Den tid som varit och normal
Hej!
Minns ni mig?
Tiden går så snabbt!
Just nu har jag och sambo suttit inlåsta i några dagar med tentaplugg, varvat med en Stockholmsresa för att träffa underbara V och restaurangmysa med sambo igår. Nu sitter vi utmattade i soffan och ser intervjuer från bokmässan på Svt 2. Skönt avrundning efter högar av folkrätt...
Hann även smita iväg på ett gympapass imorse, gud vad jobbigt det var! Efter att ha varit sjuk kändes kroppen trött och såsig. Inte pepp på armhävningar och skuttande direkt. Men efteråt var det väldigt skönt, rastlösheten av allt pluggande försvann och benen var mer spagetti-artade än pirriga.
Snart är det ett år sedan jag började blogga här. Jag kan inte förstå det! Förstå skillnaden mellan den jag var då och den jag är idag. Det går inte att jämföra på något sätt, för det är som att jämföra två helt olika planeter man påstår är samma.
Det här är jag nu för tiden. Normalviktig, normalunderbar, normalfantastisk, normalsuperlycklig. För inte ska ordet "normal" någonsin komma i vägen för mig igen. Skräcken för det ordet är som bortblåst. Det är inte alls tråkigt. Om man lever ett normalt liv i normala Sverige har man alla förutsättningar att bli lycklig. För normal har en stor bredd nu för tiden, har ni tänkt på det? Det är inte en grå linje där alla ser likadana ut, och är lagom. Nej, normal är något tryggt för mig numera. Det betyder "inte dåligt" och är väldigt tryggt. Fint. Det räcker med att hålla sig där, för de som lär känna mig ser de saker som är t.o.m. mer än "normal" i mig. Jag behöver inte kämpa så hårt, så mycket för att visa det. Det visar sig själv tillslut. Och gör det inte det, har den personen kanske fel på ögonen/öronen/hjärtat. Det finns ju en liten gnista inom alla människor som särskiljer oss. Det är jag övertygad om. För att någon ska inse det behöver jag inte vara smalast i världen, inte vara smartast i världen eller extraordniär. Då skyler jag nästan det, den där skatten andra får möta när de lär känna mig. Och det är så mycket lättare att lita på att människor tycker om en för den man är och ingenting annat.
Mitt firande av ettårsdagen av bloggen ska jag spåna lite på,
men jag lovar er: ni kommer se det!
Jag ska berätta allt för er.
Jag har saknat er!