Min hemliga glädje-skatt

Publicerad 2013-06-09 20:16:38 i Allmänt,

Det finns en historia som jag verkligen alltid kommer att minnas.

För många av er läsare finns ju med mig i mina tankar!

Elin är en av dem.

Fantastiska Elin är en av tjejerna som lyckades bli fri,

som har kämpat som bara den och lyckats.

Många dåliga dagar har jag läst den här kommentaren, och jag tänkte faktiskt dela med mig av den här, i ett eget inlägg:

"Hej Finaste Underbaraste Emma!

Jag vet inte om du minns mig? Förvirrade kommentarer? Träningsnarkoman? Två ton ångest..?

Jo, här är jag! Fast inte samma tjej som då. Eller jo, det är jag ju. Men jag är inte sjuk längre! Jag har tänkt så länge skriva en kommentar, men på något sätt har orden liksom fastnat. Eller så har jag haft annat för mig ;) Livet är ju så. Fullupp! Härligt!

Jag är utskriven nu!!! Eller okej, har varit det i över en månad. Känslan: Nervöst, pirrigt, ansvarligt och KUL. Jag klarade det liksom, jag har gråtit. Knaprat atrax, ljugit, gråtit, velat dö, velat leva, varit otroligt RÄDD. Men jag är så glad och lycklig nu. Jag har så många fina vänner. Jag tror även jag börjar bli kär också! Jag har en underbar familj. Livet är inte perfekt, men det är såhär jag vill ha det. Lite upp och lite ner. Kanske inte alltid vara på topp, men inte ska det gå ut över min kropps välmående? Jag kan inte i min vildaste fantasi förstå att jag velat välja bort allt det här. Livet! Livet. Det är ju så underbart, så fint. Så värdefullt!

Jag trivs i mig själv. Jag gillar Elin, hon är en fin tjej. Hon är min trygghet. Hon vet exakt vad jag behöver, och hon kan alltid ge mig det. Om jag bara vågar räcka ut handen. Och HAHA, jag är fortfarande samma SPRUDLANDE BANANDANSANDE TJEJ! Mår så skitbra nu!!! Sen såklart att tankar kan spöka, men det är otrolig skillnad på påverkan av dessa!!

Så, med handen på hjärtat. Jag rä så otroligt tacksam och glad över att jag hittade dennna bloggen i höstas, den och andra faktorer rädda mig. Att få läsa dina texter, dina svar till mig och andra har hjälpt mig så. Minns när du skrev "hitta bitchen i dig Elin" blev jag rädd, fattade nada. Nu i efterhand hittade jag nog bitchen ändå, för här är jag ju ;) Jag har varit så rädd, så otroligt mega rädd. Rädd för att släppa taget. Rädd för att bli normalviktig - "Fet" - rädd för livet, rädd för andra, RÄDD. Men du hjälpte mig mycket,m otroligt mycket på vägen. Såklart att jag inte "är i mål" än, blir man nånsin det? Man kommer livet ut få jobba med sig själv, mer eller mindre antar jag. Men jag mår bra nu. Det gör jag verkligen. Mina tankar fylls inte längre av enbart mat, mitt liv går inte ut på att förbränna alla jag ätit eller hänga vid en toastol för ångesten över ett halvt äpple.

Även fast livet varit upp och ner ett bra tag har jag nog innerst inne hoppats på, eller inte kunnat acceptera att det inte skulle vara så, att livet är fint och värt att leva. Någonstans inuti mig måste trott det, trots tyngder utav ångest, rädsla och oro. Annars hade jag nog inte varit här jag är idag. Texten spårade lite nu kanske, men jag vill bara säga TACK. Jag har aldrig träffat dig Emma, men du har en betydande plats i mitt hjärta och i min själ. Du är en stor inspiration och du har hjälpt mig både medvetet och undermedvetet, otroligt mycket och jag är dig tacksam som sjutton!!! FINA FINA DU!

P.S Kan inte fatta att jag sitter här med lite små fladder i magen över en speciell person. Hur kan detta hända mig? I höstas tyckte jag inte ens att jag var värd en hög med skit!! Nej för tusan, jag är en bra tjej! Så himla genom snäll och go!

JUSTE! STOR MEGA VARM KRAM TILL DIG UNDERBARASTE <3"

Nu fick jag tårar i ögonen igen, fast det är säkert den hundrade gången jag läser detta....

Elin, jag är så in i h*lvete glad för din skull!!!!

Stolt, glad, och hoppandes/dansandes,

för du är fantastisk min vän!

Massa kärlek!

Kommentarer

Postat av: Elin

Publicerad 2013-06-10 18:44:41

Oj!

Ojojoj!

Läste detta imorses, har så svårt att faktiskt smälta alla fina orden. Att de GLÄDJE dig gör mig alldeles varm!

Detta var ju ett tag sedan jag skrev, borde varit i slutet av april? Nu är det snart mitten av juni och jag, jag mår minst lika bra! Jag är så varm inombords på något sätt. Harmonisk kanske är ordet! Jag har funnit mig själv nu. Min Elin. Jag har verkligen lyckats med det jag trodde var omöjligt - dels att bli frisk men även att bli min egen bästa vän.

Det har slagit mig de senaste dagarna att jag, helt oprovocerat och helt utan tanke, berömt mig själv eller tänkt bra om mig själv som om det vore det naturligaste i världen. (Vilket det också borde!) Men som har varit en ohygglig omöjlighet för mig. JAg som "älskat" att hata mig så, mobbat mig själv, skrika, slå, misshandla. Jag har lyckats vända det. Vända det och bli min förste riddare i striden om mig själv! Ja, jag har lyckats. Lyckats med att bli min egen bästa vän.

Förr var jag så RÄDD (har varit skräckslagen mest hela tiden antar jag!) för mig själv. Ensamheten.. Känslor. Tankar.
Först nu börjar jag uppskatta mitt eget sällskap, vilket är alldeles förträffligt! Mina känslor är MINA känslor. Jag har lärt mig att det är okey att känna sig värdelös. Men bara man VET att det inte är så och accepterar att det är en känsla, inte verklighet. Tankar. Mina är friska nu. För jag vet vad som är mina tankar och vad som inte är mina tankar. Jag lever i frid i mig själv. Elin och jag har blivit enade, sammansvetsade och jag tror bannemig att vi kan fixa det mesta! Om inte ALLT! Bara vi stannar ihop och älskar varann.

I och med detta, att jag blivit lite kär i mig själv, har lett till att jag ser annorlunda på saker och ting. Klart att jag nu värdesätter livet på et annat sätt när jag vet hur skört det kan vara eller när de sa att mitt hjärta kan stanna. De sakerna har fått mig att uppskatta allt i livet mer. Men just detta med att faktiskt älska sig själv har lett till att jag mer genuint och värmefyllt, älskar mina vänner, nära och kära än mer. Jag vurmar kring dem som håller mig kära och ja. Jag älskar dem! Jag har även lättare för att lära känna nya personer, låta dem visa mig sitt inre utan att jag på något vis dömer dem med bara anblicken. För jag, om någon, vet ju vad som kan dölja sig inuti en person. Fastän ytan är den mest perfekta.

Detta har i sin tur (MEN JÖSSES JAG SKRIVER SOM EN VUXEN?!) lett till att jag inser mer och mer hur lite ytan betyder. Egentligen. Man blir inte kär i en kille eller tjej. Man blir kär i en person. Förstår du? När insidan är den mest vackra, finaste och klickar bra med en själv så kommer dess utsida växa i ens egna ögon, även fast man antagligen tyckt personen i fråga varit attraktiv ;) Men förstår du hur jag menar? Är inte livet för vackert?

Så någonstans inom min magra, rädda, livlösa kropp har jag vetat. Att jag kommer lyckas. Att jag inte vill missa allt det finai livet. Att jag vill se våren spricka upp. Vill kunna skratta och vill kunna älska mig själv. För det är nog där jag har dalat mest, jag har hatat mig själv. Jag har inte velat dö. Då hade jag ju kommit undan. Men jag ville inte heller leva. Men jag testade. Gav det ett försök. Bara att pröva på att leva... Det som andra anser vara normalt. Vet du vad? Det passade mig perfekt!

Jag har väl insett under sjukdomens tid och dess tillfrisknande att det är en mening med allt. Jag är inte glad att jag varit så sjuk och har kroppsliga sviter idag, men samtidigt. Vart hade jag varit utan sjukdomen idag? Jag har lärt mig så mycket! Jag slås ofta om hur vis och klok jag verkar vara för andra i min ålder eller min egna kropp ;) Skämt och sido, när jag talar med personer i min umgängeskrets som absolut inte upplevt samma sak som jag inser jag hur annorlunda jag ser på livet än dem, och jag säger inte att det är fel! Men jag är ändå glad att jag gör det. För jag uppskattar faktiskt alla tillfällen i livet på något vis. Jag njuter av naturen på ett annat sätt. Jag tänker och ser mer positivt på livet än många andra. Jag vet vad som är viktigt för mig.

Tårar rinner när jag skriver det här, för du har ifrån första början varit min största förebild i tillfrisknandet. För du är, precis som jag, en ung tjej i ett egentligen vardagligt liv. Men jag tror vi delar så mycket upplevelser och jag har väl sett dig dig som min storasyster. För jag har ingen, och alltid velat ha. Hur många gånger har jag inte funderat på dig? "Hört" dina ord när jag tvivlat på mig själv? Hujr du peppade mig att våga lämna "mellan-läget" och formligen kasta mig ut i det okända livet mot friskheten istället för att gå enkla vägen ner i anorexians kalla famn? Hur skulle jag ha vågat om inte du, underbara Emma funnits? Så det är fanemig (ursäkta!) en mening med ALLT. JAg vet att det var meningen att jag skulle få hitta dig och din blogg. Jag kan bara säga hur mycket jag tycker om dig, hur jäkla grym och sund du är! Du ser på livet på ett så fint, underbart sätt och jag vet att även fastän både jag och du varit så extremt sjuka, svaga och ledsna är vi egentligen så extremt starka, modiga och bra tjejer.

Det är helt sinnesjukt att jag tycker så om mig själv. Ja, jag gråter när jag skriver detta för det är så himla LÄTTANDE. JAG GILLAR MIG SJÄLV. De orden må jag ha sagt men aldrig menat de som nu! Det är så lättande att kunna vara ärlig och säga att jag är en underbar person, jag duger precis som jag är och trots att min ryggsäck har en lång sjukdomshistoria betyder inte det att min framtid är förstörd! Jag har alltid mig själv och det är min trygghet. Min absoluta största trygghet!

Kanske låter jag sjukt självupptagen med att berömma mig själv, men det är så lättande inombords att kunna göra det! på riktigt! Det bästa av allt, och anledningen till att mian fingrar rusar fram över tangenbordet är att jag hade aldrig, aldrig någonsin varit här om inte du visat att det går. För jag visste inte. JAg visste inte att man kunde bli frisk innan jag hittade din blogg. Och på "den tiden" hade du kommit långt, men idag är ju jag längre fram än vad du var då, om man säger så. Jag är så himla tacksam Emma, för du tagit dig tid att sätta dig ner och svara ifrån hjärtat. Verkligen. Vet att jag berättat för mamma om dig, hur glad jag varit de dagarna som jag fick svar. Lite mer pepp, lite mer kärlek.. Om än i cyber-rymden. Men är an ensam och ledsen så är även det närhet och värme. För det är det ju!

Ja, och vad nu? Nu sitter jag och väntar på en kompis. Vi ska gå på ett box-pass på gymmet! HÖR OCH HÄPNA! Men det är inget tvång. Det är lycka på burk ;) Lite rörelse mår man bra utav. Det känns helt otroligt att tvång, som suttit i flera år, hat som funnits sedan mycket unga år kan släppa. ALLT ÄR MÖJLIGT! Bara man vill och vågar!! Tänk att jag, inte frivilligt det är väl fel ord, var ute och hetsgick i -20 grader i converse (för att inte väcka misstankar hos familjen) minst två mil. Jag har spytt otaliga gånger, jag har gråtit, skrikit, sparkat låst inne mig på toaletter. Jag har kört ner de mest skrämmande föremålen i halsen på mig själv, slått mig själv med hammare, händer, nävar. Jag har örfilat mig själv. Stirrat på mig själv i timmar och hatat. Rabblat regn av fula, elaka ord om mig själv. Ställt klockan mitt i natten för hemliga löprundor. Tuggat och spottat ut mat. Förminskat migsjälv, tagit bort livet av mig själv. Skalat av min egna personlighet. Jag har ljugit, svikit och varit extremt elak mot andra. Men främst mot mig själv. Sen när jag väl fick hjälp kom jag på min pappa vara otrogen 3 gånger, krashade med bilen, blivit varnad flertaget gånger för tvångsinläggning, min häst höll på att dö, mitt liv krashade ihop, min mamma gick in i väggen mitt i allt. Men ändå, ändå klarade jag det. Jävligt ensam, jävligt tungt. Men det går! Det bara måste gå. Om jag och du klarade det, då kan alla göra det.

Jag menar inte att min "resa" är värst av alla, men jag visar att alla har olika utgångslägen. Detta var mitt. Jag klarade det. Det är jag stolt över. JÖSSES! Klockan rinner iväg, hähä. VILLE BARA SÄGA HUR VARM JAG BLEV NÄR JAG SÅG DETTA INLÄGGET!!

Stor varm kram till dig min fiaste, finaste Emma! Du är en fantastisk tjej och jag är så glad och lycklig över att få följa dig i livet! Du är grym! Glöm aldrig nånsin det! <3

Svar: ÄLSKAR DIG, fina fina människa!Du är fantastisk, skickar massa styrkekramar och varma tankar <3

ungefaer.blogg.se

Postat av: Elin

Publicerad 2013-06-10 21:46:01

Kände mig inte riktigt klar med kommentaren!

Jo. Jag har nog också insett i takt med tillfrisknandet att livet behöver inte vara så nedrans extraordinärt för att duga. Jag behöver inte klä mig i det senaste, jag behöver inte jobba som volontär eller vara känd inom mediavärlden eller ha magrutor. Jag behöver inte ha en pojkvän som passar min glans eller egentligen ha ett "inressant" liv överhuvudtaget! Jag behöver inte anses vara lyckad, jag nöjer mig med lycklig.

Så var det inte förr. Jag var tvungen att prestera hela tiden (stipendium för betyg, tävlingar varje helg, ha det senaste på mig, vara "ledande" inom mitt "gäng" med kläder, alltid tänka unikt, vara ute och festa men ändå må toppen dagen efter, inte kugga uppkörningen, alltid ha ett svar på tal..) för om man inte har något extraordinärt, vem var man då? Tja, knappast ingen som någon ville vara med. Alltid vara så himla duktig! Jag var grön på de lyckade.

Men nu inser jag att jag inte alls är någon tråkmåns för jag inte är "någon". Utan jag duger rätt bra som jag är. Förr hängde jag med de "lyckade" personerna, omslöt mig av personer som jag antagligen trodde kunde kalla vänner. Vart är de nu? De försvann totalt. Ingen har ens frågat hur det är med mig. Men sen hade jag ju mina vänner, som jag (med kniv i hjärtat) erkänner inte uppskattade så mycket som jag borde ha gjort. De som jag inte såg, de som inte var något extraordinärt. De, de steg fram DIREKT när de insåg att jag var sjuk. Så himla fina vänner, och det är dessa personer jag omsluter mig med idag. De som, precis som jag, inte är ute efter någon vinst. De som bara är nöjda med att vara lyckliga. Så jag inser att jag nu blir inspirerad av de lyckliga. För de är just lyckliga! Jag är så glad, så innerligt GLAD att de var där och tog emot mig med öppna armar. Trots att de inte "dög" förr. (Tänkte väl inte ordagrant så, men du kanske förstår ändå)

Sen är inte livet så stört bra som jag kanske får det att låta som, såklart jag är ledsen och känner mig ensam ibland. Men jämför nu med ett år sedan..! Ja, jag är hög på livet. Jag är genomlycklig. Det mesta är komplett, även om lite kärlek och känslor gärna fått spira lite...! Men det kommer!

Så jag försöker ändå att alltid vara positiv och jag är sådär löjligt sprudlande som får bittra människor att sucka. Men de ser ju bara ytan. Inte vad som funnits där.

Så nu är jag nog mer klar ;)

STOR KRAM <3

Kommentera inlägget här

ungefär sådär