslan dröjer kvar. Nedstämdheten.
 
Dessutom gör det mig mer nervös inför skidsemestern med sambos familj nu över julhelgen. Inte för att jag inte kommer klara det. Men inför hur det kommer att kännas. Och jag vet att jag inte kan vara mig själv med dem. Det finns, som sagt, för många demoner jag inte känner mig bekväm med att visa. Skräckscenariot är ett gråtanfall på julafton i skidstugan... HAHAHA, stackars människor i så fall, nu kan jag inte låta bli att skratta. Galning-Emma. Hurm. 
 
Jag återkommer ikväll, nu behöver jag äta lite marsipan i soffan och samla mig. Pyssla om mig själv. 
Igår var en pärs. Kanske kommer stoltheten imorgon iställlet. Jag hoppas det, jag förtjänar det. Att vara stolt över mig själv. 
 
Och MÅNGA MÅNGA av er där ute borde också göra det!
 
Kommentarer (4)

Ensam

Publicerad 2012-12-16 21:18:00 i Allmänt,

Jag var hos fina älskade storebror!
 
Han är verkligen en av mina bästa vänner, det är så underbart att stå ett syskon nära. Under åren som sjuk hade vi väldigt dålig kontakt, jag avskärmade mig och det gjorde nog han också. Jag klandrar INTE honom. Det måste vara beyond helvete om någon i ens familj drabbas av en ätstörning... Jag vågar inte ens föreställa mig det. 
 
Istället är jag otroligt glad över kontakten vi har idag och hittar mycket styrka i hans totalt annorlunda syn på kost, träning och livskvalitet. Min storebror är en sådan där enorm gymkille, som häller i sig proteinshakes och nu funderar på att bli personlig tränare. För honom är mat ett hjälpmedel att orka träna varje dag, att må bra och njuta. Ibland har jag varit väldigt orolig för honom, man luktar ätstörningar överallt men han bevisar åter och åter igen att så inte alltid är fallet. Han bara älskar att träna!
 
I alla fall. Stärkt av storebror-tid cyklade jag hemåt (på min nya älskade underbara cykel!!!). Stickandet började i kroppen när jag låste cykeln, ökade när jag låste upp dörren till en tom lägenhet. Tomt. Tyst. Bara jag. 
 
Sedan tog jag ett djupt andetag och släpade mig ut i köket. Kvällsmat. Jag är inte hungrig. Vad göra? "Skit i att äta" viskade plötsligt en gammal röst. "Du kan ju äta ditt kvällsmål lite tidigare istället". Nej. Lagade mat, kyckling i kokosmjölk med grönsaker och ris. "Ta inte så mycket ris om du inte är hungrig", viskade rösten lockande. "Onödigt". Tänkte efter. Tvekade. Fan heller. 
 
Slevade upp ris och tänkte logiskt "jag har inte ätit på fyra timmar, min kropp behöver energi". Satte mig ner, med maten framför mig. Tvekade återigen, med gaffeln i handen. Tittade på maten. Såg mig omkring. Tomt. Ensam. 
 
Sedan plingade mobilen till. Ett sött SMS från storebror. Igen. Ett fint SMS av en vän. Hurm. Tog en tugga medan jag svarade. Fan. Det låste sig igen. Gaffeln hamnade bredvid tallriken. Tidsstressen kom. Snart blir maten kall!
 
Så jag slår upp datorn. Och börjar äta, tugga för tugga. För vad väntade inte där? HELT underbara fina kommentarer från er! Som påminde mig om vem jag är, vad jag kämpar för. Hur stark jag är. Så maten försvann ner i magen under tiden jag läste och svarade. NI ÄR FANTASTISKA!

Jag är så glad för att jag har min blogg. Alla människor jag för som kommentar-dialoger med. Det finns en plats för mig, så som jag är. Lite ätstörd men på bättringsvägen. Och varma ord, hoppfullhet och kramar. 
 
Återigen: ni är fantastiska! 
 
Kroppen är lugn nu efter maten, jag har småstädat lite och ska sjunka ner i soffan med en bra bok och Lisa Ekdahls Heaven, Earth and beyond. Känna mig lite sofistiskerat ensam. Ni vet, så där snyggt. Måla naglarna. Njuta av en kopp te och lite choklad. 
 
Återigen vill jag tipsa om en taktik jag använder mig av i situationer som denna: låtsas lite att du är i en film! Jag kan se mig själv utifrån och tänka in vad jag skulle vilja att jag gjorde. Så kan jag följa det lilla mini-manuset istället för elaka gamla ätstörda röster. 
 
I min film ikväll är jag en ung vacker kvinna som myser hemma och trivs med det.
Självständig.
Snäll mot mig själv.
Mumsar lite choklad i soffan, med tända ljus. 
 
I min film är jag Emma.
Sådär som jag vill kunna vara resten av mitt (snart, hoppas jag!!!!) friska liv!
Kommentarer (7)

Den stora kvällen är här

Publicerad 2012-12-16 15:13:54 i Allmänt,

Ja, det är sant. 
Ensam-kvällen. 

Det är lite svårt att inte vara nervös. Jag tar djupa andetag och koncentrerar på sambo, på matlagning, på tentaplugg. Men det finns där i bakhuvudet. Ser på klockan. Halv fem åker sambo. Sedan är jag ensam. Ensam med nervositeten och tankarna. Jag ska i alla fall iväg och fika med storebror vid just halv fem, sedan kommer jag vara ensam tills sambo dyker upp i natt någon gång. 
 
Jag är faktiskt rädd. Med tanke på hur det gick förra gången. Fast jag vet att det kommer gå bra idag. Jag vet det, jag vet att jag är starkare nu. Men jag är riktigt rädd. Det sticker i kroppen. 
 
Planen för kvällen har jag i alla fall, laga mat som är nästan förberedd och se på TV/läsa. Lägga mig i ungefärlig vanlig tid. Fokusera på imorgon, när jag an vakna och vara stolt. 
 
Det finns en plan. 
Men jag är rädd. 
Kommentarer (7)

När saker blir rätt

Publicerad 2012-12-15 22:13:00 i Allmänt,

TACK för era kommentarer på föregående inlägg!
 
Det är hemskt jobbigt att vara till besvär. Är det någåt gemensamt drag bland oss ätstörda människor? Inte menat så att friska människor älskar det (okey, vissa kanske...), men visst finns det gemensamma drag hos oss?
 
Dålig självkänsla.
Men ändå omtänksamma, smarta, empatiska, trevliga, ambitiösa?
 
De ätstörda människor har alla varit det i alla fall. Och jag funderar på om det inte är lite så, egentligen. Att vi är de där som kör över oss själva med ambitioner och ideal. Att vara perfekta människor helt enkelt. Inte bara utseendemässigt utan även gällande personliga egenskaper. Det är ju ofta där allting börjar, den känslomässiga biten. Hur många av oss kan inte känna oss lite utnyttjade av människor? Och med rätta, ofta lurar det någon energitjuv balnd ens "bästa" vänner. Sålla!

Underbara mamma och fina plast-pappa kom tillbaka med den svarta versionen, nu står den ihopmonterad här inne. Jag älskar den. Det är ingen vanlig cykel, för det är faktiskt världens bästa. Inte för att den har handsydd sadel eller dittan och dattan. Utan för att jag fick den av min mamma. Jag älskar att få presenter av mamma, för varje gång jag använder dem tänker jag på henne. 
 
Jag minns när jag bodde ensam i Malmö och låg och försökte somna efter en dag i anorexins hemska land. Mitt i alla ångest och plåga lyste mammas jul-ljusstake i fönstret. Som ett tryggt sken, ett tecken på att hon fanns där med mig. Att allt skulle bli bra. För mamma har aldrig gett upp hoppet om mig. 
 
Och idag var första gången hon skämtade om min sjukdom. Min riktiga pappa skämtade ofta om det under tiden jag var som sämst:
"Vad har du ätit idag?"
"Öh... en stor cola light och två tomater"
"Hahaha, men Emma. Det kan man ju inte leva på knasfia. Fast jag missade lunchen idag, det känns bra. Behöver ju också gå ner lite i vikt" *blinkar*
 
Mammas skämt var lite vasst. Min storebror förde upp på tal att jag fått tillbaka min mens och jag skojade om att jag hade glömt hur jobbigt det var att ha det. Mamma : "Ja men du vet ju ett effektivt sätt att bli av med den igen". Först förstod jag inte vad hon menade. Sedan blev jag lite chockad. Svält? Sedan skrattade jag. Äntligen. Äntligen, äntligen, äntligen kan mamma "skoja" (ja, kanske inte haha-kul) om det. Om sjukdomen. Äntligen.
 
När jag var hemma sist såg hon upp på mig vid frukosten och lade huvudet på sned med det där underbart kärleksfulla leendet: "Jag kan inte se mig mätt på dig nu Emma"
Sedan kom tårarna. Jag kände hur mina vällde upp och hotade att rinna över. Lycka. Min present till min mamma, bara en bonus utöver mitt egna mående. Det är fantastiskt. Jag vill inte ge henne ett enda grått hårstrå till, den fantastiska kvinna jag med stolthet får kalla min mamma.
 
Det finns så mycket kärlek i mitt liv. Jag har bara inte kunnat uppfatta den, mitt i en ätstörning och allt det kaos det innebär. Jag missade all gemenskap. Alla som älskade mig. För att jag hatade mig själv så mycket att jag aldrig trodde på det. Att det faktiskt fanns personer som älskade mig sådär mycket att de gråter över mina framsteg. 
 
Självklart är jag ibland rädd för återfall. Det är vi nog alla. Men jag vet att det inte kommer hända. Jag kommer aldrig tillåta det. För jag vet att om jag faller igen kommer jag inte ta mig upp igen. Jag kommer aldrig att orka det. Då är det slut. 
 
Och det är inte dags att sluta nu. För jag har bara börjat. Alltså måste jag kämpa kämpa kämpa, vidare och vidare. Jag förundras över min resa hittills. Från helvetet till jorden. Ibland himmelen. Och den är inte slut än!
 
Idag vill jag dela med mig av några citat jag tycker väldigt mycket om:
 
Livet är inte ett problem som skall lösas, utan en verklighet som skall upplevas
Sören Kierkegaard
 
Life is really simple, but we insist om making it complicated
Konfucius
 
The most important thing is to enjoy your life- to be happy- that's all that matters
Audrey Hepburn
Kommentarer (3)

Mama's in town!

Publicerad 2012-12-15 16:30:18 i Allmänt,

God eftermiddag!
 
Tillbaka i den sköna soffan efter en enorm sushi-frossa med sambo, mamma, mammas fästman och storebror! Sjuttio bitar maki försvann relativt snabbt ändå, ÄLSKA makin med teryaki-kyckling och den med friterad räka i på Wasabi här i Lund, mumma!
 
Och vet ni vad? Tomten kom med mamma idag, hehe, jag fick min julklapps-cykel idag!
MEN fina fina mamma hade köpt den i limegrön och jag ville ha en svart.... Tårarna kom, jag HATAR att vara besvärlig, speciellt när det är min fina älskade underbara mamma som bara är katastrofalt snäll mot mig. Usch. Känner ni er också som bortskämda snorungar när man vill byta presenter? Jag tycker att det är det absolut värsta som finns. Samtidigt vet jag att jag ska ha den där cykeln länge... SÅ jag passa på att träna på obehagliga situationer. Mamma såg lite besviken ut, men de körde iväg nu för att försöka byta den. Och jag sitter med sambo och försöker att inte gå under av dåligt samvete. Fina mamma. Jag hade ju cyklat runt på en en-hjuling för hennes skull. Men den här cykeln, den var för min skull. Och jag ville ha en annan färg. Hurm. Jag försker tänka logiskt, så att jag inte ska bli ledsen igen. 
 
Igårkväll såg jag och sambo en hemsk film, eller en hemskt bra film. Sådär hemsk så att man gråter hela slutet. Amour, Hanekes nya! SE DEN!!!
 
Nu kom mamma tillbaka med en ny cykel, så nu ska vi pyssla ihop den, sedan fika med lussebullar :)
 
Hörs senare..!
Kommentarer (3)

Friday I'm in love!

Publicerad 2012-12-14 17:26:00 i Allmänt,

Fredag!
 
Jag kan inte förstå hur snabbt veckan har svischat förbi, det är nästan skrämmande. Det känns som att jag kommer vakna upp till typ julafton imorgon och första maj natten efter!?
 
Idag då. Släpade mig iväg till en övning i skolan, rätt meningslös repetition. Sedan plugg och pluggmyspauser med sambo. Småkakorna går åt här hemma, nötdrömmar och bondkakor är fantastiska! (Tack mamma för att du bakar fantastiskt goda saker du sedan skänker till studentparet)
 
Imorgon kommer fina mami ner och hälsar på, det blir sushilunch tillsammans med storebror och sambo. Kaaaaanske kommer jag få en förtidig julklapp imorgon, hehe, jag håller tummarna! 
 
Sambos julklapp är i alla fall äntligen fixad! Det är en enorm lättnad att bara längta efter att ge den till honom, han har verkligen ingen aning ;)
 
Idag pratade jag med två killkompisar på vägen hem, de diskuterade olika personers ämnesomsättningar. 
"Men du Emma, du är ju så jäkla smal! Du måste ha sjukt bra ämnesomsättning?"
Killen som sa det tycks utgå från att jag äter normalt och har varit smal av mig själv. Suck. Den andra killkompisen sneglade nervöst på mig. Jag vet att han vet. 
På ett sätt är det befriande att umgås med människor som lever helt fritt från ätstörningar. Samtidigt undrar man hur naiv en människa verkligen kan vara. 
 
Men de där människorna med enorm ämnesomsättning, finns de egentligen?
Jag kom att tänka på en nära killkompis jag har, han äter alltid godis och dessutom mycket mat. Men han är smal som en sticka. Det finns väl ändå människor som bara är så? Eller? 
 
Jag kan komma på fler personer jag vet. Men jag vet också att alla dem lider av det, de trivs inte med sina kroppar. Så varför ska jag vara avundsjuk?
 
Jag vill inte äta hur mycket som helst! Jag vill inte behöva äta hur mycket som helst för att inte tyna bort ;)
 
OCH jag vet inte säkert vad de äter när jag inte är med dem. Tro mig, det är inte personer som lider av någon ätstörning, jag har min super-radar igång alltid. Men samtidigt. Jag skulle aldrig "glömma" att äta. Vissa människor verkar göra det. Jag minns själv att jag kunde göra det som frisk. För att man höll på med något annat. Man blev inte sådär vrålhungrig. Man tänkte inte så mycket på mat varje dag. Inte så som jag gör nu.
 
För även om jag kan äta nästan vad jag vill och så vidare, så tänker jag mycket på tider och kost. Mer på att det ska var varierat och ungefär när så jag inte hinner bli superhungrig. Jag är övertygad om att jag gör min kropp en tjänst, men samtidigt hade det såklart varit skönt att inte tänka alls på det..?
 
Dessutom tror jag att allas kroppar signalerar hungerkänslor när vi behöver det. Det är först när man har ruckat på kroppens balans genom att äta för ensidigt/svälta sig/kräkas som det blir fel signaler, signaler man måste trotsa lite och tänka mer logiskt angående. Om man är sugen på sötsaker hela tiden; kanske missar man någon viktig del av kostcirkeln i den övriga maten? Jag vet att när jag började äta mer fett och protein minskade mina akuta sug. Och när jag började äta kolhydrater i större mängder försvann det där förlamande godissuget om kvällarna. Jag blir nöjd när jag äter söta saker idag. Jag är inte alltid sugen, även om jag var övertygad om att jag ville leva på godis tidigare. Vanlig mat kan vara helt fantastisk och något jag längtar efter.
 
SÅ skit i "naturligt smalt" och se över din egen kost!
Lyssna på DIN KROPP, inte ditt huvud eller någon annans idéer.

Matscheman är en bra start för att tillgodose brister. När man ha följt dem ett tag kan man själv börja känna egna signaler, som stämmer mer med kroppens verkliga näringsbehov. Man SKA inte vara sugen på godis hela tiden, det är inte helt normalt. Det kan alltid vara gott, såklart, men man går inte runt och tänker på choklad hela dagarna om ens kropp är i balans!
 
De där naturligt smala kompisarna då?
 
Strunta i det. Som ätstörd gör man sig alldeles för beroende av omgivningen och värderar sig själv efter helt fel grunder. Vaddå om någon är smalare än mig? Det skiter jag i. Faktiskt. Jag har varit jättesmal. Och jag trivdes inte alls med alla de uppoffringar jag var tvungen att göra. Det enda jag var, var just smal. Det fanns inte energi och tid till något annat. 
 
Nu trivs jag med min normalviktiga kropp, och jag är faktiskt riktigt lycklig. Inte alltid såklart. Men oftast. Innan var det jobbigt med alla de där smala människorna som kunde äta som hästar. Nu spelar det ingen roll. Jag måste leva mitt eget liv, med min egen kropp och min egen personlighet. Jag tänker aldrig mer ändra på mig för att gräset ibland ser grönare ut i någon annans hage. Och jag tänker inte vara avundsjuk på hur andra människor ser ut. Jag är jag. Mer eller mindre. Det enda mina "förändringar" har lett till är en livsfarlig sjukdom som har stulit många långa år från mig. 
 
Det är slut med det nu.
Men det var inte ens från början värt det. 
Det spelar ingen roll hur någon annan ser ut
för det är mig jag kommer se i spegeln varje morgon.
Och då ska jag fanimej le mot mig själv istället!
Kommentarer (9)

Att inte bry sig så mycket och att sluta slå på sig själv!

Publicerad 2012-12-13 20:41:34 i Allmänt,

Goder afton!

Jag har en fantastisk sambo som bestämt parkerade mig i soffan och ställde sig i köket. En kvart senare serverades en av de godaste chili con carne's jag någonsin ätit: Vilken man jag har! 
 
Återigen en maträtt jag inte ätit på år och dar och det absolut bästa sättet att återintroducera den.
 
Igår fick jag ett mail från en fin tjej som hade frågor kring sex-inlägget (som jag ska svara på snart sötnos!). Det fick mig att tänka efter lite och jag vill verkligen förtydliga en sak:
 
NI DUGER SOM NI ÄR!

Vi ätstörda är ju faktiskt lite störda (höhö) för vi bryr oss så otroooooligt mycket om vad alla andra tycker och tänker, eller bara vad andra eventuellt tycker eller kanske tänker osv. Jag har tidigare skrivit att man aldrig ska låta någon annan definiera en själv. Men här gäller det ert utseende, inte bara personlighet. 
 
Låt inte killar få er att må dåligt över klumpiga kommentarer/handlande. I så fall är det bara en människa som är klumpig/puckad/dum i huvudet. Låt inte tjejkompisarna komma med bitande kommentarer. I så fall är de inga bra vänner. 
 
Man ska alltid få känna sig bekväm i sin kropp, oavsett vikt och ibland en finne på näsan. Man väljer inte sitt utseende men man ska leva med det hela sitt liv. Man kan svälta bort mycket, man kan vara överviktig etc. men till syvende och sist är det ändå du. Jag tror att om man ständigt strävar efter att förändra och se så jäkla annorlunda ut tappar man till sist bort sig själv. Och tro mig, det är inte en förlust du vill leva med. Att inte veta vart man har sig själv är en farlig väg genom livet. Eller, egentligen finns det inte så mycket väg kvar. Man suddar så hårt i konturerna. 
 
Säg ifrån. Sätt gränser.
Ta ingen skit. Ta inga ord som gör dig ledsen.
Ifrågasätt. Be om förtydligande.
Det är okey att inte alltid vara glad och trevlig!
 
Jag jobbar själv dagligen med allt det där. Men gå inte runt och tro att det alltid är dig det är fel på. Kanske är du lite för trevlig? Sådär trevlig att andra kan lasta sin skit på dig. Ta inte emot den!
 

Sedan har jag fått några andra frågor från fina Kajsa:
 
"Två stora frågor till dig: 

Jag lider av bulimi och försöker sluta hetsäta. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till maten. Jag vill ha ett avspänt förhållande där jag kan äta en kaka om jag vill. Samtidigt vill jag utesluta allt som inte gör mig gott (kakor, godis, chips och glass). Frågan är, hjälper eller stjälper det mig att utesluta sådan mat? Jag vill ju inte vara extrem, men jag vill inte frossa heller. Jag har så svårt för att äta EN kaka. Har jag fått smak på en kaka vill jag ha 50 stycken. Går det att få ett normalt förhållande till mat? 

Den andra fråga är: Jag är överviktig till följd av massa hetsätningar och jag vill gå ner i vikt men kan ändå inte äta för lite för då riskerar jag att hetsäta... Hur gör jag? Tips? :) 

Kram"

Hej fina du!
Kajsa: jag hetsåt/kräktes nästan dagligen i två år. Nu sitter jag bekvämt i soffan och äter choklad.
= DET GÅR ATT FÅ ETT NORMALT FÖRHÅLLANDE TILL MAT!

Jag lovar! Men du måste omedelbart släppa det där allt-eller-inget:tänkandet. Ju fler förbud du sätter upp, ju starkare blir längtan efter allt det "förbjudna". Man blir mer besatt när det finns röda kryss på allt man tycker är extra gott. Mitt svar är alltså att det stjälper dig att sätta stenhårda gränser. 
 
Samtidigt är detta väldigt jobbigt för någon som hetsäter; jag vet! Men du måste försöka förstå att du skadar dig själv med det här, jag ser i alla fall bulimi som ett väldigt kraftfullt självskadebeteende. Att äta tills man mår skit och sedan kräkas; kan man behandla sig själv på något sämre sätt? Det är tusen gånger värre än att spotta sig själv i ansiktet. Dessutom är det livsfarligt. 
 
Jag tycker verkligen att du förtjänar så mycket mer än den behandlingen av dig själv!
Och det hoppas jag innerligt att du också gör, någonstans!!!
 
Men hur gör man då?
Man måste börja med det känslomässiga och faktiskt matmässiga. Man slutar inte från en dag till en annan, den tanken ska man bara glömma. Det är ungefär som att lära sig springa innan man kan gå; orimligt!
 
Nu vet jag inte alls hur du äter annars under dagarna, men jag äter mellan 5-7 gånger om dagen, varierande storlekar såklart och olika sorters mat. Men i alla fall frukost, lunch och middag ser jag till att täcka upp hela kostcirkeln någorlunda. För det har jag märkt att jag mår väldigt bra av! Det var svårt, jag kämpade länge länge läääänge med att öka portionerna under dagen. Jag tänkte mycket att "om jag nu åt under dagen, då kunde jag ju inte hetsäta/kräkas på kvällen, eftersom jag fått i mig för mycket energi under dagen?!??!!?"
Men suget släpper. Genom att äta fullfettsprodukter, äta kolhydrater under dagen (typ pasta till lunch är super!) och lite "onyttigare" mellanmål ibland släppte det. Min kropp fick äntligen det den skrek efter på kvällarna, fast nu under dagen och fick behålla det! Jag har aldrig mått så bra fysiskt som nu sedan jag insjuknade. 
 
Känslomässigt då? Jag trodde maten skulle vara det svåraste att ändra. Men det visade sig vara mina tankar om mig själv som var mest skrämmande och inrotade. De stjälpte mig hela tiden. En elak röst som intalade mig att jag var värdelös, misslyckad, ful och ett hopplöst fall. "Du kan lika gärna fortsätta att hetsäta och spy, det spelar ingen roll om du dör, ditt liv är ju ändå outhärdligt", "Bara en sista gång, hehehe". 
 
Jag började försöka tänka snällt om mig själv. Ge mig själv en kram på morgonen och säga "stackars mig som hetsåt igår, jag mår verkligen dåligt och är ledsen. Nu får jag pyssla om mig själv lite idag". Inte "Fy fan, inte en ända kväll klarar du, ditt jävla äckel" och allt annat sjukt man tänker när man har en ätstörning. Var snäll mot dig själv! Bli din egen bästa vän, som lyssnar och är omtänksam. Finns där för dig. För tyvärr är det bara du som vet exakt vilket helvete du går igenom i och med din sjukdom, så DU vet bäst vad du behöver få höra för snälla saker för att mä bättre!
 
Angående bantning: Nej, jag har inga bantningstips alls faktiskt. Däremot har jag må-bra:tips, och det är just att äta ofta och varierat. Din kropps signaler kommer att komma igång igen och sedan kan du följa dem istället. När man har en ätstörning är alla signalerna kaos på grund av brister och annat. Ta hand om din kropp så kommer den att börja lita på att du kan ta vettiga beslut igen och se till att faktiskt tillgodose era behov, du och din kropps. Teamwork! Man behöver aldrig svälta för att gå ner till en normal vikt. Det är inte naturligt att gå runt och vara hungrig. 
 
Mitt sista tips är bra böcker, så som Mattillåtet, Sluta Hetsäta och Hellre nästan rätt än helt fel, med flera. Det är skönt att bara läsa ibland, inte behöva fundera så mycket själv utan riktlinjer. Speciellt älskade Mattillåtet har hjälpt mig jättemycket. Sluta hetsäta har jag inte läst än, men jag älskade samma författarinnas bok Sluta svälta. Jag grät mig igenom stora delar av den boken...
 
Jag hoppas verkligen jag har kunnat hjälpa dig lite i alla fall Kajsa, glöm bara inte att jag inte har någon utbildning alls inom detta, bara egen erfarenhet.
 
Jag antar att du har sökt hjälpt/får hjälp, annars är det faktiskt något du absolut borde våga!
Det finns hjälp att få!
Och det finns ingen skam i att ha en sjukdom. 
Det hade inte funnits massa olika sorters vård för hitte-på:sjukdomar!
Ätstörningar är livshotande, traumatiska sjukdomar.
Vänta inte för länge, så att spridningen i dig blir ännu större!
 
Kommentarer (4)

Sankta Lucia!

Publicerad 2012-12-13 16:31:00 i Allmänt,

Hej alla fina!
 
För andra gången idag sitter jag ner. 
Klockan fyra i morse skuttade jag glatt upp (OBS ironi!) för att trava iväg till jobbet. Inga bussar går visst så tidigt, så jag fick till min glädje vandra tjugo minuter till jobbet. Väl framme skar jg mig i handen med en brödkniv (inte så farligt, men ändå..) men jobbade glatt på. Älskar mitt jobb, trots allt :)
 
Hemma vid två. Fan. Lussetåget med kören började ju halv tre. Tvekade. Orkar jag? Nej, inte egentligen. Men det är bara Lucia en gång om året! Så, fram med strykjärnet och försöka göra något vettigt av mitt nyinköpta second-hand-lucialinne. Sådär. Kanske bara hundra rynkor kvar av tusen? Sedan var det tre lussetåg, varav ett var impulståg i biblioteket på universitet, in i tysta salen. Ingen kastade i alla fall suddgummin på oss, vi fick till och med en lite tveksam applåd när vi skred ut!
 
Nu känner jag dock av en lång dag..! Snart kommer sambo hem, jag hoppas jag kan hålla mig vaken tills han kommer. På tingsrätten vi lussade på "lånade" jag med en fin pepparkaka till honom, varsamt inslagen i servett och min mössa. Tänkte lussa lite för honom när han kommer. 
 
Så, en superdag! Maten har gått lite kasst, det har inte funnits så mycket tid (ja, världens sämsta ursäkt, men sann). Har dock ätit lite after-eight och lussebullar, så en härlig sockerkick har hållit mig igång efter en stadig lunch. 
 
Jag hoppas ni alla har haft en bra dag hittills och att ni också unnar er en bra mat-dag, vilken idag innebär någon pepparkaka eller lussebulle. Det är bara Lucia en gång om året, varför inte passa på och genomföra en utmaning just idag då?
 
En stor lussekram från mig till alla mina fina läsare!
 
Kommentarer (5)

Det är med kärlek och intimitet

Publicerad 2012-12-12 20:16:31 i Allmänt,

Fina, kloka läsare!
 
Jag tycker det är helt fantastiskt att läsa igenom kommentarer och sparar en hel del som lite ego-boost och smarta ifrågasättningar. Ni är verkligen ett gäng uppmuntrande, skarpsinta och omtänksamma människor!
 
Återigen, en fråga. Men inte lika "tung" som den förra:
 
"Dock har jag sådana problem med att skaffa mig en kille :-( Hur träffades du och din pojkvän? Tycker eller tyckte du inte att det intima var jobbigt när man inte är nöjd med sin kropp?"

Haha, kärleken och allt vad den innebär. Jag har egentligen aldrig lidit av "jag är så ful att jag inte vågar gå ut":komplex, jag har nog alltid känt mig i alla fall helt-okey:söt. 
 
Vi träffades på universitetet och ja, vi går i samma klass. Klyschigt och underbart :) Även om vi båda har mycket att göra på grund av skolan har vi alla fall samma saker och kan plugga mycket tillsammans. Nu sitter vi och tentapluggar inför nästa torsdags tenta, med lite småpauser. Det är så mycket roligare än den första terminen, när jag satt ensam med ätstörningstankar och böcker. Och det märks även resultatsmässigt att jag mår bättre ;)
 
Det intima. För mig kommer det så naturligt, jag tänker inte så mycket på det. Men rent kroppsligt, man är fan inte sexig när man är anorektisk! Jag hade extrabehåring, knotor överallt och utstickande blodådror. Noll bröst. Platt rumpa, det enda som stack ut lite var svanskotan. Trött. Sådär trött att jag knappt hade någon sex-lust alls. Det var för jobbigt helt enkelt. 
 
Dock var och är jag galet kär i min älskade sambo, men jag tror att vi båda är mycket mer...hurm... "nöjda" med hur jag mår idag jämfört med då. Jag överöses med komplimanger för min kropp och jag märker själv hur mycket färre bråken är... Det är inte så lätt att leva med en anorektiker. Och inte en anorektiker med hetsätningar.
 
Jag förstår inte hur han har orkat. Orkat med en zombie, en trött och sur Emma. Som ville gå promenader hela tiden och levde på äggvitor på dagen, glass och godis på kvällar/nätter. 95% ätstörning och 5% Emma. Max. Men han såg de där 5%:en, ja han såg mig igenom allt det där, även när inte jag gjorde det <3 
 
Han fick mig att vilja leva igen. Att drömma om ett liv tillsammans på riktigt, bara vi två. Ingen ätstörning. Jag var rädd för att han skulle tröttna, så otroligt rädd för att han skulle inse hur hopplös jag var och hitta en frisk tjej istället. Så jag kämpade. Och kärleken vann, faktiskt. Kärleken till honom och senare mer och mer kärleken till livet. Med min familjs kärlek i ryggen.
 
Nu glömmer jag helst den perioden och fokuserar på oss som vi är idag.
En fin sambo, en fin (normalviktig) Emma.
I vårt hem.
Tillsammans. 
Kommentarer (0)

Fortsättningen

Publicerad 2012-12-12 18:28:00 i Allmänt,

Nu, efter pluggande och kvällsmat, kan jag fortsätta. 
 
Jag vill inte skriva så mycket mer om mitt förflutna, privat. I den här bloggen handlar det om ätstörningsdelen. Men det är klart att vi alla har haft våra kors att bära. 
 
Mitt sätt att hantera jobbiga situationer?
Innan slutade jag äta. Jag har alltid varit en människa som förlorar aptiten när jag är ledsen, jag har aldrig riktigt förstått grejen med att tröstäta på grund av detta. 
 
Nu då?
När någonting i mitt liv känns jobbigt idag drabbar det alltid maten direkt. I huvudet! Sedan ser jag till att det aldrig kommer längre än så, det får stanna bland tankarna. Jag vet vad som är rätt och fel angående mat nu. Varför ska jag plåga mig själv ännu mer för att jag redan mår dåligt över något annat? Jag vill ju vara ännu starkare när jag behöver vara just stark. Därför försöker jag ladda extra mycket när livet är lite tufft, så jag orkar ta mig igenom det. För det går över. Det gör alltid det. Det kanske inte löser sig helt, men det känns bättre. 
 
Jag var en rotlös tonåring. Men idag sitter jag i mitt och sambos hem, väldigt trygg och nöjd!
 
Jag och mamma bråkade mycket, men jag har också väldigt många fina minnen med just mamma. När jag slutade vara en arg tonåring och kunde släppa in henne lite blev vi riktigt nära och numera är mamma en av mina bästa vänner. Den första jag ringer om jag undrar något. Om jag vill bli lite glad. Eller bara kvittra lite. Förutom sambo är mamma mitt största stöd, och innan sambo "fanns" fanns det bara mamma. Alltid mamma <3
 
Det gäller att fokusera på sig själv, faktiskt. Se till att du har energi att klara dig igenom saker. Stäng lite av det jobbiga om det blir för mycket, frossa inte i ledsamheter. Det skadar mer än löser något. 
 
Återigen: när livet stormar gäller det att du vet vart du har dig själv. 
Blås inte iväg och bort.
Stå stadigt, så lovar jag att det blåser förbi så småningom.
 
Ge dig själv så goda förutsättningar som möjligt att orka.
Och en stor del av det är bra mat och tillräcklig sömn!!!
Kommentarer (1)

Att ha det jobbigt

Publicerad 2012-12-12 15:41:00 i Allmänt,

Jag fick för några dagar sedan frågan om hur man hanterar livskriser. Och det har malt i mig, vad man gör egentligen.
 
Det var nog just livskriser som knäckte mig. Livet kändes nog lite för jobbigt och hårt, det var skönt att krypa in i sjukdomens lilla bubbla, stänga dörren om mig med siffror istället för människor och sårande ord. 
 
Jag är skillsmässobarn, mina föräldrar skilde sig när jag var tio år. Än idag är kontakten mellan dem tilltvingade och frostig, efter skillsmässan började egentligen bråken på allvar. Och vilka jävla bråk sedan. Mitt i det där kom jag i puberteten redan som tio-åring. Pappa träffade snabbt en ny kvinna han förlovade och gifte sig med. Bråken eskalerade, jag kommer ihåg den där frätande klumpen i magen när man gick in mellan grindstolparna mot huset där hemma. Man visste inte riktigt vad som väntade en. Jag och mina bröder fortsatte att bo hos mamma och de åkte och träffade pappa på helgerna. Först gjorde jag också det. Sedan gick det inte. Det var för mycket bråk med hans nya. Så jag var hemma med mamma istället. 
 
Sedan började mamma träffa nya. Det var en jobbig tid, plötsligt försvann mamma också lite. Jag minns ett soprtlov hemma hos min moster, ensam under dagarna när hon jobbade. Mamma var på semester med sin pojkvän och mina bröder var på semester med pappa. Jag fick inte följa med. 
 
Nu börjar jag nästa gråta, haha, fast det är så länge sedan. Det är många år som har försvunnit ur minnet, det finns bara glimtar kvar. Förträngda. Så många tårar. 
 
Jag blev en rotlös tonåring. Festade för mycket, utsatte mig för dumma situationer. Stannade aldrig och kände efter. Livet levdes i 500 km/h. Jag minns bara ilskan. Jag var så arg. Arg på livet, arg på mamma, på pappa, på alla förutom mina vänner. Besviken. Min barndom var minst sagt idyllisk innan skilsmässan. Det var ett kallt uppvaknande. 
 
I ettan på gymnasiet rökte jag på ibland och drack för mycket. Livet var ändå ett stort kaos, varför skulle jag försöka? Jorden höll på att gå under på grund av alla jävla människor. Vi sabbade allt, vi sabbade varandra och miljön. Allt var ett sjunkande skepp, i mina ögon. 
 
Jag hade också ett långt förhållande, med många svängar. Det slet på mig, jag var elak. Han var snäll. Sådär snäll att han nästan kvävde mig. Och jag började hata mig själv, den rollen jag hade i förhållandet. 
 
Puh. 
 
Nu får det bli en pluggpaus. Detta är väl första delen av historien av Emma i alla fall. 
 
Men jag vet hur det är att ha det jobbigt. 
Kommentarer (1)

Hej jag heter Emma och jag är en marsipangris

Publicerad 2012-12-11 22:10:53 i Allmänt,

Eller, så känns det i alla fall. 
 
Jag vet inte hur många mozartkulor som har slunkit ner under dagen, men i alla fall två för mycket för hej, här sitter jag med uppsvälld mage (fortfarande...) och ska äta kvällsgröt. Suck. 
 
Sjungandet gick bra i alla fall, musik är verkligen underbart att bara sjunka in i. Glömma allt annat för ett tag. Meditation för oss som inte har förstått grejen med yoga!!!
 
Idag blir det inget superinlägg. Jag har inte gjort så himla mycket egentligen, pappa kom inom på en fika och det var faktiskt mysigt. Sambo är underbar, vi hade lite matkrig (typ, peta i näsan och sedan peta på den andras mat. Har jag sagt att vi är 20+ båda två?) och pluggat undan lite. 
 
Jo, jag fick reda på att jag fick jobbet, efter bara två dagars provjobb! 5 timmar i veckan känns ändå lagom. Nästan löjligt lite för en ex-workaholic som mig ;)
 
Usch. Magen bubblar. Dumma stickande ångest. Jag låter den inte påverka mitt handlande, men den finns där. Jag tror jag bara får låta den vara där, utan att vara för uppgiven eller ledsen över det. Så får den tona bort av sig själv när den märker att den inte kan styra mig. Ungefär som ett trotsigt barn som skriker. 
 
Och kom ihåg, kvällar som denna, att imorgon är en ny dag!
Kommentarer (1)

Uppträda

Publicerad 2012-12-11 17:05:17 i Allmänt,

Okey.
 
Nu piper jag iväg hemifrån och ska sjunga inför lite snoffsar inom universitetsvärlden. Nerverna? Eh. På topp. 
Magen är svullen. Dålig tajming, den gör alltid så när jag vill ha någon klänning som det syns i. Suck. Som ett trotsigt barn?
 
Vi hörs senare ikväll, om jag överlever min scenskräck! :)
 
 
Kommentarer (1)

Tisdag!

Publicerad 2012-12-11 10:36:23 i Allmänt,

Shit, vad tiden går!
 
Nästa torsdag är det tenta, på fredagen efter det åker jag och sambo iväg med hans familj på skidsemester i Norge över jul..! När det bestämdes fasade jag lite, inför annorlunda mat och tider. Jag var rädd för att inte orka långa dagar ute i spåren och backarna. 
 
Men inte nu! 
Om jag blir trött får vi väl ta en kexchokladspaus?
And that's it!
 
Så nu längtar jag bara istället. Mitt största problem just nu är faktiskt att hitta en julklapp till sambo...Argh! 
 
Idag blir det skola, skola, skola igen. Men jag får skylla mig själv som går den här utbildningen (det tar emot att skriva, hehe). Bjussar på en morgonbild så länge, har fått in en jäkligt bra fråga (som vanligt) som jag ska småfundera lite på underdagen och sammanfatta senare! Ska försöka hålla mig till en novell istället för en roman, haha, jag förstår inte hur ni orkar läsa de där elefantinläggen jag råkar producera ibland :) Men jag älskar frågor, det är alltså mer än fritt fram att fråga på. Det finns inga "fel"-frågor, för om jag inte vill svara på något, ja då låter jag bli helt enkelt! 
so long darls!
Kommentarer (4)

Live and learn

Publicerad 2012-12-10 21:49:25 i Allmänt,

Åh, TACK för alla "gratulationer" till ensamfikan. 
Det kan vara en av de absolut största grejerna att bocka av på listan! 
 
Dagen har mest bestått av skola. Och lite seminarieövning. Och skola. Och skolbok. Och lite mer övningar. 
Men däremellan har jag och sambo turats om att spöa varandra i backgammon, ätit kvällsmat (supergott och enkelt, ska lägga ut receptet!) ätit mozartkulor och myst. 
 
Igårkväll var det alltså julbak. Och som vi åt! 
Och ja. Jag hade ångest-besök. Han ringde på dörren och jag öppnade, såg hans fula ansikte. "Du har ätit 3 stora lussebullar, gud vet hur mycket marsipan och några kakor. FET FET FET! KOSSA!"
 
Istället för att sjunka ihop på det där mentala hallgolvet medan han travar in och stänger dörren om oss så att vi är ensamma och fortsätter den verbala misshandeln så smällde jag igen dörren rakt i huvudet på honom. För där satt jag. Med min familj. Med min älskade sambo. Som alla ser på mig och ler glatt, ser den Emma de saknar så länge. Okey, jag var lite lätt illamående. Men det går över. Det vet jag, om man är lite obehagligt mätt kan man faktiskt bara sitta ner och vänta. Och det gick att äta kvällsmat, lika mycket som vanligt. Det var faktiskt gott med lite "riktig" mat efter allt jul-snask!
 
Det är tack vare min allt växande erfarenhet jag klarade av att smälla igen den där dörren igår. Som jag kunde ha en trevlig kväll och tänka på annat, uppskatta allt den eftermiddagen/kvällen innebar. Sådär som en frisk person hade gjort! Och det var med stolthet jag släpade med flera kilo blandade godsaker hem, inte med rädsla för att ha allt det hemma. Det går att äta. Och det går att äta lagom. Och jag behöver inte kompensera på något sätt alls för att äta lite godis när jag har lust. Eller en lussebulle efter lunchen. Faktiskt. 
 
Jag tänkte på ordet "matplanering" innan idag. Hur det brukade betyda veckoplaner med typ ett paket cocktailtomater om dagen plus abnorma mängder lightläsk. 
Idag betyder matplanering att se till att inte vara hungrig någon gång under dagen. Idag betyder det att jag ser till att ha med mig något i väskan jag kan äta i pausen på föreläsningen. Att jag vet ungefär när jag behöver äta lunch. För jag vet ungefär när jag börjar bli hungrig och DÅ ser jag till att äta. Inte när jag är vrålhungrig. Det är ingen normal känsla längre i mitt liv, vrålhungrig blir jag bara om hela dagen har blivit ett kaos på grund av andra omständigheter jag inte kan råda över. Det är ett misslyckande. Jag mår väldigt dåligt av att vara vrålhungrig. 
 
Tänk att en känsla jag levt med och hyllat i fyra år nu är något jag skyr som pesten?

Jag tror att jag äntligen börjar inse att jag vill ta hand om mig själv. Att jag måste ta hand om mig själv. Eller, jag har vetat det länge. Men det är först nu jag verkligen känner hur sant det är!
 
Därför kunde jag fika ensam idag. Jag hade inte gått i flera timmar på stan innan. Jag gick inte på toaletten direkt efteråt. Ingen eller ingenting hindrade mig från något av alternativen. Men det är ju just det, de är inga alternativ längre. Inte om jag ska må bra. Och det tänker jag fanimiej göra. Och se till att fortsätta göra. 
 
Jag vet hur mitt liv som ätstörd såg ut, allt för väl. Även om det är lite förvånande hur snabbt minnena trubbas av rent känslomässigt, tycker inte ni det också?
 
Dock minns jag. Speciellt ord som:
"Emma, du kan dö precis när som helst"
"Om du inte går upp i vikt kommer du dö snart"
"Din kropp klarar inte det här länge till"
"Kör din dotter till psykakuten tills hon kan få en plats på slutenvården"
 
Jag minns dem såväl. Och när jag hörde dem kände jag ingenting. Tomhet. Rann av mig, medan jag hånlog lite. Tyckte alla överdrev så ofantligt. Idag kan jag få tårar i ögonen när jag minns. När jag minns de orden och ser på mamma. På mina bröder. På sambo. Mitt liv, så som jag lever idag. 
 
Och även det gör att en fika ensam känns riktigt mysigt. 
Idag firade jag att jag lever. 
Att jag lever, så mycket närmre friskheten än någonsin. 
Att jag tycker om mig själv
och att jag älskar de där god damn bullarna!
Kommentarer (4)

Jag gjorde det!

Publicerad 2012-12-10 19:07:51 i Allmänt,

Jag fikade. 
Ensam.
För att jag ville.
Bara sådär!
 
Detta är ett mål jag har haft enda sedan jag påbörjade min behandling. Och idag gick det. Benen styrde mot Stenugnsbageriet och det var en magisk känsla att gå in där, beställa en kopp kaffe och en saffransbulle. Sedan hitta ett mysigt bord, slå upp datorn och försvinna ett tag. Jag, min bulle och lite slösurfande/skrivande. 
 
Jag klarade det!
Kommentarer (8)

Julbak i bilder

Publicerad 2012-12-09 17:27:23 i Allmänt,

Nu har vi varit sjukt flitiga!
 
Efter en liten mini-fika väntar vi på att lussebullarna och bondkakorna ska bli klara i ugnen. Har en aning ont i magen efter att ha tjuvsmakat lite väl mycket marsipan och diverse degar... Hehe! Känner mig lite som en tomte när jag lufsar runt, glad och fylld med goda jul-grejer :) Ingen ångest. Bara mys. Dansa lite till White Christmas och klappa mamma på rumpan (uppskattas inte direkt, hehe). 
 
Tänkte visa lite från denna långa process:
 
En Emma-favorit! Odense marsipan, Odense nougat och Odense blockchoklad= Mozartkulor!
Lussebullar med extra mycket saffran!
Kak-stationen! Nötdrömmar och bondkakor, för att vara mer exakt.
Lite färdiga nötdrömmar..!
Och så en hembakad lussebulle-special till sambo, såklart... ;)
 

Ingenting ska få förstöra den här julen för mig. 
Inga dummar tankar ska ta allt gott och mysigt ifrån mig nu.
Det här är min första riktiga jul som vuxen,
och jag tycker det är helt underbart att jag inte missade ännu en!
Kommentarer (4)

Julbak!

Publicerad 2012-12-09 12:25:33 i Allmänt,

Med risk för att låta som en pensionär: God middag!
 
Jag kan inte sitta still alls idag, det är lite kul hur barnsligt uppspelt man kan bli...Idag ska vi JULBAKA! Sambo kommer upp, redo till färdigjäst lussebullsdeg. Sedan är det hard-core bakning i några timmar för att sedan avnjuta vår möda i form av nygräddade lussebullar, pepparkakor, bondkakor och nötdrömmar. Med tanke på en viss Emma finns det även inhandlad marsipan, nougat och choklad, här vankas julgodis! 
 
Då spelar det ingen roll att Skåne är en stor snöstorm. För så länge man är inomhus med älskade nära och kära är det egentligen bara mysigt. Kanske inte fullt så mysigt när vi ska bege oss hemåt fullastade med bakverk, men varför tänka på det nu?
 
"Du ser så mycket piggare ut nu Emma", fick jag höra igår av en vän. 
 
Inte tjockare. Inte fylligare. Piggare. Det är ett bra ord tycker jag. Inte för att jag tar åt mig så mycket av de andra orden, men det känns inte lika positivt kanske. Vikten är ju inte det som avgör om jag mår bra eller inte. Om jag är frisk eller inte. Det har nog människor väldigt svårt för att förstå. Att gå upp till normalvikt= normalfrisk, vilket är långt ifrån sanningen. Det är först nu jag kan bli riktigt stolt och glad över sådana kommentarer och det är för att även mitt huvud har klarnat rätt mycket. Mitt huvud har blivit friskare. Det är ju där problemen finns, där de växer eller krymper. Kroppen är mest drabbad, den stackaren. 
 
Hehe, läste igenom mitt romaninlägg från igår: ja, jag vet att det är en halv bok. Men det var skönt att skriva. Det är ett viktigt ämne!
 
Nu vankas (pensionär igen?) lunch med mami, sedan ska vi trotsa snön (tack och lov i en bil med rump-värme). 
 
Mot julen och vidare!
 
Kommentarer (1)

Det där med ensamhet

Publicerad 2012-12-08 20:55:00 i Allmänt,

Jag fick faktiskt himla bra frågor innan av en fin läsare idag som jag har gått och funderat lite på:
 
Hur skaffar man nya vänner?
Hur får man människor att tycka om en?

Jag tror att alla som har/har haft en ätstörning vet att ensamhet är en stor del av sjukdomen. Man kan vara ensam med människor, eller ensam, punkt. På något sätt isolerar man sin personlighet bakom väggar av ätstörning. 
 
När jag var sjuk hade jag perioder. I början försökte jag leva på som vanligt. Skratta bort oroliga kommentarer och göra allt jag alltid gjort. Vilket inte gick till slut. På vårterminen i trean på gymnasiet skötte jag all skola hemifrån och var totalt associal. Bara mamma, lite syskon och min dåvarande pojkvän var okey. Men jag var alltid trött. Så trött. Jag minns studenten som en av de jobbigaste dagarna i mitt liv. Alla människor. Alla blickar. Jag längtade bara tillbaka till min bubbla. När alla andra åkte in till stan för att festa hela natten satt jag på balkongen hemma och rökte. Intalade mig att det inte var kul. Inget för mig. 
 
Vänner hörde av sig, men slutade allt eftersom. Jag svarade ju aldrig. Jag hade ingenting att ge. All min energi gick åt till kaloritänkande, smygtränande. Till skit. Sjukdom. 
 
Egentligen är jag en översocial tjej. Som frisk tonåring gick all min tid åt till att träffa vänner. De var lite min familj, jag har alltid trivts med mycket folk omkring mig. Hemma var det rätt stökigt, jag försökte vara hemma så lite som möjligt. Festade på helgerna, gick i skolan. Fikade med kompisar nästan varje dag, tränade med kompisar, kvällspromenerade med kompisar. Det var aldrig ett problem att få nya vänner, snarare att hinna träffa alla.
 
Dock fick jag även nya vänner som sjuk när jag flyttade hemifrån. På jobbet, ute, genom kompisar. Gamla vänner som dök upp igen. Men jag valde alltid sjukdomen framför det roliga livet jag kunde ha haft. Usch, nu börjar jag nästan gråta. Men det är sant. Jag tackade nej till underbara vänner för att sitta ensam om kvällarna. För att hinna med min träning. För att kunna ha planerade hets-kvällar. För att inte hamna i matsituationer med andra.
 
För jag tror att även om jag aldrig har varit utan vänner, har jag varit fruktansvärt ensam. Det är man alltid som ätstörd, det är en ensam sjukdom. Ett tungt kors att bära och ingen ser det ens. Inte vad det egentligen är. Det hjälper inte riktigt med konstiga blickar. Det ökar bara avståndet. 
 
Sedan började jag ju plugga i Lund och det är nog det bästa man kan göra om man vill träffa nya vänner. Alla vill ju träffa nya vänner där, många har flyttat långt hemifrån och hela staden andas mer öppenhet (nåja, för att vara Sverige i alla fall). Idag har jag flera bra vänner som jag har träffat i Lund. Och just det. Sambo <3
 
Jag vet inte riktigt om jag gillar den andra frågan, hur man får människor att tycka om en. För det finns bara ett bra svar, hur klyschigt det än är:
Var dig själv! 
Det stämmer ju!!!
 
Mitt problem är att jag ofta går in i en alltför glad roll och blir lite "underhållare". Det är inte jag. Jag är ledsen vissa dagar. Trött ibland. Sur. Fis på tvären. Men det svåraste för mig är att faktiskt slappna av och visa även andra sidor än glad sprallig rolig Emma. Spelar jag den rollen för länge blir jag faktiskt väldigt trött och lite ledsen. För jag ser mig själv lite utifrån och ser inte ut så som jag känner mig. Skillnaden värker lite i hjärtat. Rädslan för att aldrig bli älskad för att jag är just Emma, att det inte är okey att inte alltid vara en sol. 
 
Jag har dragit på mig en hel del energitjuvar genom åren, som jag har skakat av mig. Det är svårt. Men jag är hellre ensam än tillsammans med fel människor. Det är en större ensamhet i att inte tro sig trivas tillsammans med andra människor än att längta efter umgänge. 
 
Jag har gråtit, ensam i en säng på kvällen och trott mig veta att jag skulle leva ensam resten av livet. Jag har gråtit över att mänskligheten verkar vara så jäkla tråkig och hemsk. Men jag var sjuk. Och umgicks ibland med helt fel personer. 
 
Idag är mina vänner energipåfyllare. Och det är okey att ställa in en fika, man kan boka in det en annan dag istället. Det finns inte så mycket tvång i vänskaperna, det fungerar inte alls för mig. 
 
Men, att träffa nytt folk. 
Om man inte kan börja plugga... Man är ofta så låst i gäng! Grupper. De finns överallt! Är man inte lika framfusig som mig är det nog jäkligt svårt. Jag lider lite med blyga människor. För mig har det alltid varit så lätt att börja prata med någon och fråga om man ska hitta på något. 
 
Men det är nog mitt bästa tips: att våga fråga. 
Våga fråga en person om man inte ska ta en fika/en promenad/what ever. Jag lovar att man blir positivt överraskad många gånger. Människor är inte sjukt upptagna hela tiden, även om man lätt får intrycket av det. 
 
Sedan är det skönt med nya miljöer, typ som min älskade kör. Där träffade jag nya härliga vänner. Så gör något, gå på någon aktivitet du tycker om! Inte något som Friskis, där är människor ofta redan kompisraggade ;) 
 
Och till alla fina läsare där ute: 
VAR ER SJÄLVA!
 
Jag brukade hata att höra de orden. För vad var jag? Vem var jag?
Det kommer tillbaka. Man känner det. Eller så får man klura lite. Magkänsla, säger jag bara. Vad får dig att må bra? Vem får dig att må bra? Med vilka personer kan du slappna av och skratta med hela magen tillsammans med?
 
Min sambo är jag totalt ärlig mot. Den stackarn får träffa sura Emma ibland. Trötta Emma. Stressade Emma (akta er för henne!!!). Glada Emma. Tankspridda Emma. De och många många fler, ja alla Emmor som bor i mig helt enkelt. En Emma. Inte ens super-Emma, bara en helt vanlig Emma. 
 
Och vet ni vad?
Trots en fortfaranade rätt usel självkänsla,
så efter mer än ett år tillsammans, kan jag till 100% säga och känna att
han älskar mig.
:)
 
 
Kommentarer (2)

En liten twist

Publicerad 2012-12-08 15:18:00 i Allmänt,

Innan idag ringde jag min allra äldsta vän, för att sedan bli uppringd av henne igen två minuter efter att vi lade på. "Vill du inte hänga med mig ikväll?"
 
Min älskade mamma. Klart jag ville det! Jag saknar henne enormt mycket nu när jag bor i Lund och hon kvar hemma. Under alla sjukdomsår har vi alltid stått varandra mycket nära och det var en sorg, faktiskt, att flytta hemifrån denna gången. Från att ha varit en tonårsdotter-hård mamma:relation till mera en vänskapsrelation. Det finns ingen situation som inte kan ses lite klarare efter att ha pratat med henne. En dag hoppas jag att jag är lika vis och trygg som min fina mamma. 
 
Rent matmässigt är mamma också en bra förebild. Det vill säga, hon äter när hon har lust, vad hon är sugen på och kompenserar inte på något vis. Är hon inte sugen på att träna en kväll när hon hade tänkt det är hon hemma i soffan och äter kakor istället (och då snackar vi inte EN kaka, haha). Det är väldigt mycket terapi i att umgås med henne. Att bara vara en älskad fin Emma och skratta mycket tillsammans. I min och mammas värld, när vi är hemma tillsammans, är mat och gottis ett plus, men inte en stor del av livet. Bara en njutbar liten plutt. 
 
Så, även om det såklart hade varit bra träning för mig att vara ensam hemma ikväll så vill jag hellre träffa mamma. Jag vet att det kommer en kväll när jag måste vara ensam och jag ser på något sätt lite fram emot det, lite skräckblandad förtjusning. Gammal rädsla men förväntan inför att klara det bra. Jag tror att ni förstår?
 
Så nu försöker jag plugga undan en del, snart ska jag ta tåget. Om jag har tur är mami lika sushisugen som jag är..!
Mens-klänningen får stanna hemma, det är inte riktigt klänningsväder idag. Eller, jag hade nog haft den om jag inte skulle hem till mamma. Men där hemma är myskläder uniform ;)
 
Btw, jag menade absolut inte att storlek 36 är en stor storlek! KLART den inte är! Absolut inte. Mamma har storlek 40 ibland och tro mig, den kvinnan är naturligt slank och vacker! Om jag har en sådan kropp när jag är femtio är jag lycklig..! Dock är det en stor skillnad för mig, som innan knappt kunde ha storlek 32 att nu knappt kunna klämma på mig en storlek 36:a när jag är lite härligt mens-svullen, mer det!!!
 
Jo, plugga var det ja... 
 
 
 
Kommentarer (0)

Lite morgon hobby-psykologi

Publicerad 2012-12-08 10:23:00 i Allmänt,

Godmorgon!
 
Eller, jag har varit vaken i nästan två timmar. Men nu käkar sambo frukost och jag mellis!
 
Igårkväll var jättemysigt, det var skönt att komma ut bland helt nya människor. Glatt mumsandes lite Marabou digestive och drickandes glögg blev det mycket prat och en hel del skratt :)
 
Inatt drömde jag en dröm jag brukar ha. 
Jag springer. Kroppen är tung och slö, jag har inte riktigt kontroll över benen och tror att jag kommer snubbla vid varje steg (vilket jag inte gör). Någon jagar mig, jag hör bara stegen bakom mig och någon som andas högt. Jag känner bara panik i hela kroppen, jag vet att om jag stannar kommer den personen att skada mig. 
 
Så jag satte mig faktisk och googleade lite (för att slippa plugga?) och en drömtydningssida (http://www.dromcentrum.se/dromlexikon.htm) anger detta:
 
Jagad
Att bli jagad i en dröm, visar ofta en skuggsida - en aspekt av dig själv som du är rädd för och springer undan - jagar dig. Att den är ful, skrämmande och farlig beror på att du är rädd för denna sida (detta karaktärsdrag). Du flyr från dig själv. Skuggsidan behöver bli mottagen och integrerad i jaget. - Stress, du jagar på dig själv (pådrivaren)
 

Hurm... 
 
Brukar ni också drömma saker?
Jag gjorde inte det när jag var om mest underviktig, annars har jag nog drömt väldigt intensiva drömmar hela mitt liv. Förutom denna drömmen har jag två andra ofta återkommande drömmar...Mer obehagliga. 
 
Jaja. Idag ska jag plugga plugga plugga, sedan fika med en kompis på eftermiddagen. Ikväll ska sambo iväg= Emma är ensam hemma!!!
 
Nervös förväntan? Ni minns kanske hur det gick sist= hetskväll. 
Idag ska jag klara det. Jag SKA kunna vara ensam hemma en helg-kväll utan att göra något dumt. Eller låta bli att äta något alls för den delen (=dumt!). Jag hade kunnat bjuda hem mig själv till någon. Eller göra något med någon under kvällen. Men jag vill börja hitta ett självförtroende även här; jag är så bortskämd med att vara sambo. Vi sover i stort sett alltid tillsammans, lagar kvällsmat tillsammans osv. Och jag älskar det. Jag vill ha det så. Men jag vill känna att jag klarar mig själv också. Det kommer alltid att finnas situationer där jag måste kunna vara ensam och må bra i ensamheten. Hurm. 
 
Är ni bra på att vara ensamma?
Kommentarer (2)

Fredag kväll

Publicerad 2012-12-07 19:36:07 i Allmänt,

Det har varit en lång dag idag!
 
Inte sådär så att man har gjort jättemycket, var i skolan på en föreläsning och sedan på otäcka NovaLund (hatar köpcentrum, hurm). Hem. Sova med sambo en timme i sängen. 
 
Mensvärk är HEMSKT! Min kropp är svullen och när jag provade en klänning kom jag knappt i storlek trettiosex, som brukar vara lite stort även nu. Hurm. Skit samma. Min kropp kommer vara svullen en gång i månaden. Face it! Jag hängde tillbaka den och köpte en annan istället, en buteljgrön spetsklänning som vidgas efter bröstkorgen. Sådär ja. Min nya mens-klänning, hahah! Magen syns inte alls under den och den är såklart fantastisk (hur kan spets inte vara det?)
 
Nu sitter jag med ett glas vin i soffan och äter lite marsipanchoklad, maten är i ugnen och sambo i köket. Underbart! Sedan ska vi trotsa kylan för att cyklad hem till en kompis på lite "glögg-mingel". 
 
"Glögg-mingel". Det låter så otroooooligt vuxet, något mina föräldrar gör. Fast det är mysigt egentligen, lite goda kakor/lussebullar (hoppas jag fanimej, efter snöcykelrunda!!!) och träffa nya människor :) I min trygga mens-klänning (det är verkligen ett fruktansvärt namn på den, men det låter lite kul) kommer jag kunna slappna av lite och njuta. Egentligen skulle vi åka ner till Malmö ikväll för att gå ut, men jag orkar verkligen inte. Kroppen känns trött, magen svider och jag känner mig nästan lite febrig. Är detta verkligen normal mensvärk???
 
Det känns så konstigt att vara tjugoett och undra något sådant. Då inser jag vilken liten anorexi-bubbla jag egentligen har levt i; jag visste inte ens vad tamponger kostar! Sist jag hade mens var jag sjutton år och bodde hemma. Jag har aldrig, som vuxen, köpt tamponger och bindor! 
 
Okey. Nog snackat om det. 
 
Något som är viktigt är att jag faktiskt känner mig vacker i alla fall. Jag tycker om min C-kupa (and sambo indeed), jag tycker om min rumpa, min mage är lite mjukare men har fortfarande fina konturer. Nä, vet ni vad. Jag tycker om min kropp! Mer än det; jag är faktiskt stolt över den! 
 
Mitt stora komplex har alltid varit mina lår. Klassiker va? Dock inte magen. Men låren. De där hemska låren. Som hade för mycket muskler efter en massa sportande och speciellt ridning. 
 
Vet ni vad som hände, minus tjugofem kilo senare? 
 
Jag såg helt jäkla kobent ut! Så ja, låren var jättesmala. Men hålet mellan dem fick benen att se jättekonstiga ut i helhet. Knöggliga äckliga knän som stack ut blodådror som nästan låg utanpå huden... Usch! Ett tag kände jag mig nog snygg sådär. Men i lite mer klara stunder kunde jag känner mig så himla äcklad. Även om jag var för svag för att göra något åt situationen då, vilket gjorde att jag hatade de där minuterna av klarhet. 
 
Nu då? Nu har jag raka fina ben igen! Hurra!!! Jag är faktiskt nöjd med dem. Inte sådär "oh la la, kolla spirorna" stolt, men jag tycker om dem. Som en lite mer avlägsen släkting man inte känner helt men har ett fint intryck av. 
 
Nu är maten klar och sambo himlar lite med ögonen åt mitt datorberoende ;)
 
Hoppas ni alla har en jättefin fredag nu, 
ni är helt fantastiska!
 
En massa styrka skickas till er alla, såklart
Kommentarer (4)

Igår kväll

Publicerad 2012-12-07 10:22:04 i Allmänt,

Det var kul att jobba igår. 
Det är så skönt att bara vara uppslukad av någonting. Pausa hjärnan, för en gångs skull. Bara göra.
Inte vara så mycket mer än en jobb-roll. Det är skönt. 
 
Men det finns bitar kvar att jobba på, helt klart. Det blev dags att äta för mig, och så stod jag där: välj något att käka människa!!! Men vad? Den? Nej, den! Eller? Kanske den? Jag tog det som lät godast, en varm macka med kyckling, massa philadelphia, bacon och någon sås. Skar upp den i två delar och satte mig lite avsides. Tankarna kom. "Det där är väldigt mycket philadelphia" sa en snorkig röst. "Och det är garanterat inte lightprodukten, hehe, undrar hur mycket du vräker i dig nu egentligen?" Skadeglad. "Skyll dig själv Emma om d äter den där kaloribomben!". Fan. Plötsligt fick jag en klump i halsen och tuggan växte i munnen. Argumenterade med den där elaka rösten "men det är mat, det är från nästan hela kostcirkeln och jag har sprungit runt i tre timmar. Jag ska jobba kvar i minst tre timmar till, min kropp behöver energi!". Tystnad. Hånleende. "Jaja"
 
En kaka gick sönder. Och sedan låg den på ett fat, vi anställda får mumsa på dem. Klart jag ville ha kaka! Lite snabb energi, som kunde hjälpa mig under kvällen. En liten bit och gud vad god den var! Alla andra äter ju också kakor här! "Men du är inte som alla andra Emma. Du har kunnat jobba tio timmar i streck utan att äta något alls, vad sysslar du med?" Håll käften. Tog lite småbitar till under kvällen. 
 
När jag väl kom hem kröp det i kroppen. Kroppen i sig var lycklig, den tackade mig för all den där energin den behövde under kvällen. Den är INTE van vid att hålla ett högt tempo så länge! Men den där äckliga rösten i hjärnan passade på, nu när jag var trött. "Vad har du egentligen stoppat i dig nu? Ska du inte kolla upp lite kcal-innehåll i alla fall? Det är ju bättre att veta, jag tror inte att du kommer kunna somna annars, hehe" Nej. 
 
En trött sambo väntade hemma, något kort i tonen och gick snabbt in och lade sig. Släckte lampan och där stod jag i köket och skulle äta kvällsmellanmål. Fast jag inte alls var hungrig. Eller var jag det? Vad är jag egentligen, tänkte jag förtvivlat och hörde bara den där elaka rösten bland mina egna tankar. Borde jag inte äta något nu också? En kaka är inte kvällsmål. "Jasså, ska du äta ÄNNU MER Emma? Du vet väl att nu när du är nästan normalviktig kanske du får börja tänka på lite mer vad du äter, annars kommer du aldrig sluta gå upp i vikt" Fuck you. Sambo är inte där. Det gör lite ont i mig att vi inte har setts på hela dagen och att han var så trött när jag kom hem. Skickade ett sms innan jag började jobba som han inte svarade på. Ingen biggie egentligen, men just då kände jag mig bara så fruktansvärt ensam. Igen. Den där malande, förgörande ensamheten. Eller, ensam med den elaka rösten. Trött, dessutom. Den låter alltid mycket högre då. 
 
Plötsligt kände jag hur tårarna rann och för att inte väcka sambo gick jag in i köket. Hulkade lite och grät. Grät över mackan och kakan, att jag inte är fri, grät för att jag har kommit så långt men ändå inte är framme. Grät för att jag var utmattad, grät frustrerat. Grät av rädsla för att jag aldrig kommer bli fri från den där torra, hånanade rösten. 
 
En varm kram från en utsmygandes sambo. "Klart du ska äta älskling, är det jobbigt? Jag väntar uppe tills du är klar". Det gav mig dåligt samvete, som vanligt, men någonstans var jag enbart lättad. Det är skönt när han sitter någon meter bort och finns. Finns nära. Utan att låta mig skämmas över att jag grät. Bara varm kärlek. 
 
Så jag åt upp. Det var gott, antagligen var jag hungrig helt enkelt. Och jag somnade gott, för trött för att grubbla. Nu är det morgon, vi har ätit frukost och ska plugga någon timme innan vi ska iväg till veckans sista föreläsning. 
 
Idag är det fredag. Inte torsdag kväll. Det är en ny dag, och jag är piggare, renare (nyduschat, haha) och har alla förutsättningar för att det ska bli en fin fredag helt enkelt. Ändå... Det ligger lite och skaver i bakhuvudet. Den där sorgen. Men det är dags att sluta bli besviken över "motgångar". Så jag tänker släppa det helt och bara vara stolt över att jag faktiskt åt precis som jag säkerligen behövde och borde!
 
En guldstjärna till mig alltså, för att jag kan klara av att jobba och ändå äta bra.
En guldstjärna till mig, för att jag kämpar varje jävla dag. 
 
Och en stor guldstjärna till alla er läsare, vars kommentarer finns som en mjuk kram i huvudet
att plocka fram vid behov <3
Kommentarer (5)

Knas-Emma!

Publicerad 2012-12-06 16:26:25 i Allmänt,

Åh, ett snabbt inlägg hinner man väl alltid?
 
Jag lånar käre sambos cykel, då bussturer till St Lars hade tagit en halvtimme enkel väg (jmf med tio minuter cykel..?). Fina sambo hjälper till att hälla varmt vatten på låset som fryst fast. Hurm. Ger mig iväg. Framme, gott om tid. En stor bil, typ lyx någonting, står parkerad utanför ingången och två stekar-killar håller på att kånka ut högtalare och lasta? Jag går in, där inne sitter en till liknande kille och nickar lite tufft. Som om jag var på krogen. Eller väntade på ett tåg på stationen. Inte på ätstörningsmottagningen i alla fall! 
 
En söt tjej satt och väntade vid mig, för en gångs skull pratade vi faktiskt med varandra. Annars är det alltid knäpptyst där i väntans tider, man vågar knappt titta på varandra. Så fel för att göra fel. Eller titta fel. Vi vet att vi granskar varandra lite. Funderar på vad den andra gör där, eller mer hur långt de har kommit, hur de mår. Men vi pratade tacksamt om vädret och skrattade lite åt killarna där nere. Sedan kommer fina behandlaren ut och vi inser att vi ska in dit båda två? 
 
Argh. Fel dag. Emma-yrhätta. Imorgon var det ju! Mitt i min stressiga dag. Men min fina fina behandlare tar in mig en kvart i alla fall, efter att ha frågat och förvissat sig om att det är okey för den andra tjejen. Jag vill först vägra, jag vill inte ta den där viktiga tiden ifrån någon. Jag skäms lite nu med.
 
Men lycka! Lycka att få berätta om mens, om vardagsproblem och tankar kring framtid. Inte så mycket mat alls. Bara hurra lite. Jag fick beröm tills jag började gråta. Ja. Gråta. Jag klarar inte av den där intensiva blicken och högarna av beröm jag får. Då brister något inom mig. Det är så jobbigt, samtidigt som det så klart är trevligt också. Träning behövs på att ta komplimanger!!!
 
Sedan ut. Cykellåset sitter fast. Inne på apoteket lyssnar inte tanterna när jag ber om varmt vatten, men en läkare som är där tar med mig in på psykakuten och kommer tillbaka med två varma muggar vatten. Hurm. Mycket märklig man. Jag undrar om det inte var en patient där som lånat en läkarrock, trots allt..?
 
Hemma. Nu pressar jag i mig en macka och gröt med hackade fikon och vaniljyoghurt (nya favoriten!), sedan ska jag ta bussen till jobbet om en kvart. Mensvärk i magen, men glad! 
 
Jo. Jag "slapp" väga mig idag! "Du, du ser så strålande ut att det inte kan vara annat än bra! Vi testar att vänta tills nästa vecka istället, cykla nu försiktigt!"
 
Strålande. Det där ordet. Jag tycker nog att det passar idag! 
 
Nu ska jag bara försöka få till lite bra kaffe på jobbet och se om tjejerna jag jobbar med är trevligare idag..!
 
Håll tummarna ;)
Kommentarer (3)

Torsdagen från stress-helvetet!

Publicerad 2012-12-06 13:37:14 i Allmänt,

Hej alla fina!
 
Är hemma och sveper en lunch innan jag ska iväg till ÄSC på behandlingssamtal: gissa hur mycket jag ser fram emot det idag! Äntligen, äntligen, äntligen fungerar min kropp igen! Benskörheten kommer nog hinna läka ihop lite innan jag är tjugofem, och sedan kan jag leva länge och gott med min kropp. Även om mensvärk och allt annat suger (gud vad dyrt det är med tamponger och bindor! Välkommen till verkligheten Emma?) så är det alla gånger värt det. Att vara en kvinna, liksom. Att vara frisk. 
 
Nu ska jag pussa sönder sambo innan jag smiter ut i snön, sedan hinner jag bara hem i tio minuter och slänga i mig något innan jag ska iväg till jobbet! Lite nervös, det är så svårt i början på nya jobb! Man känner sig som en tafatt sopa... Men jag försöker komma ihåg att det har känts så på alla ställen, det gör det när man är ny! Snart kommer rutinerna och glädjen i arbetet istället! 
 
Inhandlade ett merinoull-underställ idag förresten. Känns tryggt inför Norge-skidresan över jul...Typ. Om ni ser en istapp på skidor någonstans på TV så har de hittat mig i skidspåret ;)
 
Hoppas ni klarar er bra där ute i snön, 
jag vill verkligen tacka för alla fantastiska kommentarer jag får av er!
Igår när jag låg i sängen med en varmvattenflaska på magen kunde jag trots mag- och ryggvärk inte låta bli att ligga och flina lite fånigt :) 
 
 
Kommentarer (0)

Jag fick min julklapp idag!

Publicerad 2012-12-05 16:45:20 i Allmänt,

INGEN i världshistorien har någonsin varit så lycklig som jag är nu över att behöva släpa sig ut i snöyran för att köpa *trumvirvel* tampinger och bindor!!!!!!
 
Lycka!
 
Det går att bli frisk!
Min kropp håller med!!!
Kommentarer (4)

Ni som dricker näringsdrycker!

Publicerad 2012-12-05 15:50:15 i Allmänt,

Jag hittade en jätterolig sida precis, som jag önskar att jag hade hittat för några år sedan när jag försökte dricka näringsdrycker:

http://www.fresubin.se/Puff-Container/Recept-med-Fresubin-DRINK/Efterratter/

Det hade nog gått lättare med den ;)
Kommentarer (0)

Underbart julig-onsdag!

Publicerad 2012-12-05 15:03:00 i Allmänt,

Snön virvlar utomhus, nu när jag äntligen är hemma igen!
 
Här inne är det nästan tropiskt varmt (vad är det med hyreshus? Smällkallt tills första oktober, sedan pensionärsvärme!!!). Jag och sambo har, efter en maffig trettonbitars sushilunch med fisksoppa till förrätt, ramlat runt i snöyran i jakt på julklappar! Eftersom jag vet att min fina mamma läser här och utöver det är en ovanligt nyfiken mamma kommer jag inte nämna eventuella julklappsfynd. MEN jag tänker nämna en nybakad lussebulle på förmiddagen en klasskompis köpte till mig i skolan. Lite pepparkakor i affärerna nu. Och mitt (kanske) härliga fynd av Ica's paprika/cashewnötspesto!
 
Trött som jag var idag tog jag ett extravarv i garderoben. Det finns ofta någonting där inne som kan få mig att känna mig lite mer redo för världen, hur ytligt det än kan låta. Men har jag på mig något som sitter bra, är rätt färg efter humör osv. så känner jag mig faktiskt lite starkare. Hurm. Känner ni igen den känslan?
 
 
Haha, känslan av en bra Emma-outfit:
För det är viktigt för mig att trivas med mig själv. Att känna mig vacker, att FÅ känna mig vacker även om jag numera väger mycket mer. Det är viktigt att pyssla om, ta hand om och berömma lite i huvudet. Ätstörningar klassificeras inte för inte som psykiska sjukdomar; vi har en del tankemöster att bryta! 
 
Och tro mig, det går! Även om jag har hånat mig själv när jag försökte tänka snälla saker och ge mig själv lite cred då och då, så sakta men säkert "fastnade" det där halvseriösa egenberömet någonstans och växte till sig. Det märker jag väldigt tydligt nu. Om någon hade sagt att jag var ful, tjock eller vad som: KLART man blir ledsen! Men det definierar inte mig. Jag blir/är inte ful för att någon elak människa säger det. Andras ord sätter inte mitt värde, det definierar inte Emma. Det måste jag göra själv. Och så länge som jag hatar, baktalar, intalar och nyper, så länge kommer jag också att må väldigt dåligt med mig själv. Det är inte kul att leva ett helt liv med en mobbare i huvudet. 
 
Så skyffla ut de där ekaka tankarna!
Skit i vad andra har sagt någon gång. 
Definiera dig själv istället!
 
Vad är bra med dig?
Och om du har svårt för att bara haspla ur dig något:
varför tror du att människor som tycker om dig gör just det?
 
Man får även fråga dem. Självklart får man det. Det är kanske lite pinsamt, men det är ofta väldigt givande. Jag bad min fina sambo skriva en lista över de tio bästa sakerna med mig. Den listan ligger numera alltid på mitt nattduksbord, redo att läsas de där dagarna jag bara vill dra en påse över huvudet. Ärliga, raka, fina ord. Om hur någon ser på mig. Ser hos mig. 
 
Och det behöver inte vara en sambo. Det kan vara en underbar mamma, en nära vän, en släkting. Någon som känner dig, som du ändå litar på. 
 
Slutbabblat om detta!
Nu ska jag röra ihop lite havregrynsgröt med rivet äpple, hackade mandlar och vaniljyoghurt, lägga mig i soffan med min nya bok och ta igen lite slötid. Imorgon ska jag först gå i skolan 8-10, sedan ska jag jobba 17-22:45, vilket känns omöjligt långt och jobbigt. Men jag älskar att jobba. Faktiskt. Det är ett bra komplement till att plugga, jag får träffa mycket människor och småprata samtidigt som jag inte funderar en sekund på studierna. Sedan njuter man lite när man kan sjunka ner framför en skolbok. 
 
Ikväll är det i alla fall kör 19-21, sedan är jag inbjuden på en VIP-rea på Spirit av en vän som jobbar där. Den håller i och för sig på fram till 23 men ja.. Eh... Jag har nog fått min dos av shopping idag!
 
Nu är kaffet klart och jag är mer än klar för kaffe!
 
Laters!
Kommentarer (1)

Min kväll, läsarfråga och en snutt historia om att hitta styrkan

Publicerad 2012-12-04 19:14:44 i Allmänt,


Nu ligger rotfrukter i ugnen, kycklingen klar för stekning och jag med sambo i soffan. Senare ikväll är det lite filmkväll med kompisar här hemma, det ska bli riktigt skönt att bara krypa ner i soffan (igen!) och försvinna in i en (förhoppningsvis) bra film! Det enda man ska göra efteråt är att krypa in till sängen liksom ;) Okey. Helst borsta tänderna först..!
 
Jag vill återigen skriva att ni läsare är fantastiska!!!
 
Ni har gjort så att jag känner att det här med att starta bloggen, det är lätt bland det bästa jag har gjort! Kommentarerna som ramlar in finns med mig i bakhuvudet, frågor som kommer klurar jag lite på under dagarna och det är ju också SÅ kul att höra om era framsteg och smyspana på era bloggar :) Det tynger mig när jag får höra om bakslag och förtvivlan, såklart. Väldigt mycket. Men jag tror också att alla kan bli friska från den här sjukdomen. Det finns inga hopplösa fall. Det finns människor som lever långa år i svält och hemskhet, men det finns inga som inte kan bli friska. Jag gick länge runt och trodde att jag var en sådan där, som aldrig skulle ta mig ur det. Det var en slags tröst, för då slapp jag känna att jag var tvungen att kämpa emot. Kunde ursäkta lite. Försökte och lyckades delvis acceptera denna felaktiga hemska "sanning". För det var för svårt att se ljuset, där långt bort i tunneln. Det är svårt att vara modi när man är ensam i mörker, helt enkelt. 
 
Dessutom värmer det i mitt hjärta att se framsteg, få en kommentar som tyder på hopp och en ny tankegång hos er. Någonstans dr ute finns en människa som börjar vilja återvända till livet. Det är fantastiskt! Jag är så tacksam för att ni delar med er av det!
 
Så. En fråga!!!
 
Fina Elin skriver ibland fantastiska inlägg till mig, och här ser vi en människa som verkligen är stark!
Som många av oss sjuka kämpar hon med/mot den där jäkla kompensationstanken som jagar oss. Ja, jagar. Ni vet hur rastlösheten känns I guess?
 
Men nu undrar hon:

"Hur gjorde du för att inte kompensera med motion? "Tack vare" motionen vågar jag äta större storlekar på portioner, vågar äta mellanmål (trots att jag inte är hungrig eller ens sugen, eller känner att "jag är inte värd det" jag äter för att jag måste, min KROPP behöver det. Dock vill ju inte hjärnan samma alltid.) Vågar ta min näringsdryck (ska ta 3/dag kommer max upp i en, ibland två, per dag. De är HEMSKA!!) Jag tycker mig faktiskt blivit bättre, ser fram emot måltider, kan äta ute i "rätt" sällskap (nära vän, mamma.) vågar lita mer och mer på behandlarna, mindre på tankarna. Men motionen. Jag kan ärligt talat säga att ute och springer har jag lagt av med. Men jag kan gå. Hur långt som helst. Dels "promenader" (promenader låter ju som om man njuter, jag hets-går väl om man ska vara ärlig.. Ibland njuter jag. Men då har jag väl redan PW:at i 7 km) Vill inte, men vill ändå.. Kan inte ligga i en säng/Soffa en hel dag. Måste pyssla med något! (städa, rensa, uträtta ärenden etc etc) och detta är så svårt! För jag vet ju att jag inte ska motionera för mycket, men ibland känns det som om "det är det som gör att jag äter". Fast ändå inte - ibland (kanske hälften av alla målen på en dag) så är jag faktiskt SUGEN och SER FRAM EMOT måltiden - stor skillnad. Men ja, tankarna är där och gnager. Vilket gör att jag inte går upp så mycket som man önskar."

Jag känner igen mig så mycket i det här!
Ett första steg var faktiskt att sluta kräkas. MEn jag var inte tillräckligt stark då för att inte kompensera på något annat sätt; jag var fortfarande livrädd för att inte vara hungrig. I efterhand tror jag att det faktiskt var en bra grej; att kräkas regelbundet är enormt slitsamt för kroppen, även om motion vid undervikt också är farligt. Lite pest eller kolera. Det jag gjorde var i alla fall att genom lite promenader och så våga äta lite mer. Sedan lite till. Kanske skippa den längsta promenaden. Äta samma ändå. Osv. 
 
Att använda träning som kompensation för att FÅ äta är sjukt.
Men det kan vara ett sätt att "fasa ut" ett kompensationsbeteende. Detta är givetvis bara min egen process, för andra har det kanske inte alls fungerat så. Som vanligt kan jag bara skriva utifrån min egen erfarenhet. För mig var det riktigt svårt att sluta kräkas. Men genom att kompensera en del genom träning fick jag på något sätt upp ögonen för kroppens välmående igen. I denna "fas" sprang jag inte en mil om dagen, jag vill poängtera att det inte var någon väldigt slitsam träning alls. Promenader. Lite för många och lite för långt, men som sagt, de blev kortare och färre. Jag räknade fortfarande kalorier maniskt, men försökte plus/minus:a med högre och högre slutsiffra. Från 500 till 700. Till 1000. Till 1200. Till 1500. Osv. Det hände ju ändå ingenting med min vikt, jag gick inte upp och jag började känna mig trygg med att äta mer och oftare. På ett sätt är det ju något ironiskt komiskt med att kaloriräknandet blev mitt fall men även ett hjälpmedel!
 
Jobba på och uppåt Elin! DU måste hitta ditt sätt, din väg! Du, och bara du, vet vad som kan hjälpa dig och det viktigaste egentligen är att gå efter den där försvagade rösten inom dig som faktiskt är ditt välmående!!!!
 
Det ovanför var mitt eget "recept" på att bli friskare. Dock var, och kommer alltid att vara, min största vändning när jag började med öppenvården. Plötsligt fick jag jävligt hårda krav på framsteg, och på kort tid! Från de där ynka 1500 kcal till ca 2500. GULP! Ett kilo upp i veckan. Helvete! Jag hade nog gett upp och lagt mig i en stor blöt hög om inte min behandlare hade varit en riktig satmara första gången jag träffade henne. Det som hände var att jag fick okey:at öppenvård, trots att jag egentligen var för underviktig för det. De pressade mig att ta studieuppehåll och börja på dagvården, något jag verkligen inte ville. Så, öppen vård. Första gången, sätter mig ner och ler lite mot henne.
 
"Gud vad du är mager människa! Du ser så sjuk ut!"
Aj...
"Jag tror verkligen att du ska gå i dagvård istället, det här kommer bli för tufft för dig"
Vafan..???
"Du är för sjuk för att klara av att bli frisk genom öppenvård!"
SÅ FAN HELLER!
 
Jag gick därifrån, kokandes av ilska. Hem. 
Beklagade mig inför sambo. 
Som till viss del instämde med behandlaren! 
VAFAN?!
 
Träffade storebror, fick en varm stor kram. 
"Klart du fixar det här syrran!"
Bästis ringde och sa samma sak.
 
Och DÄR, just då, växte sig ilskan större än rädslan. 
Jag gick inom affären och köpte med lite full-fettprodukter. 
Skissade ihop ett nytt matschema som gjorde mig nopprig av obehag bara att läsa igenom. 
Sedan bet jag ihop. Gick och lade mig. 
"Jag ska fanimej visa dem", minns jag att jag tänkte. 
Och så gjorde jag det. 
 
Min behandlare skrattar lite över detta nu, tillsammans med mig. "Jag var ju tvungen att hitta lite jävla anamma i dig, Emma". Jag är bara evigt tacksam! Och sambo började tro på mig efter ungefär två dagar när jag totalt ändrat om i mitt matbeteende. Nu är han mitt största stöd (förutom möjligtvis mami<3).
 
Nu blev detta en total roman. 
Summan av kardemumman (och jag älskar kardemumma!) är i alla fall:
Hitta din styrka bland all rädsla!

Min styrka är min envishet och ilska, de driver mig vidare när jag ibland hade gett upp i annat fall. 
 
Vilken är er?
 
Kommentarer (6)

Hallelujah!

Publicerad 2012-12-04 16:21:46 i Allmänt,

..vad jag är trött!
 
Eftersom jag inte är en supermänniska (läs:omänsklig!) så är jag rätt jäkla slut i rutan efter fem timmar på nytt jobb, snabbis hemma och sedan grupparbete i tre timmar. PANG.
 
MEN det har varit en riktigt rolig dag! Jobbet gick bra, klart man känner sig som en tafatt amöba i början. Jag tvingar mig att komma ihåg att just då har det faktiskt känts på alla mina jobb jag har haft, de där första gångerna innan man trillar in i rutinen. Chefen är super, de andra tjejerna är väl helt okey. Nästa provjobbs tid är på torsdag, ska jobba 17-22:45. Höh.. Men det vägrar jag att fundera så mycket på nu!
 
Istället väljer jag att lägga min tankekraft på att berömma mig själv lite (något jag, hahaha, gör väldigt ofta, om man läser igenom blogginläggen här!). 
 
Jag har småätit pepparkaksmuffins och när jag slutade fick jag en halv bagel med cream cheese, kyckling, sallad och någon sås. Hurm. "Snäll jag är va?", blinkade chefen och log. Snäll. Ja! För den var jäkligt god och efter så många timmar, speciellt som ny, är man helt utmattad. Tacksamt tuggade jag i mig den medan vi utvärderade dagen lite. Och det kändes helt naturligt!
 
Jag förstår inte idag hur jag orkade med mitt liv innan. Innan, för något år sedan, före det att jag började plugga här i Lund. Då bodde jag i Malmö och en period hade jag tre olika jobb. Ett heltid och två extra. Svalt hela dagarna och var vaken/spydde hela nätterna. Sov i snitt 2 timmar natt. Kanske tre ibland. I alldeles för många månader levde jag i denna misär! Och för vaddå? Pengarna? Kanske om jag hade tjänat en miljard och sedan kunnat sitta på en strand resten av livet (vilket inte är en dröm, i och för sig, men en metafor). Men det blev jag ju inte, det finns inte så många som blir det inom typ restaurang och diverse okvalificerade extrajobb...
 
Denna tjänsten är på 5-10h/vecka och det känns grymt lite. Men ändå grymt lagom. Jag orkar nog faktiskt inte mer än så, inte vid sidan av studierna. Inte om jag ska må bra under tiden. Jag var rädd för att jag skulle falla tillbaka till det där misär-stadiet, bara jobba jobba slita släpa. Det är jag inte efter idag. Det finns nog ingenting värre än att leva utan att leva. Jag tror att ni förstår vad jag menar. 
 
Jag kan leva rent fysiskt. 
Men nu har jag provat att leva även med en psykisk del.
En större del. 
Den där delen med kärlek,
vänner, familj, aktiviteter.
Fikor, biobesök, restauranger.
God mat!
Godis i lagom mängd.
Ork. 
Koncentrationsförmåga.
Etc, etc, etc!
 
Och jag är inte smalast. Men jag är fan så mycket bättre. Jag är glad. Jag är stark. Min kropp sjunger med mig under dagen. Det är väldigt mysigt. Att trivas i sin kropp. Så när jag hoppade av bussen här hemma, efter ett grupparbete med mycket skratt gick jag neråt, mot solnedgången. Och jag sket i att det är lite hemskt att solen går ner vid halv fyra, jag struntade i att jag inte har läst allt jag ska och har en lite finne på näsan. 
Istället blundade jag lite halvt och log mot solen. Kände efter hur den värmde i ansiktet, hur trött jag och kroppen var på något mysigt sätt. Det finns så mycket glädje i mitt liv, så som jag lever det nu. 
 
Och det är med största glädje och förvåning jag kan erkänna att min vardag faktiskt är helt underbar. 
För det mesta, i alla fall.
Det har jag inte kunnat säga ärligt på fyra år.
Kommentarer (0)

En sammanfatting

Publicerad 2012-12-03 21:52:32 i Allmänt,

Ja ni, 
kära ni!
 
Idag har varit en lång dag. Provjobbet är flyttat, imorgon 07:30 gäller det! Ska jobba tillsammans med min (blivande? I wish!) chef som verkar jättetrevlig. Fikade med en kompis efter föreläsningen. Åt god lunch. Åt lite gröt med rivet äpple, vaniljyoghurt, kanel och hackade mandlar till mellis, så jäkla gott! Lite äppelpajkänsla, me like!
 
Sedan kom en dipp nu på kvällen. När jag insåg att jag fortfarande inte har läst mer än ynka 30 sidor i en snustorr skolbok, skissat lite på frågorna inför grupparbetet imorgon (de borde vara i alla fall halvklara) och att jag ätit lite väl mycket dadlar idag... Hurm. Ångesten kom. En kall promenad hjälpte inte för att sålla bland tankarna. Stressen sticker lite i en. 
 
Jag kan inte skylla på att jag är sjuk längre. Att jag inte orkar för att jag är grymt underviktig. Jag borde kanske klara mer än jag gör? När jag var sjuk gick jag runt om trodde mig vara en väldigt smart tjej egentligen, men kanske är jag inte bäst-i-klassen:smart nu. Eller, det vet jag att jag inte är. Inte inom juridik i alla fall. 
 
En atarax. Sambokram i sängen (jag vet inte vad jag hade gjort utan honom ibland <3). Delade på lite Vienetta i soffan framför Pengarna på bordet (som, btw, var sjukt B). Spelade Backgammon. Och någonstans insåg jag att det här, just nu. Det är ätstörningsångest. Ångesten inför att släppa det där lilla som fortfarande finns kvar. De sista konstiga beteendena. De sista kompensationstankarna (som inte omsätts till handling!). En desperat ätstörning som skriker från ett hörn. 
 
Och mitt i all förvirring, irritation och ledsamhet känner jag mig trygg. 
Stolt över att jag glömmer bort vad jag äter under dagen. 
Glad över att jag mår så bra som jag gör. 
Trygg med att mitt liv är väldigt fint och bra i övrigt. 
Trygg med mig.
 
Det får kännas jobbigt ibland. 
Det ska det nog göra. Man vet bara inte när det kommer. Men det kommer. Man måste vara föberedd på det. Numera springer jag inte iväg till affären och köper choklad och glass i mängder. Jag äter inte en halv varma koppen till lunch. Aldrig. Aldrig backa. Det går inte nu. Det går inte, eftersom jag absolut inte vill det. Det finns inga kickar kvar i den där misären. Det finns inget positivt med att långsamt döda sin personlighet. Sitt liv. 
 
Nu ska jag äta min kvällsgröt och gå och lägga mig med en bra bok. 
Och jag vet att imorgon är en helt ny dag. Med helt nya förutsättningar för att inte känna såhär.
En helt ny Emma, ännu en dag längre bort från ätstörningen. 
Därför kan jag, trots ångesten, somna med ett leende!
 
Och le lite bredare när sambo behagar krypa ner bredvid <3
Kommentarer (4)

If you need a change

Publicerad 2012-12-03 19:25:10 i Allmänt,

Ibland är det lite skönt att inte vara helt sig själv. Att bli lite annorlunda, även på utsidan. Det är så mycket som förändras inom en själv när man börjar tillfriskna; man känner sig helt annorlunda, men man ser ändå rätt likadan ut efter att ha kommit ur svälten. Några kilon hit eller dit syns faktiskt inte så mycket längre, de där snedvridande glasögonen ramlade av mer och mer runt BMI 18. Det är någon liten magisk gräns. Sedan stämmer såklart inte BMI på alla, men det är ju mest ett ungefärligt mått. Jag har alltid legat runt 60 kilo som glad och sprallig Emma innan jag blev sjuk. Så jag vet att DET är mitt ungefärliga mål. 
 
I alla fall. Jag tror att, även om det inte är kul att erkänna, många av oss är rädda för att vara "som alla andra". Jag brukar tänka att ingen människa är det egentligen. Om jag tror det om någon så känner jag bara inte den personen tillräckligt väl..! Alla har ju något eget, eller kombinationer som är egna. Jag tror inte på medelmåttor. Då har man bara inte förstått.
 
Ändå. Vissa dagar känns lite trista. Eller, man känner sig trist! Håret, platt. Kläderna, samma gamla vanliga. Jag. Samma gamla vanliga. Urk. Grått. Trist.
 
Då brukar jag rota runt en runda till i garderoben. Dra fram något kul plagg. Fixa håret lite. Kanske klippa till en lugg. Dra på mig lite klackar. What ever helps! Bara man kan nå en lite skön känsla av att man är rätt jäkla snygg och kan sträcka på sig. Har ni förresten tänk på hur mycket mer utstrålning man får om man sträcker på sig? Kolla på stan bara, jämför människors hållningar. Jag har slutat gömma mig i tält. Jag har slutat plåga mig i enormt tajta kläder. Nu vill jag bara ha snygga men sköna kläder. Som jag kan just sträcka på mig i. Och äntligen börjar min kropp skrapa ihop lite muskelmassa som gör att jag orkar det! Det är faktiskt rätt fantastiskt. Bara jag tar ett djupt andetag och drar bak axlarna lite känner jag mig lite mer... humm... "redo"? Kaxig? Inte kaxig som i "yo gangstah", kaxig som i självständig och självsäker. 
 
Jag och bästis filosoferade om detta för någon vecka sedan. Att man är sååå kass på att uppskatta sitt eget utseende. Ibland har man verkligen inte en blekaste aning om hur man ser ut, egentligen. Felen växer fram i spegeln och tar över hela bilden. När alla andra ser en söt tjej. 
 
Låna andras ögon!
Lite inte alltid på dina egna när de lurar dig att du är ful och fel. 
Någonstans inom dig vet du att det inte är sant. 
Var modig nog att tro på den känslan!

Dessutom spelar det ingen roll att alla inte är sjukt snygga. För bland de vackraste människorna jag vet är en del inte så bildsköna direkt. Men jag ser inte det längre. Jag ser bara en vacker vän, en fin bekantskap och så vidare. Ytligheten dör ut ju mer man lär känna en människa. Sedan ser man mest den där fina personligheten någon kånkar runt på, inuti. Som man har turen att få se och träffa!
 
Inte ett så "matigt" inlägg. Men ack så viktigt. För en ätstörning handlar inte bara om mat. Det handlar om självuppfattning, kroppsuppfattning och låg självkänsla. I alla fall enligt mig. Och parallellt med att arbeta med matscheman och allt var det nu kan vara; tänk på att jobba med de här bitarna också!
 
Ett tips är att läsa "Sluta Svälta", "Mattillåtet", "Frisk och fri" med flera böcker. Försöka ta in lite. När man läser något känns det, i alla fall för mig, som att man tar in det bättre än om någon stackars närstående "tjatar" om det. Dock tror jag det är en slående kombination, att få bekräftat det där man kanske börjar känna så småningom!
 
Så ja. Unna er kanske någon ny tröja. Hitta på något annat med håret någon dag. 
Men framför allt. 
Sträck på dig,
och var jävligt stolt över att du är just du.
Du, som kämpar med en av de svåraste sjukdomarna i världen.
Du, som kommer bli frisk från just densamma!!!
En miljon gånger starkare!
 
 
Kommentarer (1)

Läsar-frågor

Publicerad 2012-12-02 20:37:49 i Allmänt,

Haha, nu gör jag det igen; lånar läsarkommentarer!
 
Jag blir åter och åter igen förvånad över hur fina och smarta människor som läser och kommenterar den här bloggen! Det är underbart, jag blir glad och mycket av de där ensamhetskänslorna försvinner genom förstående och peppande kommentarer. Tro aldrig att jag genom den här bloggen bara försöker peppa er läsare; ni stärker mig minst lika mycket <3
 
Idag fick jag en jäkligt bra kommentar av Tictactoe:
 
"Som vanligt motiverande att kika in på din blogg och läsa om alla dina framsteg :-) 

Många av de sakerna du utmanar dig med u känner jag igen att jag också gjorde efter att jag kom ur anorexin. 

Men det är ju inte det jag har problem med att äta sötsaker. Så vad är framsteg för mig nu? Att inte spy bara? Har nog blivit blind för min ätstörning och det är säkert flera områden som jag fortfarande har förbjud med som jag kanske borde utmana mig med, men när man har varit sjuk under en lång tid så har jag glömt vad som är normalt. 

Intressant detta med att man förbränner mer på vintern, inte tänkt på det men jag brukar alltid gå ner under vintern oavsett om jag velat det eller inte och det är väl för att man förbränner mer? 

Skönt att höra att du mår bättre nu och jag kommmer ihåg att jag också fick en riktig syn på hur äckligt det är att spy när jag blev matförgiftad förra sommaren. Det är inget naturligt och inget man själv ska framkalla. Det är sjukt. 

Vad pluggar du? :)"
 
Tack, fina fina du! Dina kommentarer värmer verkligen (vilket behövs en sådan här smällkall dag!)
 
Jag kan börja med den lättaste frågan: jag läser juridik! Därav ständiga inslag av skolarbeten -.-
 
Jag vill inte låta hård eller elak alls, men att äta sötsaker när man sedan kräks; det är inte riktigt att klara av att äta dem. När jag gjorde så hade jag mer eller mindre medvetet bestämt mig för att kräkas efteråt redan innan jag åt något. Om jag åt det var jag alltså "tvungen" att kräkas. Då är det ju fortfarande ett problem att äta sötsaker, eftersom man direkt efteråt straffar sig själv. Ja, straffar. Att kräkas är fruktasvärt. Det spelar ingen roll hur mycket man "vänjer" sig vid det, egentligen är det hemskt varje gång. Man vänjer sig nog mer vid att alltid ha lite ont i huvudet, känna sig avdomnad och allt det där en normal människa förknippar med extremt obehag efter att ha kräkts. Det borde inte vara ett normal-läge för någon!!!
 
Det där med blindhet: JAAA!!! Klockrent, älskar din skarpsinthet! Man blir verkligen blind inför vissa saker man gör på rutin. Eller tänker bort. En sådan grej för mig är pesto. Jag älskade verkligen pesto innan jag blev sjuk, ju mer desto bättre. Sedan kom sjukdomen och peston försvann. Nu har jag inte ens kommit på tanken att äta det och när jag såg sambos burk i kylen ryggade jag lite. Puh, den där peston var ju faktiskt ångest-förknippad! Det känns direkt. Men i min värld har pesto bara varit borta. Tills idag. Nu ikväll. 
 
En annan insikt idag är att jag även lätt låser mig vid "nya" vanor, så som att fika på eftermiddagen. Eller inte fika alls. Eller på förmiddagen. Men inte på eftermiddagen i så fall. Därför blev det jobbigt idag när det blev lite småfikor hela dagen (kändes det som). Aj aj aj. Ändå har jag gått runt och känt mig nästan frisk. Det finns nog en hel del saker kvar att jobba med, som kommer poppa upp lite då och då. Jag försöker verkligen komma ihåg dem så att jag kan använda dem i min behandling så som veckoutmaningar och även jobba med det på egen hand. 
 
Ja du. Det där med vinterförbränningen. Jag lusläste så många artiklar som sjuk, en säger det ena och en säger den andra. Känns det igen? Men jag har bestämt mig, stenhårt, för att lita på min behandlare och hon håller fast vid detta; vid värme och kyla behöver kroppen mer energi för att balansera temperaturen i kroppen. I mina öron låter det inte ologiskt.
 
Och har ni tänkt på att det är en tradition att äta mer under vintern?
Det kanske finns en bra anledning bakom den där gamla julmaten trots allt..? Vad tror ni?
 
Det jag själv kan märka, i min kära kropp, är att den blir extra trött när det är temperaturskillnader utomhus. Just nu sitter jag och mumsar lite kinder-choklad och inbillar mig att det är all vistelse ute i kylan idag som är orsaken till detta sötsug idag! För visst, det är alltid gott med choklad, men jag är inte alltid såhär sugen.
 
Usch ja. Att kräkas. När jag, minus mitt återfall för någon månad sedan, nu har levt nästan fyra månader utan att kräkas känns det riktigt traumatiskt. Hemskt. Jag tyckte så synd om mig själv, hahaha! Förbannade de där jäkla räkorna (som jag tror var anledningen till matförgiftningen..). Grät en skvätt. För ett halvår sedan hade jag tvättat mig kring munnen, tryckt i mig lite tandkräm och ryckt på axlarna. Stackars sjuka mig :( Det är inte att vara stark att misshandla sig själv... Inte alls, fast jag tyckte nog det då. Tyckte jag var stark som lyckades dölja allt och orka ensam. Suck. 
 
Slutligen, fina du! Jag tror faktiskt inte att man "glömmer" vad som är "normalt" (mycket kaninöron). Jag tror man förtränger det och att det börjar poppa fram lite när man har kommit upp i vikt. Svaga minnesbilder av en själv som frisk (självklart inte om man insjuknade mycket tidigare än jag gjorde dock!). Jag tycker faktiskt att det känns lite i ryggradden nu ungefär hur mycket som är lagom till mig när jag lägger upp mat (vilket jag tyckte var jättesvårt upp till ungefär BMI 18!).
 
Som så många har sagt och "tjatar" om; vikten är viktig! Angående dessa frågor speciellt för hjärnan. Den tänker så mycket bättre och klarare när man har gått upp i vikt. Låser sig inte lika ofta och tics försvinner utan att man tänker på det!
 
Stor, stor kram till dig, och TACK för att du bemödar dig med att skriva till mig!!!
/Emma
Kommentarer (3)

Lite mat-ångest

Publicerad 2012-12-02 19:21:00 i Allmänt,

Idag fick jag en numera ovanlig känsla: matnoja!
 
Jag vet inte riktigt varför, men plötsligt kändes det som att jag hade ätit hela dagen! Och det har jag ju, i och för sig, nästan. Men samtidigt som det känns lite jobbigt nu, är känslan av frihet större. Dessutom ska jag äta mer nu under vintern, det är stränga instruktioner från min kära behandlare! Det jobbiga var nog att det blev lite småätande innan lunch och lite mer "fika" än vanligt. 
 
Detta har jag ätit idag:
Frukost:
1 äggmacka och 1,5 portion gröt med ca 2 dl vaniljyoghurt + smoothie (och kaffe SÅKLART!)
Mellis:
lite dadlar, 1 apelsin, 1 fralla med ost och skinka + en stor lussebulle
Lunch:
10 bitars sushi + vatten
Mellis:
Kardemummabulle + kaffe
Middag:
1 stor nötfärsbiff med soltorkade tomater, bulgur, kokt broccoli och créme fraise-sås och en apelsin
(Kvällsmellis:)
(Lite dadlar, en kinderchokladstång och 1 portion gröt med ca 2 dl vaniljyoghurt)
 

Jag gillar inte matscheman och listor egentligen eftersom det, enligt mig, är ett sätt att ha koll. Kontroll. Något jag behöver träna på att inte ha. Men nu har jag ändå tänkt igenom dagen ett tag för att få ner ångesten och väl nerpräntat ser det inte omänskligt mycket ut. Inte nu kring advent. Nä. Om det är någon gång man ska fika så är det nu. Så jag är stolt över mig själv. En liten impuls var att hoppa över lunchen. Men fan heller. Hoppa över kardemummabullen då, jag hade ju faktiskt fikat? Fan heller. 
 
Det svåra är inte att ta besluten eller att göra det, det är känslan efteråt. Inte någon rytande ångest som river i en. Mer ett lite stickande obehag, en liten rastlöshet och oroskänsla. 
 
Okey. Det blev lite mer idag än jag brukar äta. Men kroppen har ropat på något hela dagen känns det som, så fort jag har fyllt på med något har det varit lugnt ett tag till. Och sedan sugen igen. Hurm. Jag får nog bara acceptera att vissa dagar blir såhär. Det är svårt, ibland. Samtidigt vet jag att vikten inte springer någonstans nu. Inte när man ligger på nästan normalvikt, det händer inte så mycket som när man var grymt underviktig och hade börjat äta mer ordentligt. 
 
Jag ska inte börja lägga ut långa listor varje dag. Men just idag var det skönt att skriva ner det och tänka till kring dagens matintag. Och den här bloggen finns ju trots allt till mest för min skull, även om ni läsare är helt underbara! 
 
Och nu tänker jag vända på ångestpannkakan; tänk vilken trevlig dag jag har haft! Vad fri jag har varit! Vad mycket gott sällskap och god mat jag har upplevt! Nä, nu bestämmer jag att jag är glad och nöjd istället. Ska bara knacka mig i tinningen lite. Och pussa på sambo <3
Kommentarer (3)

En bekväm vintrig dag!

Publicerad 2012-12-02 14:17:57 i Allmänt,

Vad mysig denna dagen är!
 
Nu är vi klara med grupparbetet, relativt smärtfritt faktiskt.
En fin tjej i gruppen hade köpt med lussebullar till oss alla, det är en glädje att bara bli glatt överraskad och hugga in, fast man redan käkat sin lunchmacka och ska fika senare. Goda extra-saker, utan att behöva leta efter en vettig ursäkt för att sedan sitter resten av tiden och förbanna sig själv för att man inte vågar/"får". Suget växer sig ju bara starkare så fort man har sagt den där ursäkten. Sedan blir det bara "pinsamt" att ändra sig. Och man vågar ändå inte. 
Mitt i snövirvlandet gav jag faktiskt upp promenaden in till stan. Vi bor inte långt bort egentligen, det tar kanske 15 minuter att gå in till centrum. Jag brukar bara tänka på det som min vardagsmotion, innan slaviskt och sedan lite lättsammare när jag tillät mig att börja cykla sträckan istället. Så behövde jag inte tänka på någon annan sorts motion. Idag blev den första dagen sedan förra vintern som jag tog bussen istället. Det var så skönt att bara gå upp till busshållsplatsen, ställa sig lite vind(och snö!)skyddat. På en varm buss, av några minuter senare nära skolan. Så enkelt livet kan vara. Så bekvämt. Inte bekvämt som i lat. Bara bekvämt som i en angenäm känsla. 
 
Varför är "bekväm" ett smutskastat ord?
 
Innan jag utvecklade en ätstörning var det mer ett adjektiv angående typ en soffa. Sedan började den ironiska användningen, att man är "bekväm av sig". Som någon omskrivning av lat..? Bara för att man väljer att leva ett bekvämt och alltså SKÖNT liv, behöver man inte synonymt anses vara lat. Det är två skilda ord för mig. Eller, från och med nu. För jag är inte en lat människa. Men jag tycker om att åka buss när det katastrofsnöar och är kallt. 
 
Jaja. Nu sitter jag och väntar på dagens fikasällskap som ska komma till Lund om en timme. Suck. Smög mig in på Espresso House och sitter här, försöker se ut som att jag inte snyltar sittplats trots att jag inte beställt något. Hurm. 
 
En tjej vid ett annat bord sitter och fotograferar sin uppätna muffins papper. Med digitalkamera, dvs inte så "smidigt" och osynligt? Ingen annan verkar höja på ögonbrynen. Vi människor har verkligen bara blivit mer och mer matbesatta. Jag själv tycker det är lite pinsamt att fotografera mat och så, om det inte är något extraordinärt (som min egen matlagning, hehe). Samtidigt är det kul med matbilder. Lite för kul. Kan ni också sitta och kolla recept i evigheter? Jag har verkligen jobbat mycket för att begränsa mig själv angående det. Bara komma på något innan, leta upp receptet för just det och göra det. Än så länge har jag inte lyckats hålla det helt direkt... Men nu finns det i alla fall en glädje i det och jag följer recepten rakt av, utan att ändra om och ändra om tills all mat består av de där säkra beståndsdelarna all min mat gärna gjorde när jag var sjuk. 
 
Det är i alla fall skönt att sitta här i alla fall. Själv. Skriva lite, andas lite. Titta ut och se hur snön rasar ner. Veta att jag kommer att ha en bra dag. Bekvämt. Att inte tvinga ut mig själv att traska runt i en timme innan min vän kommer. 
 
Jag är inte lat; jag är bekväm!
Kommentarer (1)

Btw

Publicerad 2012-12-02 10:57:53 i Allmänt,

Okey, inte så fräscht mini-inlägg....
MEN det är fruktansvärt att kräkas!
Fruktansvärt, hemskt, totalt energiförintande.
Man mår verkligen skit i kroppen hela dagen efter!

(viktigt att komma ihåg!)
Kommentarer (0)

En fin söndag

Publicerad 2012-12-02 10:27:00 i Allmänt,

Först och främst; Tack för alla fina kommentarer igår!
 
Det var en jobbig dag, det är så obehagligt att vara sjuk och få den där trötta känslan i hela kroppen. Också en sporre, givetvis, för man inser hur bra man mår all övrig tid!
 
 
När det krockar lite med ens privatliv känns det ännu tyngre såklart. Men det ordnar ju sig, det gör det alltid som en vis skåne-rappare sjöng om. Jag har tur som har världens finaste storebror jag kan smita hem till och rensa tankarna hos. Ibland känner jag bara att jag blir för upprörd på plats, allt snurrar i huvudet. Det blir alltid bättre om jag kan smita iväg en stund och sila alla de där tankarna...
 
MEN idag mår jag bra igen! Magen har lugnat sig, allt är fint även på andra fronter och det snöar!!!
Jag vägrar att bli sådär tråk-vuxen så man enbart fokuserar på all eventuell (okey, kommande) slask, försvårade transporter etc. För det är så vackert! En morgonpromenad med sambo imorse, ut i det där singlande, medan snö knarrar under stövlarna. Lite snöbollskrig och att känna hur det nyper i kinderna av kylan. Jag älskar det!
 
Nu ska jag göra de två sista uppgifterna inför vårt grupparbete idag, så ja. Jag kommer sitta instängd mellan 12-15 böjd över tråkiga skolböcker. Men efter det tänker jag smita inom stenugnsbageriet och norpa (alltså, betala också!) en saffransbulle..!
 
Jag tvingade sambo att se första avsnittet av julkalendern igår; mysigt. Men ja. Eh. Skådespelarinsatserna var kanske inte de...hurm... bästa. Det är lite kul att de har använt samma ljud och slingor som det var i första Mysteriet på Greveholm i alla fall!
 
Knasigt infall iförrgår; jag köpte en chokladkalender till mig själv. Det är något jag (av ganska naturliga skäl) inte har haft på flera år, och det kändes riktigt kul att pilla fram en liten chokladbit till frukosten igår och idag ;) Bra start på dagen, innan man ska släpa sig ut i kylan. Jag har blivit påmind ett flertal gånger av min behandlare att man måste äta MER under vintern, just för att det är kallt och man förbränner mer bara genom att vara utomhus. Så en chokladkalender känns ju bra.
 

Igårkväll, när allt kändes bra igen, gjorde vi *trumvirvel* SOPPA till mat!
Soppa är något jag har skyggat för. Kanske för att jag levde på pulversoppor (typ äcklig löksoppa) väldigt länge. Eller de där jävla varma koppen. Men på morgonen hade vi bakat bullar tillsammans (sjukt goda, lite ciabatta-aktiga! Kan lägga upp recept senare!) och fisksoppa med kokosmjölk, currypaste och lite grönsaker mixat ihop var riktigt riktigt gott att doppa bröd i! Så det lär nog bli fler goda soppar. Jag älskar grön ärtsoppa också... Bra studentmat dessutom!
 
Bla, bla, bla! Jag saknade att blogga igår, det var bara en rörig och febrig dag. Dock åt jag alla mina måltider som vanligt och är inte orolig för att ha gått ner något i vikt undertiden..!
 
Stor söndagskram!
 
 
Kommentarer (0)

Magsjuk

Publicerad 2012-12-01 12:07:00 i Allmänt,

Restaurangbesöket resulterade i matförgiftning; jag kommer aldrig mer äta kungsräkor!!!
 
Feber. Kräkas. Feber. Frossa. Skit.
 
Jag mår verkligen skit. Även om jag försöker sitta här och plugga så skakar händern lite och kroppen känns irriterad i varenda liten cell. Förgiftad, helt enkelt!
 
Jag är tacksam för att min kropp ändå har så mycket bättre förutsättningar att hantera saker som detta. Hade detta varit för ett år sedan hade jag nog legat helt utslagen. 
 
On top, bråk med sambo. Inga detaljer givna, men jag är riktigt ledsen. Flydde hemifrån för att tänka. Jävla feber. Jag hade behövt vara stark nu. När livet i övrigt blir lite jobbigt. 
 
Landsflykt. Jag behöver samla mina tankar. 
Det här är ingen bra dag.
Någonstans
Kommentarer (5)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela