ungefär sådär

Det har varit en lång, svår helg. Inte bara svår, som i det regnar och man måste tvätta fast man inte har lust. 

En ångest, så djup att det värker i kroppen. 

Luften tar slut och lungorna fylls med panik och tårar, jag ligger i sängen och bara skakar. 

 

Det är hemskt. 

Det är det värsta jag vet.

Det är outhärdligt.

 

Nästan. 

 

Om jag inte hade vetat att det är svårt att bli fri. 

Om jag inte hade vetat att det känns så svårt för att jag för en gångs skull gör alldeles rätt.

 

Mat är svaret. 

Mat är medicin.

 

Släppa på den där älskade och hatade kontrollen. 

 

Slänga listor. 

Slänga tabeller.

Slänga (mentalt) näringsinnehåll och miniräknare. 

 

Idag har jag varit hungrig hela dagen. Men det är inte ett problem längre; jag både FÅR och BÖR äta!

Alltså, frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål + ev. lite extramums

 

Flexibel? Njae. Inte än. Det börjar släppa lite, men tröttheten kommer snabbt. 

 

Anhörigsamtal med älskade sambo. Det är verkligen något jag skulle rekomendera alla, inte för att det gav så mycket "nytt" men för en gångs skull fick vi höra varandra prata om saker utan att tala direkt till varandra. På något sätt väljer man andra ord, hör saker bättre och ser en andra utifrån. Och jag såg en bekymrad, omtänksam, kärleksfull man. Min man <3

 

Bara att låta honom se en del av "den världen". Gå förbi dörren till slutenvården, berätta om vilket rum jag hade. Träffa läkaren jag träffar ibland, se var jag går på öppenvård. Det kändes väldigt, väldigt bra. Att släppa in. Dela med sig. Öppna sig ännu en bit och fortfarande kramas sönder. 

 

Idag lagade jag själv vår kvällsmat, det blev pasta med bacon (stekt i smör!!!), grönsaker och creme fraise (15%). Normalportion. Sambo hjälper till att ögonmåtta. Jag kommer på mig själv med att längta tills den stunden, när vi står i köket tillsammans och den där första, utvärderande tuggan när vi kan diskutera vad vi egentligen, med gemnsamma krafter, skapat. 

 

Idag fortsatte jag ett nytt projekt.

Det är väldigt enkelt. 

Det heter "större lunch". 

 

 

Lunch. Det är fortfarande läskigt. Lite. Inte om jag håller mig till "gränser", dvs. ca 300 kcal. Men det är en bebislunch, jag vet ju det. Jag vet ju att jag hade mått SÅ mycket bättre HELA dagen om jag hade vågat mer till lunch. Och kunnat äta fantastiskt god lagad mat TVÅ ggr om dagen. 

 

För att peppa mig själv har jag numera "operation fisk". Minst två gånger i veckan, jag har varit totalt värdelös på det och väljer helst kyckling, om ej vegetariskt. Men 2 kg torsk är införskaffat och redo att stekas/ugnsbakas. Idag blev det panerad torskrygg (dock med pofiber, ska våga testa vetegroddar snart!) med bulgur, grönsaker och en skvätt creme fraise, dijonsenap och citron. MUMS!

 

Men ja. Idag är en underbar dag. Livet är vackert, JAG känner mig vacker. 

Jag känner mig lycklig. 

Jag känner mig mätt.

Inte äckel-mätt. Nöjd. Skön i kroppen. Tankad med energi. 

 

Redo för en ny dag imorgon

Ja, 

att man kan längta så mycket efter att vara "normal"! Om jag hade berättat om denna önskan för en sextonprig version av mig, Emma, själv hade hon suckat och himlat med ögonen åt mig. "Guuuud vad tråkigt". 

 

Men det är just det vi tappar bort, vi ätstörda människor. Något så pass normalt som att äta. Normalportioner. Lyssna på sin kropp. 

 

Vad kan väl vara mer normalt än att äta något när man är hungrig?

Skulle du låta bli att gå på toaletten om du var kissnödig?

Kanske, men i åtta timmar? En hel dag? Kanske två?

 

Det har redan hänt stora förändringar i mitt liv. I julas började sakta nya tankar att nästla sig in i mitt sjuka huvud och nya livsmedel lika så. Jag och min pojkvän började löst prata om att flytta ihop och jag insåg att det skulle vara helt omöjligt att leva ett liv tillsammans alla tre; jag, han och min äs. Det skulle bara få plats med två. Jag tror att det räcker med att säga att vi idag är sambos, min älskling och jag. Äs måste alltså bort, HELT denna gången. Inget halvfriskt. Inga lightprodukter, nyttighetstänkande och tvångsträning. Det finns varken plats, tid eller energi till det. 

 

Jag vill inte prata för mycket om vikt, kalorier, BMI och liknande, jag vet hur mycket sådant har påverkat och i viss mån fortfarande påverkar mig. Alla framsteg jag har tagit känns fortfarande lite vingliga och jag skulle aldrig vilja inverka negativt på någon som kanske råkar hitta hit. 

 

Kanske berättar jag mer sjukdomshistorik senare, om någon skulle undra. Nu ligger fokus på framsteg och tankemönster. 

 

Framsteg hittills (de jag är mest stolt över iaf):

- Äta regelbundet, frukost-mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsmål

- Har vågat gå upp över min "magiska" 50kg gräns utan att börja dra ner på maten, snarare fortsätta uppåt

- Vågar äta/fika ute

- Slutat väga ALL mat

- Lagar kvällsmat tillsammans med min sambo

- Kan lägga upp en vettig normalportion av denna mat

- Tränar inte!!!

- Är ärlig ang. mat, både mot sambo och behandlare (STORT steg för mig)

- Slutat hetsäta/spy

- Börjat äta "normal"-mat (t.ex. pasta, ris, potatis)

- Nästan alla lightprodukter är utbytta mot de "vanliga" (t.ex. minilätta mot extrasaltat bregott!)

- Vågar säga att jag är hungrig och att mat/fika är gott

- Slutat skriva långa dagslistor över mat och kcal

- Steka i smör/olja, samt ha smör på mackan

- Bakat eget bröd för att inte veta kaloriinnehållet, vägrar räkna ut det!

 

IDAG lyckades jag äntligen äta på Subway, som jag verkligen älskade för 4 år sedan. Och vet ni vad? Det var himmelskt gott! Åt fullkornsbröd med grillat kycklingbröst, kryddost och vitlöksdressing. Mumma! Och BILLIGT också. 

 

IDAG fikade jag på stan med sambo och fast han bara köpte svart kaffe valde jag en stor härlig kladdkaka till. Trots allt åt han en hel stor sub-macka när jag bara åt den halva. 

 

Hum. 

 

Utmaningar i framtiden:

- SLUTA jämföra min mat med andras (som ni ser ovan är det ENORMT jobbigt att äta/ äta mer än mitt sällskap

- Sluta väga mig hemma (borde räcka med 1ggn/veckan hos min behandlare). 

- Sluta känna mig äcklig när jag äter något "onyttigt" (jag behöver ju det!)

- Sluta kolla innehållsförteckningar (de flesta vet jag ju ändå, de andra slipper jag gärna veta)

- Sluta väga mat överhuvudtaget (jag har ju ögon att se med!)

- Kunna ligga i min säng en hel dag och läsa, utan att ha dåligt samvete över att jag inte rört mig en centimeter och äta precis som alla andra dagar.

...

 

Det lär fyllas på, och det FINNS redan så många drömmar och förhoppningar. 

Så mycket jag vill göra av min tid, mitt liv!

 

Idag var annars en tung dag, det ÄR jobbigt att gå upp i vikt och förra veckan smällstartade jag min behandling genom att gå upp rätt mycket. Jag fick rensa ut de minsta jeansen tillsammans med sambo. Folk börjar påpeka att jag ser piggare ut. Men att det inte syns att jag har gått upp i vikt. Kanske är det mina inre organ som suger åt sig den extra näringen och gottar sig? Jag hoppas verkligen det!

 

Hittills har min viktuppgång inneburit att jag:

- Är SÅÅÅ mycket piggare (förutom på kvällarna, hade ärligt talat kunnat somna kl 20 varje kväll)

- Ser fram emot dagen när jag vaknar, vet att jag slipper svälta

- Kan koncentrera mig SÅ mycket bättre!

- Är gladare och roligare

- Glittrar lite i ögonen

- Mitt hår är mycket tjockare och blankare

- Känner mig kvinnligare och sexigare (OBS! hade idag på mig en B-kupa!!!! Hade i och för sig C innan jag blev sjuk, men efter att ha haft A-kupor som glappar kändes detta helt fantastiskt).

- När människor tittar på mig nu känner jag mig vacker och inte sjuk. (Ni vet nog stackars-dig:blicken?)

- Jag ORKAR gå, jag ORKAR vara med, jag ORKAR och VILL saker igen!

 

Förlåt för ett enormt långt inlägg. Men det finns SÅ mycket positivt att säga, så mycket en "normal", icke-ätstörd Emma kan och vill :)

 

Ha en riktigt fin lördag kväll!