ungefär sådär

Finbesök, hatade älskade mens. Humöret låg och skvalpade vid fötterna när jag vaknade, grått väder och tryckande. Sambo satt som vanligt söt vid matbordet, men ändå kan allting uppfattas så annorlunda. Hans lugna tystnad är plötsligt ignorans, kaffet smakar syrligt, kroppen värker, något trycker bakom ögonen. 

 

Stingsligheten kom och magen började skutta rundor. Hjärtklappning och nej, nej, nej, inte panik. Atarax, så, andas. Lång sambokram, innan han måste iväg. Sedan ensam hemma, lugnar mig. Tar en liten promenad någon timme senare, tryckande värme som får mig att känna mig klibbig. 

 

Sambo hemma, underbara sambo. Han är verkligen min varma fina trygghet, speciellt nu förtiden. Det finns ingenting jag inte skulle kunna berätta för honom (i stort sett, haha). 

 

Träffade fina bästis, åt glass vid Domkyrkan (ja, jag bor i stort sett där med en Glasskultursglass i handen). Gick bland mina favoritgator, pratade fram och tillbaka om olika saker. Började hitta lugnet ännu mer, hitta glädjen igen. När jag väl kom hem igen räckte det med att se sambo så kändes det bra igen. Plattformen är återuppbyggd. Befinner mig nedbäddad i soffan framför TV:n medan sambo svänger ihop hemgjord sorbet (tro mig, det är det bästa som finns mot mensvärk. Förutom Ipren)

 

Snart är den klar, snart är dagen över och imorgon hoppas jag att allt känns lite mer som vanligt. 

 

Jag hatar hoppen fram och tillbaka, det är verkligen jättejobbigt att ha PMS och mens. Skalan revideras till att enbart avse ytterligheter: uppe eller nere. Inte så mycket av den där sköna mitten jag njuter så mycket av vanligtvis. Ja, er "Dalai Lama" Emma är en svajig en dessa dagar. Men det är okey, jag vet ju varför... 

 

Och med alla fina människor omkring mig är jag trygg i att de dagar min egen glädje tillfälligt överger mig finns mitt övriga liv där, redo att lyfta upp mig istället. Det är en mäktig känsla. Att sedan ha en sambo som får en att må som en riktig prinsessa, det är nästan för bra för att vara sant ;)