ungefär sådär

 

Jag vill inte skriva så mycket mer om mitt förflutna, privat. I den här bloggen handlar det om ätstörningsdelen. Men det är klart att vi alla har haft våra kors att bära. 

 

Innan slutade jag äta. Jag har alltid varit en människa som förlorar aptiten när jag är ledsen, jag har aldrig riktigt förstått grejen med att tröstäta på grund av detta. 

 

När någonting i mitt liv känns jobbigt idag drabbar det alltid maten direkt. I huvudet! Sedan ser jag till att det aldrig kommer längre än så, det får stanna bland tankarna. Jag vet vad som är rätt och fel angående mat nu. Varför ska jag plåga mig själv ännu mer för att jag redan mår dåligt över något annat? Jag vill ju vara ännu starkare när jag behöver vara just stark. Därför försöker jag ladda extra mycket när livet är lite tufft, så jag orkar ta mig igenom det. För det går över. Det gör alltid det. Det kanske inte löser sig helt, men det känns bättre. 

 

Jag var en rotlös tonåring. Men idag sitter jag i mitt och sambos hem, väldigt trygg och nöjd!

 

Jag och mamma bråkade mycket, men jag har också väldigt många fina minnen med just mamma. När jag slutade vara en arg tonåring och kunde släppa in henne lite blev vi riktigt nära och numera är mamma en av mina bästa vänner. Den första jag ringer om jag undrar något. Om jag vill bli lite glad. Eller bara kvittra lite. Förutom sambo är mamma mitt största stöd, och innan sambo "fanns" fanns det bara mamma. Alltid mamma <3

 

Det gäller att fokusera på sig själv, faktiskt. Se till att du har energi att klara dig igenom saker. Stäng lite av det jobbiga om det blir för mycket, frossa inte i ledsamheter. Det skadar mer än löser något. 

 

Återigen: när livet stormar gäller det att du vet vart du har dig själv. 

Stå stadigt, så lovar jag att det blåser förbi så småningom.

 

Ge dig själv så goda förutsättningar som möjligt att orka.

Och en stor del av det är bra mat och tillräcklig sömn!!!