ungefär sådär

Jag kom precis hem från dagens föreläsning. 

Innan jag gick ut och tog cykeln stod jag en kort stund och pratade med två tjejer från klassen. 

"Åh vad hemskt, ut i regnet..." (tänkte: hem och äta mellanmål, gott och mysigt!)

"Fan, jag måste släpa mig till gymmet nu!" säger den ena. 

"Jag måste hem och plugga", säger den andra.

 

Träna. Plugga. Jag ska gå hem och ÄTA istället. 

ÄTA äta Äta, fixa och dona mat hela jävla tiden känns det som:

 

 

Problem: Ett mellanmål är inte bara att slänga i sig what-ever, jag vill äta det jag är sugen om och står och gör iordning det ordentligt. Likadant med alla målen, jag lagar alltid lunch och jag lagar alltid middag. Det tar tid! Men jag vet att det är mycket lättare för mig att äta mer om det verkligen är något gott som jag är sugen på. Så 99% av tiden känns det värt det. Men 1%s tid vill jag bara dunka huvudet i väggen. Gaaaaah!!!! Varför kan inte jag bara slänga in några mackor med ost och ketchup i toastern? Varför jag inte jag bara värma på en tub med ärtsoppa?

 

Analys: Kan kan jag ju. Men vill inte. Lite ätstörning sitter nog i det fortfarande, det är inte "värt" att äta något som inte är jättegott. Lite bättre har jag dock blivit på det, innan kunde jag slänga omsorgsfullt lagad mat för att något blev fel/inte smakade som jag ville och börja laga något annat! Eller om jag t.ex. lagade pannkakor och en gick sönder= kasta. Som tur är, både för min ekonomi och miljön, har jag kommit över det i alla fall, man får acceptera att all mat inte blir super alltid. Eller ser god ut (se mina matbilder bara, haha). 

 

Sedan sitter jag här, med en skiva egenbakat underbart nöt- och fröbröd, omsorgsfullt smörad och med pålägg efter smak, lite äppelklyftor och en kopp kaffe. 

 

(Uträkning): Om man känner, liksom jag, en frustration över all "mat-tid" kan man ju jämföra det med innan, dvs all "ätstörningstid". Sedan jämföra kvalitén på tiden därimellan. 

 

Vilket leder mig vidare till en rätt självklar Slutsats: Det är värt den där extra-tiden.