Helt ärligt!
Jag har lovat att vara ärlig.
Det tänker jag vara också!
Idag har varit en jättejobbig morgon. Varför? Jo, för att det var skola igen! Under lovet har jag gått upp till normalvikt och jag kände det så tydligt i kroppen. I betraktarens öga. Under min tid i klassen har jag legat på en riktigt stor undervikt och utåt sett varit en lycklig människa. Nu kommer jag tillbaka med nyklippt hår och.... tjocka ben. Någon liten finne. Svettas när jag blir varm. Lite mjukt på magen. Kinder...
Jag når inte runt mina lår med båda händerna nu, det gjorde jag med lätthet i somras. Nu hade jag behöt två händer till i så fall. Rumpan då? Den får inte plats i byxorna, jag hade glömt vilken utputande rumpa jag har egentligen.
Jag känner mig inte snygg idag, inte alls. Bara klumpig, otymplig. Och det kändes som att alla tittade och noterade. Även om det inte är sant. Men känslan fanns där. Finns där.
SÅ, som tur är ska jag på behandlingsmöte nu, jag ska cykla iväg nu. Efter en stadig lunch, aldrig i livet att jag drar ner på något bara för att saker KÄNNS jobbiga. Det har ju alltid känts fel, kroppsligt. Jag måste komma ihåg det dagar som denna, jag var inte nöjd innan heller.
Men när jag ser den här bilden, som jag tog alldeles nyss ser jag inte samma katastrof jag har känt hela dagen fram tills nyss... Jag vet inte! Förvirrad och vilsen i min egen kropp, kan man säga så?
Vi hörs senare, hoppas min behandlare har några kloka ord för det här med. Det tror jag i och för sig, den kvinnan är en liten ängel någon skickade hit ner för att hjälpa trasiga själar..!
