ungefär sådär

- RESA och bara njuta av annorlunda mat

- Ligga och läsa en hel dag när jag känner för det

Detta skrev jag den tretttioförsta oktober. Det har inte ens gått ett år. Då vägde jag runt tjugo kilo mindre men bar på ton av ångest. Egentligen har mitt liv aldrig varit just så tungt som under ätstörningens diktatur. 

 

Det är skönt att läsa igenom den och inse hur långt jag har kommit!

För jag kan stryka allt det där! De målen har jag uppnått redan, jag kan inte säga exakt när, men jag kan säga att de är uppnådda. Som jag skrev för några inlägg sedan, så försvinner tankarna med tiden. Sedan kan man förvånas över att man ens hade dem med sig någongång, de känns så gamla och fel. 

 

Men det handlar inte bara om att fixa mat-delen, att bocka av liknande listor. Det handlar om mig, hur jag mår, varför jag blev sjuk, vad som kan få mig att må så dåligt att jag gör så mot mig själv. Därför tänker jag inte tjoa lite till A nästan behandlingsmöte, säga "men nu fungerar allt superduper, tack så mycket!" och gå hem. Problemen står och faller inte med att man kan äta. Det handlar om varför man slutade! 

 

Jag börjar förstå. Med A:s hjälp börjar jag plocka isär minnen, tankar och handlingar som skedde innan ätstörningen. Jag lär mig att se mönster i mitt beteende nu som jag behöver jobba med. Jag lär mig att själv hitta nya tankegångar, jag stärker min självkänsla och mitt självförtroende. Ja, genom min behandling nu lär jag mig att hitta tryggheten i mig själv. Styrkan. För den finns där, det gör den i alla människor. Man får se till att leta upp den, och lära sig att använda den på rätt sätt, i rätt situationer för att ta hand om sig själv. 

 

"Man bör aldrig skämmas för att erkänna att man har haft fel, för det betyder ju att man är klokare idag än igår."

Jonathan Swift

 

"Alla måste ha känt att en munter vän är som en solig dag som sprider sitt ljus överallt; och de flesta av oss kan efter eget tycke göra denna värld till ett slott eller ett fängelse."

Sir John Lubbock