ungefär sådär

En tanke som jagar mig lite är just det där:

Varför var jag sjuk så länge om det var så lätt att ta stora kliv mot friskheten?

Hur kunde det kännas så fruktansvärt omöjligt och framförallt läskigt att bara ens tänka på att söka hjälp?

 

Svaret: Människor glömmer. I alla fall jag. Väldigt snabbt och lätt. Visst, det har gått snabbt, jag kan fortfarande inte fatta att jag sitter här idag, så härligt glad och nöjd i både kropp och knopp (hatkärlek till det utrycket!). Men flera års sjukdom. Det är inte snabbt och lätt. Det är en lång sluttande väg och jag inser nu att jag börja klättra uppåt redan under tiden som sjuk. Det sista året ville jag bara uppåt. Fast jag fortsatte att leva som en ätstörd. Sedan jag träffade sambo ville jag bara bli frisk. Bli fri. Plötsligt är det rätt lång tid som ligger bakom alla de framsteg jag gör nu. 

 

Sedan har jag nog varit väldigt väldgit modig. Jag tänker sällan på det, försöker bara utmana mest hela tiden. Inte stanna upp och se allt det bra som faktiskt händer, som görs och gås igenom. Men det bästa skyddet mot ångest är vana. Träna träna träna. Träna på fika. Träna på lunch. Träna på att äta med andra. Träna på att äta på andra tider. Det är skönt att vi har så gått om tid på oss, trots allt. Även om det långt ifrån alltid känns som det, när hopplösheten och paniken över ens situation vältrar sig över en. Det finns tid.

 

Och även om det hade gått lätt och snabbt. SO WHAT? Det betyder inte att jag inte har varit allvarligt sjuk. Det tar inte ifrån mig någonting alls. Det är bara skönt. Det är SÅ jävla okey att det går snabbt nu. För jag har längtat efter det här. Den där lilla flisan av Emma som fanns i den utmärglade kroppen, hon bad om detta hela tiden. Min kropp bad om det varje gång jag svimmade av utmattning. 

 

Jag får lite panik ibland. Det är mer sällan nu, men det händer. När jag inte har tänkt så mycket en dag och sedan ser mig i spegeln. Pang. Vem är det där egentligen? Det inte fult, inte nu. Men så annorlunda. Var är alla knotor och ben jag vant mig vid? När jag tvättar av ansiket på kvällen och känner....KINDER!? När jag drar på mig ett par jeans och de STRAMAR!? När jag tar på min rumpa (oh yes) och det är just EN RUMPA!? 

 

Istället för de där hårda nypen...vet ni vad jag gör? Klappar lite. Haha, vad det låter sjukt. Men ja. Klappar lite snällt. Och när jag har en "panik-stund" så ser jag mig i spegeln och fokuserar på de delar av mig och min kropp jag tycker om. Känner efter hur jag mår. Sedan är det oftast helt lugnt inom mig igen. 

 

Jag är inte en benknota längre. Jag är inte ens smalast. Jag är fortfarande lite för smal och vill gå upp lite till. Men inte sjukligt smal. Jag har inte anorexi längre. 

 

 

Jag kan sakna en känsla av lätthet. 

Men det är fel. Jag har aldrig känt mig så orkeslös och tung som när jag var som sjukast. När alla muskler hade tynat bort och jag bara ville sova. När jag grät på morgonen för att jag inte orkade gå upp ur sängen. 

Känslan av lätthet är något min numera skräckslagna ätstörning skickar till mig. Typ spam-mail. Delete. Jag vågar inte ens öppna det, man kan ju få virus ;)

 

Man kan inte leva ett fullvärdigt liv med en ätstörning. Inte jag i alla fall. Jag kan inte vara lycklig i all den misären. Och jag har längtat efter att få leva. Varför inte börja så snabbt som möjligt? Jag tänker inte dra ut på tiden "bara för att". Bara för att det sägs att det tar såååå lång tid att bli frisk från en ätstörning. I så fall säger jag bara grattis till mig själv lite oftare.