Rätten till ett bra liv
Igårkväll blev inte så som jag hade tänkt mig.
Eller kanske så som jag oroade mig för att det skulle bli: bråk. Tjafs. Plötsligt kände jag mig som en tio år yngre, rädd liten Emma med vuxna som beter sig som stora agressiva barn. Världen gungar under fötterna och jag blundade för att intala mig om att jag faktiskt bara kan åka därifrån när jag vill nu. Det är en viktig känsla, en viktig tanke. Jag behöver inte bo i det där längre.
Senare löste det sig och kvällen blev helt okey. Otroligt skönt att komma tillbaka till mamma på kvällen och pusta ut. Känna sig sedd och älskad.
Igår satt vi hos pappa i soffan och de diskuterade sjukvården.
"Överviktiga människor borde få betala för all sin sjukvård"
"Rökare också, det är inte okey att människor som drar på sig sjukdomar genom en osund livsstil behöver akutsjukvård när de vanliga människorna som står i kö får vänta ännu längre" och så vidare.
Mitt hjärta sjönk, ni vet när man blir alldeles kall inombords. Så arg blev jag. Så ledsen. Jag lät dem prata, kelade lite med ena lillasystern. Sedan sa jag "Jag tycker att alla människor har rätt till sjukvård, oavsett varför. Jag har nog kostat Sverige och er skattebetalare riktigt mycket genom min sjukdom. Och jag kunde lika gärna ha lidit av en extrem övervikt istället, det är bara en annan sorts ätstörning". Tystnad. Ojsan. Snabba kommentarer, oj inte du Emma, vi älskar ju dig, allstå det var inte så vi menade men du kanske förstår hur vi menar?
Nej. Jag förstår INTE hur de menar! Vi kan inte sortera människor efter vem som förtjänar ett liv eller inte. Vem som förtjänar sjukvård eller inte. Alla kan ha en period där man mår skit, där man verkligen behöver hjälp. Det fina med Sverige är att vi är berättigade till det bara genom att råka födas just i detta landet. Det är något jag är stolt över, något som får mig att vilja bo i Sverige.
Vi är alla människor. Jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag har varit en "samhällsbelastning". För genom att vara det en tid kan jag ge tillbaka senare i livet. Det finns en stolthet i det också.
En lång mysig frukost med mamma och plastpappa, delade en tidning och skickade de olika delarna mellan oss.
En fin sambo mötte upp mig på stationen i Lund, sedan äntligen hemma! Packa upp, spana in sambo (som alltid ser lite snyggare ut varje gång jag inte har sett honom på några dagar?) sedan kom sambos familj in på en fika. Utbyte, utbyte, utbyte. Det hänger som ett mörkt moln ibland, om ett år är det dags...
Men jag vägrar att tänka på det nu, nu är det mys med sambo i soffan!
Har ni haft en bra helg?