ungefär sådär

Normalt har vi en föreläsning om dagen, nu kommer vi har två stycken varje dag i stort sett plus all litteratur (som vanligt). Att dessutom jobba och försöka träffa vänner... Jag känner att jag inte har tillräckligt mycket tid för mig själv just nu. Inte en dag där jag bara kan gå runt och göra ingenting och njuta av det. Om jag gör ingenting nu så skolkar jag antingen en föreläsning eller kommer efter i läsningen. Dvs, det suger. 

 

Klaga ja. Jag tänker på människor som jobbar heltid, tränar efter jobbet och kanske kommer hem till barn hemma... Hur orkar ni? Att dessutom ha en ätstörning man kämpar med, det är på ett sätt helt fantastiskt. Och på ett annat sätt väldigt sorgligt. För hur kan man lägga ner all den tid och energi man behöver för att bli frisk om det inte finns tid och sannerligen inte energi?

 

Jag har i alla fall haft väldigt bra dagar, minus igår. Jag och sambo åkte hem för att äta lunch och jag ville byta från min snygga iskalla klänning till långkalsonger och byxor istället... Tror ni inte att allting stramade? Förutom de där tre paren jag inte alls ville ha till tröjan? Panik. Tvinga på, nypa i sid-mullet, stå och stirra i spegeln, dra av, slänga iväg, fan fan fan, prova nästa par, ännu trängre, helvete. Jag minns när en del av de där byxorna fladdrade både på rumpan och låren. Nu kunde jag inte ha dem med långkalsonger under. En atarax, en lång sambo kram och tillbaks i skolan. Sedan jobbet. Och nu har jag klarat av föreläsningarna för idag, plus en falafelrulle till lunch. Lundafalafeln är UNDERBAR, jag hade glömt hur mycket jag älskade dem!

 

Skippade sista timmen av föreläsningen anyhow, den var så seg... Smet hem, tog ett bad och nu kom sambo tillbaka!