ungefär sådär

Nu är jag hemma från träningen (cirkelgym, supergött!), jag kom hem till färdig middag (pasta med stekt svamp, hackad tomat och massa pesto och permesanost! Underbara sambo!!!), jag tog innan maten en skön dusch och nu har sambo smitit iväg till en kompis. Det är sol fortfarande ute, kaffet blev precis klart och mina fötter är tacksamt upplagda här i soffan..!

 

Är det inte lustigt egentligen? Att idag är det lite skönt att vara själv. Eller, fast jag ville cykla in och äta glass nu på kvällen (sambo orkade inte) och ingen annan kunde, så gör det inte så mycket. Det här blir också bra!

 

Jag tror att träningen för mycket gott med sig. Nu, när jag själv väljer den. Det är faktiskt bara roligt. Härligt. Jag blir glad och som ett plus blir jag starkare i min kropp. Kroppen är också glad. Det finns ingen press i den träningen jag har valt: friskis-gympa är högst individuell och det går inte att "mäta" något där. Det är inte som löpning med Runkeeper eller så, det vet jag inte om jag hade mått bra av. Det blir dessutom lite tråkigt när man börjar känna pressen. Jag vill inte prestera så mycket när jag tränar, jag gör det av andra anledningar!!!

 

Det är lite lusigt det där. Så länge var jag rädd för att börja träna igen. Väntade, fast jag egentligen hade fått okey:at att träna i alla fall en gång i veckan något mindre ansträngande. Men jag tror att det var bra att jag skippade det, och vågade se rädslan som kanske var befogad. Kanske behövde jag de där få extra månaderna för att kunna njuta av att träna resten av livet. Slippa pressen. Se charmen. Orka njuta. Orka skita i kontroll. 

 

Fast vi ska åka imorgon är jag alldeles lugn. Det kommer bli så himla bra, hur det än blir. Jag är bara säker på det. Dessutom ska sambo göra american pancakes till oss imorgon, kan man få en bättre start på dagen?!! Efter att jag kom tillbaka efter mina veckor i Malmö har vi haft det så himla bra. Klart, man tjafsar ibland. Men det är inte samma känsla nu. 

 

Jag vet att många av er också har en partner och jag tror mig veta hur mycket det sliter på ett förhållande när den andra är sjuk. Vilken supermänniska som helst vacklar nog ibland, mitt i all vår smärta och ångest. Det gör vi ju själva också. 

 

När jag träffade sambo hetsåt jag i stort sett varje dag. Hos honom också. Jag tänker inte skämmas över det längre, det var inte mitt fel. Jag var bara så jäkla sjuk. Om någon av oss hade valt fritt bland helveten, hade vi verkligen valt en ätstörning? Aldrig i livet!

Jag var ofta övertygad om att han inte skulle orka. Orka med mig, mina "hemska sidor". Så jag ljög och försökte vara extra härligt underbar varje gång vi sågs för att "väga upp" allt det tunga jag bar med mig. Det tog ett halvår innan jag berättade allt för honom om sjukdomen. Han blev nog inte så förvånad. Men jag vågade inte innan. Litade inte tillräckligt på att vårt begynnande förhållande skulle palla med det. 

 

Allt detta har ju såklart satt sina spår hos oss. Spår och mönster vilka vi tillsammans nu har jobbat väldigt mycket med, för att bryta. Hitta personerna vi är nu, när jag mår bra. När både jag och sambo kan lita på att jag mår bra. Att kunna gå på toaletten precis efter maten och inte ens tänka på vad jag kunde ha gjort under tiden som sjuk. Märka att sambo inte heller gjorde det. Det är mäktigt!

 

Det är inte bara fysiska saker, såklart. Det var mycket mellan oss som hade hamnat snett. Sambo fick vara stark och förstående, tröstande och begränsa sitt liv för att få in mig i det. Det gör mig olycklig att tänka på men samtidigt vill jag välja att se hur kär han måste ha varit i mig för att göra det här. För att orka. Vilket härlig tjej jag måste vara, som man vill vara med fast jag mådde så dåligt. 

 

Bråken vi har idag handlar aldrig om mat eller godis eller att försöka få mig att äta. Försöka få sambo att vara med mig alla kvällar, för att sitta "barnvakt" och vara trygg klippa. Jag vill aldrig begränsa honom igen, även om jag självklart inte ville det då heller. 

 

Min sambo räddade på många sätt mitt liv. Mamma fick mig att aldrig ge upp, utan henne hade jag aldrig levt tillräckligt länge för att hinna träffa sambo. Det gick inte en dag vissa långa perioder utan att jag dagdrömde om och ville ta livet av mig. Mamma fanns alltid där och fick mig att orka. Och om inte det räckte, fick hon mig alltid att känna det som att jag inte kunde göra så mot henne. Min kärlek till henne och mina bröder har alltid varit min livlina. 

 

Men sambo räddade mig, Emma. Som person. Inte bara för att överleva, utan för att leva! Börja fundera på hur ett annat sorts liv hade kunnat vara. Sett på andra tjejer och tänka att sambo kanske hade haft det bättre med dem. Kunnat äta glass med dem men aldrig med mig. Kunnat dricka vin med dem. Aldrig med mig. Det föddes en längtan inne i mig också. Om mina vänner, som jag lagt på hyllan, och allt annat. Resa. Herregud, jag vågade inte åka någonstans alls på den tiden. Men egentligen ville jag ju allt det där och så mycket mer!